Melankolin i spegeln. Tre läsningar av Baudelaire, Jean Starobinski
Edward Munch, "Melankoli"
Förra året går nog till hävderna som ett märkesår för melankolin – kanske som en antidot till alla uppiggande självhjälpscoach-böcker – med givande bidrag av Karin Johannisson, Carl-Johan Malmberg och Ann Heberlein. Nu också en essä av Jean Starobinski, utgiven av förlaget Ersatz: Melankolin i spegeln. Tre läsningar av Baudelaire, och det är faktiskt en fantastisk liten bok, utsökt formgiven i dystert grått, i Jan Stolpes erkänt språkligt lyhörda översättning, och med några illustrationer som ytterligare belyser ämnet, bland dem Caspar David Friedrichs ständigt närvarande ”Ishavet”.
Här skriver Starobinski, tidigare representerad på svenska med bland annat en minnesvärd bok om Rousseau, om det seglivade ämnet melankoli, utifrån Baudelaire, och det är minst sagt gott om goda exempel på närläsning här, när han tar sig an några kända dikter från Det ondas blommor: det längsta kapitlet avhandlar ”Svanen”, och innehåller åtskilligt av berömvärd analys, där han koncentrerar sig på melankolikerns kroppsspråk, den emblematiska gesten, det böjda huvudet, eller huvudet vilande i handflatan. Det har på svenska på senare år utkommit en mängd böcker av Baudelaire, framför allt hans kritiska prosa, och det är välkommet med denna volym som ägnar sig åt hans oförlikneliga poesi. En efterföljande essä av Anders Olsson visar hur Baudelaires spegelmetafor får sin fortsättning och förgrening hos tre svenska 1900-talspoeter – Lindegren, Forssell och Ekelöf.
Melankolin som livsvillkor: långtråkigheten, ledan, säger Baudelaire, säger Starobinski, säger jag. Och så mitt favoritord: tristessen, det glänsande ordet för det glanslösa. Och svårmodet, håglösheten: ja, kärt barn har många namn, och melankolin är nog ett av de käraste barnen – vi kan fortsätta med spleen (Baudelaires föredragna ord), mjältsjukan, nedstämdheten, depressionen, Weltschmerz, etc.
Tyngden, icke att förglömma, påpekar Starobinski: idealet är svävandet, flykten, den så svåruppnådda friheten. I essän lyckas han uppnå något av det idealet, där han uttrycker sig så där lätt och samtidigt lärt, motståndslöst och med god substans. Det är en spetsig stil, där han ömt vårdar detaljen i formuleringarna. Enligt Starobinski är melankolikern släkt med Narcissus, vilket väl är delvis sant, lite så där som hypokondrikerns evinnerliga ”se (på) mig” också är (delvis) koketterande: spegeln är verksam i dubbelheten, för dess signalement är både sanningen och bedrägligheten.
Baudelaire är extremist som poet, och mår bra av denna närläsning. Starobinski citerar Baudelaires berömda definition av skönhet: ”Jag påstår inte, att inte Glädjen skulle kunna förenas med Skönheten, men jag säger att den är en av dess tarvligaste prydnader, medan Melankolin så att säga är dess mest lysande följeslagare, och detta i så hög grad att jag överhuvudtaget inte kan föreställa mig (skulle min hjärna då vara en förhäxad spegel?) en form av Skönhet där Olyckan saknades.” Samtidigt som hans estetik är beroende av Poe pekar den också ut spegeln som ett viktigt inslag för melankolikern – helt i linje med Baudelaires dandyism – och att den lidandes klagolåt inte har någon effekt utan denna ”fälla av kristall”, liksom det fallande trädet i skogen inte åstadkommer något ljud om inget öra finns i närheten för att uppfånga det.
Spegelns förekomst i framför allt Det ondas blommor blir ett exempel på den dolda eller uppenbara(de) strukturen, där Starobinski visar hur beroende Baudelaire är av arkitekturen i sina formellt virtuosa dikter: spegeln blir en partner in crime för poeten, så beroende av sina metaforer. Ja, för Baudelaire är metaforen synonym med poesin, i ett extremt bildberoende, som föder bild efter bild, och du måste lära dig läsa bortom det bokstavliga, och där du bemöter missnöjet med skapande åtbörder: varför annars skriva dikter? Baudelaires skrivande är transcendent, i sin strävan att överkomma det nuvarande, det närvarande.
Spegelorden speglar sig hos Baudelaire också i varandra, förälskar sig i varandra (”My narcissus kisses exhale crimson breath / And pump ruby to the lip”, som det heter i en annan hymn till melankolin, Siouxsies ”The Double Life”), kommunicerar i dialog. Starobinski visar hur melankolins passiva letargi blir aktivt anklagande. Baudelaire adlar melankolin för att förgylla den bokstavligen svarta tillvaron, och böcker som denna förgyller förstås tillvaron för vilken riktig läsare som helst.