Medicinen, Hans Koppel
Jag gillade Vi i villa när den kom våren 2008, tyckte den var infernaliskt rolig, en smart samtidssatir, men ganska snabbt försjönk hela boken i glömska, och det intryck den gjorde bleknade. En prognos över uppföljaren Medicinen, som jag nu har läst (intagit?), måste peka på att den troligen kommer att bli ännu mer lätt att glömma, men desto mindre lätt att gilla.
Pseudonymen Hans Koppel attraherar diverse gissningslekar, men alla sådana vägar brukar (felaktigt) leda till Gabriella Håkansson: att Koppel är en skicklig skribent är ovedersägligt – även här finns formuleringar så blixtrande intelligenta att jag nästan önskar att jag själv kommit på den, något som inte direkt händer varje gång jag läser en svensk roman.
I den här boken handlar det om en (dam)tidningsredaktion, typ Amelia, skulle jag tro, där vår protagonist Johanna hunsas och mobbas av både arbetskamrater och chefen. Johanna ska skriva resereportage, men hon är skild och har inte råd att resa, till barnens förtret. Hon är på väg mot det som engelsmännen kallar rock bottom, och hon befinner sig exakt mellan dessa två meningar: ”Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra allting tvärtom”, och ”Fan ta alla inspiratörer och coacher och deras halvfulla glas” – ett aggressivt missnöje, som alltid varit en bra grogrund för underhållande destruktiv bitterhet, således.
Koppel utnyttjar den pinsamhetshumor som tv-serien The Office släppte fram, även om man kan misstänka att inspiration hämtats från en del andra håll (serien Ugly Betty, filmen Djävulen bär Prada, liksom en drös filmer där Jim Carrey alltid spelar huvudrollen: ni vet, han får en förbannelse över sig, han måste i alla situationer säga sanningen, eller något).
Även om författaren skriver glättigt – förlagets utfästelse att boken tillhör chick lit-genren säger mig inte mycket – kan den tunna fernissan inte dölja en gruvlig cynism. Uppenbarligen har Koppel, vem hon eller han än är, tröttnat på den här världens självupptagna djävligheter, och skildringen av tidningsredaktionen har (säkert) sina poänger: varje arbetsplats kan nog uppvisa något liknande. Personerna blir lite för hårt skruvade för att förbli trovärdiga, även om jag kan tycka att den streberaktiga ondskan är prickfärdigt infångad.
Desto bättre är Johanna karakteriserad, som en fegis, som får världens chans när hon tar del av ett medicinskt experiment. Det piller hon tar (vad det än innehåller eller inte innehåller) förvandlar henne till sin raka motsats: den lilla lorten blir modig, och vänder det destruktiva ut och in, och det är lika beröm- som åtråvärt som exempel för oss fegisar som hukar i skuggorna, när hon uppfyller sin potential. Koppel rider dock på för många käpphästar i sin förvisso konsekvent skrivna roman, där orimligheter och slumpen ingår för många oheliga allianser.
Så – ja, fortfarande roligt, underhållande, fast det känns som att det räcker nu: tala ut ur skägget, liksom.