bernur

Ett återbesök till själva urscenen. Det var själva definitionen av salighet: framför mig ställdes en alldeles egen kopp kaffe, och mina häpna sjuåriga ögon förlorade sig nu i det mörka – mer brunt än svart, och ändå svartare än något annat, med sin svaga styrka, starka svaghet; skarpt och mjukt på samma gång, en hårdhänt smekning. Det var att tassa in i de vuxnas värld.

Kokkaffe skulle det vara, där i Torrböle hos mormor och morfar, där jag i flera år inväntat den här stunden, efter att ha bevakat de vuxnas ritual med den sällsamma brygden, omgärdad av obligatoriska inslag: sockerbiten mellan läpparna, en skvätt kaffe på fatet, blåsa lite, och så inmundiga långsamt och försiktigt, så att inte läpparna skållades – lindrande mjölk var aldrig att tänka på, det skulle vara ett helgerån. Men morbror K. drack upp allt sitt innan vissa ens dristat sig att smutta på sitt.

Helst utan några tillbehör: ingen sockerkaka eller bulle eller finsk pinne eller vad repertoaren kunde erbjuda. Så småningom skulle jag också skippa sockerbiten (i ärlighetens namn: -bitarna), dricka kaffet oblandat. Att dricka på fat övergav jag ännu snabbare, för jag förknippade det starkt med tanter, föräldrarnas fastrar som alla hade underligt långa namn.

Att se andra dricka kaffe i plast- eller pappersmuggar, eller ännu värre, röra om med en träsked, ser bara groteskt ut, ger mig bara avsmak. Jag har ägt många olika muggar, haft många olika favoriter, där det viktiga också kan vara färgen på porslinet – en mugg jag fick i gåva i Chicago, Maxwell House-blå, fyrkantig och generös till sitt omfång, tillät kaffet att agera och brytas mot det blå helt fritt, och där koppens mjuka kanter strök läpparna när jag drack – David Letterman brukar ha en sådan i sitt tv-program. Men jag hade också en mugg inköpt på Öland, som gick i bitar när jag tappade den i golvet, och därefter är alla ersättningsmuggar alltid ett sämre alternativ, just ersättningar. Kanske det finns en tom Graal-bägare någonstans, den slutgiltiga kaffemuggen som ska göra drycken rättvisa, eftersom jag fortsätter leta: kanske den här? Nej.

Det finns mycket i livet som jag kan förlika mig med, men att klara sig utan kaffet är så besynnerligt att jag måste erkänna att jag blir lika ställd och vagt misstänksam varje gång jag möter någon som svarar nekande på erbjudandet - löftet - om kaffe. Vilken onödig späkning!

Vad är då det här för säregen njutning, som inte kan förklaras på ett rationellt sätt? Är det en belöning? Smaken är alltid oförutsägbar, och doseringen är omöjlig att duplicera – ja, det ska vara ett visst antal strukna mått, med några ynka korns tillskott, en nypa. Därför blir varje kopp unik, som snöflingor, som människor … Du vet inte på förhand om det blir en detonation av hänförelse eller bara en medelmåttig besvikelse. Det finns smaker så oväntat ljuva att du, liksom i det gamla skämtet, önskar att du hade en lika lång hals som giraffen, för att förlänga dryckens färd.