bernur

I The Guardian läser jag en annorlunda klagosång angående den pågående vintern, som också drabbat England: det har blivit så omöjligt att gå till närmsta park och läsa under lunchrasten, för det är för kallt. Mm, och så minns jag när jag städade på biblioteket i Umeå, hur jag alltid lyckades få med mig någon bok i vagnen, och medan de andra rökte i garaget läste jag - ska sanningen fram, och varför inte, så läste jag nog en del under den generöst tilltagna städtiden också, och jag lyckades knycka någon raritet också, men sådant är väl preskriberat (det mesta dessutom återlämnat, av det skamsna samvetet)? Mitt roligaste lunchläsarminne - förutom när jag sträckläste allt av Mare Kandre på mentalsjukhuset - är när jag läste Truman Capotes Med kallt blod, när jag jobbade på Konsums lager, och en av cheferna gick förbi och gjorde en barnslig gest, som om han höll i två revolvrar, och sa: "Pang! Pang!"