bernur

I den avundsvärt vitala finlandssvenska modernismen har Henry Parland en särställning, trots att han dog vid tjugotvå års ålder 1930, efter att endast ha gett ut en diktsamling (sorgligt nog är han inte representerad i den antologi med sexton volymer finlandssvensk poesi som utgavs av Bonniers 2001: däremot desto rikligare i Weylers låda från i höstas, Dikt 1593-1939). Denna rikedom av storartad poesi mötte sedvanligt åtlöje, vilket vi kan le lite överseende åt, tills vi minns hur illa åtgångna Frostenson och Jäderlund blev i 1980-talets obegriplighetsdebatt, eller hur 2000-talets OEI-folk har begabbats, liksom för att bevisa att vi aldrig lär oss.

Svenska litteratursällskapet i Finland har i samarbete med förlaget Atlantis gett ut ett praktverk om Parland,  Jag är ju utlänning vart jag än kommer, redigerad av Agneta Rahikainen, som tidigare bland annat gett ut en bok om Edith Södergran som fotograf. Det är en utsökt formgiven bok, där oftast vänstersidan representeras av text – brev, utdrag ur böcker – och högersidan av fotografier, många av dem tagna av Parland själv, som intresserade sig för allt modernt, som så många andra modernister (i Europa, alltså inte i Sverige, som i strikt mening inte hade någon modernism). Ja, av det som vi gärna kallar populärkultur var Parland mäkta intresserad, av filmen och dansen och schlagern och jazzmusiken. Nu, i vår tid, skulle han förstås ha trivts som fisken i vattnet …

Tuberkulossjuk dog den unge poeten, som i Rahikainens vackra förord ges detta vatten som sitt element, och i synnerhet mineralvattnet. Om döden skrev han med skoningslös klarsyn redan som artonåring, när de flesta befinner sig längst bort från den: ”döden är varken vacker, befriande eller majestätisk. – Han är svart, hopplös och – oskön.”

Det enda tråkiga är väl att de har valt ett tråkigt och svårläst typsnitt – däremot är bildavsnitten oerhört givande, inte bara som tidsdokument (som tidsdokument fungerar också de många breven, med charmiga förmaningar mot omoraliskt leverne och flera exempel på ålderdomlig barnuppfostran). Parland verkade supa ganska hårt, vilket oroade mamman, men främst äldre välmenande släktingar, som också såg med oblida ögon på hur den tonårige Henry valde att skriva poesi och hångla med flickor framför att plugga juridik.

Här finns utdrag ur Gunnar Björlings brev till Parland – de träffades och inledde något som ytligt sett ter sig som en far- och sonrelation, men som kunde ha utvecklats till något annat. Både mamman – ”Denna Björling är rent ut sagt en förbannelse!” – och pappan – ”Är det då inte möjligt att Du ännu inte fattat hela vidden av den andliga ruttenhet han besmittat dig med?” – oroades av sonens umgänge med den 21 år äldre poeten, och ville att Henry skulle läsa nyutkomna böcker om Lord Alfred Douglas relationer med Oscar Wilde. Den som vill läsa mer om just förhållandet mellan Björling och Parland kan söka upp Lyrikvännens temanummer om Helsingfors, nummer 1-2 09.

Och efter släktens evinnerliga klagomål över hur Henry förslösar sitt liv och saknar allt anlag för litteratur, kommer en helt briljant skriven essä om just mineralvattnet: en rolig text, uppfriskande, livfull, porlande – ja, genialisk, faktiskt.

Livet ändades i förtid för denne Henry Parland, så det är svårt att spekulera i vad som kunde ha blivit, om han var något annat än ett oinfriat löfte: jag tycker i alla fall att hans dikter är uppfriskande, modiga och annorlunda. Han skrev prosa också, essäer om bilen, och en postumt utgiven roman, men i dessa fall är jag mer tveksam till var potentialen eller talangen finns, även om han kan uttrycka sig dråpligt: ”vi håller på att gå under i mekanisering, ytlighet, degeneration? I helvete! Vi håller på att gå under, emedan vi vill sova! Emedan vi vill använda en gammal, utnött mänsklighetsmåttstock på allt.”