bernur

Ser det här ut som två hungriga människor - - -

Det är en fullkomligt självlysande film, Steve McQueens Hunger. Liksom när andra konstnärer filmar – exempelvis landsmannen Philip Ridley – känns scenerna starkt komponerade, som när fångvaktaren står i snön och röker, med snöflingor smältande långsamt på hans blodiga knytnävar, en bild som är lika vacker som den är otäck, och hela filmen rör sig oförfärat rakt in i det otäcka. Men jag imponeras allra mest av en lång scen där Bobby Sands precis ska in i sin katastrofala hungerstrejk, och samtalar med en präst, i kanske tjugo minuter eller mer, och kameran lägger sig helt stilla och låter orden ta över. Det är svårt att säga något konstruktivt om filmer som verkar ha som syfte att beröra sin åskådare: till McQueens försvar måste ändå sägas att han gör detta med små medel, och att han inte utnyttjar några billiga poänger, så som att vi förväntas tycka synd om en terrorist. Det är också svårt att säga något alls om en film som man på ett vagt sätt är medveten om att den fått positiv kritik (jag läser knappt några recensioner, varför skulle jag?). Det jag imponeras mest av är att filmen är så okonventionell på djupet, att den väljer att berätta en historia genom att avstå från att berätta den – det är bara på ytan en berättelse om Bobby Sands och om IRA och om Maze-fängelset, lika lite som Dreyers film om Jeanne d´Arc enbart handlar om helgonet. Jag är lite tveksam till de kanske implicita Jesusparallellerna i den här filmen. (Det finns en riktigt lysande replik i Nicholas Roegs filmatisering av Mörkrets hjärta, där de vita i Afrika lyssnar till djungelns ohyggliga läten, för att konstatera: ”Nä, det här är inte Kurtz, det här är något äldre”.)