bernur

Det talas ibland om en Nobelprisförbannelse: att efter priset, som gärna då ges epitetet ”det fördömda priset”, blir antingen produktiviteten eller kvaliteten hämmad; vi ska behöva stå ut med pristagarnas gnäll om alla dessa åtaganden, eller folks orimliga förväntningar – men jag kan tänka mig värre alternativ. Kanske har det blivit dags att införa en primadonna-klausul som mottagaren får signera?

I alla fall: ingen kan påstå att produktiviteten har sinat hos den polska poeten Wisława Szymborska, som outtröttligt fortsätter ge ut diktsamlingar, där årets volym redan återfinns i Anders Bodegårds svenska översättning, utgiven av ellerströms under titeln Här, och det kan vara dags att redan här låta en liten bekännelse infinna sig. För jag har aldrig gillat Szymborska.

Oj, men det kanske man inte får (fick?) säga, men nu gör jag det ändå. Ofta har jag hamnat i sällskap, där hennes finurlighet och plirande ögon har prisats, och allt det där som gör henne till en riktigt fin poet, även av dem som i vanliga fall gör allt för att undvika dikter, men jag har aldrig förstått vad de har talat om, trots att jag har läst allt av hennes hand som finns på svenska, och det är inte lite, minsann. I stället har jag behållit min tystnad, svalt förtreten, aldrig tagit bladet ur munnen.

Så jag gör ett försök, trots att jag rimligen vet att det här inte kommer att sluta bra: Här innehåller nitton dikter (en fler än Dylan Thomas debutsamling, som Tranströmer i sin blygsamhet kopierade till en färre i sin debut: kanske det här är Szymborskas sista bok, men osvuret lär vara bäst). Dessa dikter är relativt korta, och det mesta är sig likt i poetens värld, som förhåller sig trogen det vardagliga, det lilla livet, jag höll på att säga det vanliga livet: inte mycket finns här att uppröras över, allt är lagom tempererat.

Här är ett av poesins vanskligaste ord, för i dikten saknas denna närvaro: poeten frambesvärjer sitt där och då, i en nostalgi efter det saknade, det förflutna, det som har passerat. Dikten förmår inte existera i nuet, för det rymmer undan, rinner undan (”the dream becomes sand in my hands”, som Morrissey sjunger i ”Good Looking Man About Town”), och som poet kan du bara registrera dess irriterande frånvaro, och längta efter det otillgängliga – en riktig poet måste lära sig umgås med sin längtan.

Här är oförarglighetsfaktorn ganska hög, och det är kanske just det som ger så många något vått i ögat när namnet Wisława Szymborska uttalas, och blir ett slags lösenord in i poesins annars så svåra, dunkla och ogästvänliga värld. Men jag kan inte undgå en misstanke att hon gör sig själv anspråkslös och oharmlig – ungefär som Marilyn Monroe gjorde – bara för att få kompisar, och nog har hon lyckats få dessa kompisar, och blivit en av dessa få riktigt populära Nobelpristagare.

För mig framstår hennes dikter som lättköpta skisser, banala betraktelser: ”Köper man Prousts verk / får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln, / man kan inte zappa / över till en fotbollsmatch / eller en frågesport och vinna en Volvo”. Jag saknar mer koncentration, mer udd, mer djävlar anamma, och mindre av pratsamhet och idyllisk idealisering av Stor Konst (Proust, suck! Vermeer, suck!). Szymborska skriver om hur vi krampaktigt håller fast vid livet, trots att vi borde veta bättre.

Det är väl höjden av förmätenhet att kritisera en så tungt medaljerad och tryggt kanoniserad författare, men jag kan inte låta bli att tycka att Szymborskas dikter inte lyckas säga mig något om mitt liv. Att Svenska Akademien inte har gett Nobelpriset till en poet sedan Szymborska fick det 1996 är inget mindre än en skymf: en infam gest mot både poeterna och mot poesin och mot poesiläsarna.