For J.D. Salinger with love and squalor - - -
J.D. Salinger är väl ganska otidsenlig på så vis att han inte publicerade så mycket? Det är ju det gamla konstnärsidealet, att less is more, och att det är bättre att bara publicera det som garanterat har en kvalitet, istället för att, som nu, släppa ut allt, om inte annat på nätet, och att tiden får visa vad som håller och inte håller.
Att publicera är en sak och att skriva en annan. Jag har läst en bok skriven av Salingers dotter som jag kan rekommendera den som är intresserad av författarskapet (minns tyvärr varken hennes eller bokens namn). Boken tillför ingenting i litterärt hänseende, men är intressant eftersom hon berättar om pappa författarens liv och vardag; till exempel denna egendomlighet; Salinger visar kontinuerligt dottern sin litterära produktion; i vilket skåp manusen till alla färdiga romaner ligger, vilka som är färdiga och ska ska publiceras efter hans död, och vilka som inte funkar och ska brännas.
Första tanken: Salinger blev ju så inihelvete jagad av beundrare av olika slag samt av jounalister! Man kunde helt enkelt inte lämna honom i fred.
Jag läste "Räddaren i nöden" översatt av Klas Östergren för några år sedan och jtyckte mycket om boken. Som du säger; den har inte åldrats nämnvärt.
Jag förstår också att en sådan debut kan få vem som helst att tystna, inte minst på grund av den enorma press han måste haft. Alla unga, begåvade, känsliga fantastiska debuterande författare som skriver klassiker måste ha det rätt tufft med berömmelsen som följer.