Eating the Dinosaur, Chuck Klosterman
Svenska musikskribenter som vill vara coola har förstås Chuck Klosterman som sin favoritjournalist, och han har nu kommit ut med sin femte essäsamling: Eating the Dinosaur (den första utan lustig undertitel), och att påstå att den svenska fanbasen kommer att sluka boken är nog inte enbart en dålig ordvits. Nåväl: sämre ciceroner än Klosterman finns förmodligen, om man vill följa en snitslad bana längs populärkulturen, med kraftig betoning på den amerikanska versionen av densamma.
Som vanligt tar han sig an alla ämnen med samma enerverande energi, och han är också den förste att erkänna att han saknar kritisk förmåga – här har vi en kille som, om han jobbade som domare, skulle se något sweet and tender i varje huligan och låta lagens råmärke vila ostört. Han är helt enkelt för snäll, ser de förmildrande omständigheterna överallt. Det är lite gulligt, men i längden tröttsamt, då allt blir lika bra och lika viktigt. Hans metod består i att ta något obetydligt och göra det lite viktigare än det egentligen är. Oförmågan att kritisera blir också ett problem då han ställer sig mitt i den mest kommersiella av strömmar, och där är det verkligen stridigt.
Liksom sin namne Chuck Palahniuk överfaller han sin läsare med idéer och uppslag, infall som prövas och kastas fram, och de tvångsmässiga skämten duggar tätt och ansträngt. Mycket känns som en ursäkt för Klosterman att säga något roligt, och det gör han i ärlighetens namn – oftare än tillfället erbjuder sig. Han tar långa omvägar för att komma fram till något överhuvudtaget.
Som ett bärande tema fungerar verkligheten, ett begrepp som testas i olika texter, som kan handla om en basketspelare som fick karriären förstörd (jämförs med Britney Spears, hur vuxna människors primitiva glädje i kändisars felsteg förvandlas till en kollektiv rätt att smäda), hur Kurt Cobains förhållande till omvärlden oroligt mycket påminner om en religiös fanatiker som såg till att sjuttiosex människor dog, hur ABBA (som han möjligen lite missvisande beskriver som ”Scandinavian hippies”) och AC/DC egentligen är samma band, att 51% av skratten i USA härleder från artighet … Titeln kommer från en text om tidsresor, där hans enda motivering till en sådan skulle vara för att få chansen att smaka på dinosauriekött.
Det låter kanske lite som excentriskt för excentricitetens skull, men ibland har han en poäng (dock inte när han exemplifierar Cobains vilsenhet med att mena att det var obefogat att se wickedness i Pearl Jams musik), och det är ganska underhållande läsning, även om man önskar att han kunde bromsa sig en aning, lära sig att det går att säga saker på ett mer subtilt sätt, att allt inte måste vara (över)tydligt. Ett undantag är ett nyanserat porträtt av Una-bombaren, Ted Kaczynski, där Klosterman skriver sansat, metodiskt, även om han inte ens där kan undvika några plumpa skämt.
När han skriver om voyeurism kommer han inte fram till något annat än att det är mer intressant att kika på grannen än på en dokusåpa, för med grannen kan man aldrig veta: det är oregisserat, och det finns alltid en chans att vi kan få se något sensationellt – som i Hitchcocks Fönstret åt gården – men egentligen vill vi inte att det ska inträffa, för det som är spännande med voyeurism är just att ingenting händer, och då får vi en bekräftelse på att vårt eget tråkiga liv är okej. Om vi får veta för mycket slocknar begäret, lyder den enkla premissen.
Ändå måste jag erkänna att jag har mer slukat den här boken än nafsat på den, vänt bladen i ganska stor förtjusning, kanske som en omedveten illustration till att få saker är så smittsamma som bristen på kritik - - -