bernur

Och vad har vi för liten skum bok då? Det är poeten Sara Hallström, vars tidigare böcker jag har läst och gillat, som slagit följe med illustratören Vanja Larberg, och gett ut på h:ström en kvadratisk bok med teckningar och dikter, under titeln Driva, som ger mig åtminstone tre omedelbara associationer – dels till snöns substantiv driva, och dels till vattendragets verb, det som flyter omkring lite planlöst, men också – eftersom det är poesi - till det elaka verbet, där man driver med någon (oinsatt) stackare.

Inte för att boken ger några direkta svar: det är inte den typen av bok, kanske. Men skumt är det, och lite kufiskt. Spatiöst tilltagna sidor: om man vill vara generös, sjutton dikter, eller fragment, där flera av dem består av två rader eller så, och bilder som ibland har en klar koppling till orden – stadsmiljöerna, däribland Berlin – men också kan vara tämligen frikopplade. Ibland är det som att orden försvinner, att bilderna tar över.

Hallström använder med sina ord en egen kollageteknik, där hon frambesvärjer nostalgin – allt utspelar sig i ett lite avlägset då. Det finns också en mani i uppräkningen. Hon vill visa människan som solitär, om de omätliga avstånden mellan oss: men också hur vi härmar varandra, hur vi imiterar och tar efter, kopierar beteenden, kanske utan att vi tänker på det.

Boken är opaginerad, och Hallström återanvänder flitigt rader eller uppslag från tidigare dikter, som får ingå i nya bearbetade versioner, liksom citat och anspelningar från andra källor, i en intertextuell princip som inte blir helt klart motiverad. Larbergs teckningar är taggiga, skarpa, hårda: en kvinna klipper sitt hår, ristar sin kropp.

Egentligen har väl poesin och serien en naturlig beröringspunkt, men det är fortfarande lite sällsynt med samarbeten av det här slaget: jag kommer bara på … ja, just det, vad kommer jag på? Inget alls, faktiskt. Så: ett välkommet projekt, även om jag tycker att det stannar vid för lite. Jag förstår inte: det är alltså en skum hybrid, som kanske tjänat på att utvecklas vidare, och inte låta det stanna vid något så frustrerande fragmentariskt. Å andra sidan är det väl inte heller många poeter, knappast någon, som släpper in illustratören så här långt, så det här tilltaget är nog bara att uppmuntra.