Dikt 1593-1939
Det är ett ambitiöst projekt Weyler har gett ut: Dikt 1593-1939: Svensk och finlandssvensk lyrik i uppläsning av svenska och finlandssvenska skådespelare heter den, och levereras i en bastant grå låda, som verkar ha designats av Anselm Kiefer. Efter att ha baxat ut de tio cd-skivor som medföljer, samt inte mindre än två böcker som ska inrymma alla dessa dikter i pappersform, tar ett lyssnande vid, vars omfång inte ska underskattas.
Det hela presenteras i kronologisk ordning, med början i Stiernhielms ”Hercules” (i utdrag, lyckligtvis), och den som har tid att lyssna på allt har förstås många höjdpunkter framför sig, för man har minst sagt samlat ett dream team av skådespelare (inte ens Ingmar Bergman kunde mobilisera så här många!), samt en handfull sångare, för att levandegöra dessa oftast omistliga skatter i den svenska poesihistorien. Och jag måste säga att det är fint att få höra dessa skolade röster ge sig på gamla dikter, ibland på ett sätt som gör att dammet nästan bokstavligen blåses bort av deras auktoritärt vaksamma röster, som så skickligt kan följa med poeternas assonanser, exempelvis som Fröding, vars dikter blir levandegjorda, exempelvis Persbrandts välkommet nedtonade ”Det borde varit stjärnor”, sannerligen en pärla i Frödings produktion (samtidigt som Helena Bergström gör sitt bästa för att mörda den sublima ”Säv, säv, susa” – och lyckas, med sin obehagliga stockholmska).
Ja, det är en vördnadsfull produkt: problemet blir väl att man lite lätt undrar vem som ska ta del av inspelningarna? De flesta av uppläsningarna ger mig ändå en känsla av att det räcker med att ha hört dem, och att jag inte vill lyssna på dem gång efter gång … Institutioner – som skolor – borde ha större nytta av lådan, i den mån man ens ägnar sig åt litteraturhistoria längre i skolorna. Registret är exemplariskt, och lätt att använda om man vill söka efter någon dikt.
De små böckerna är i besvärligt läsformat, men det är förstås beundransvärt att texterna medföljer. Och ännu bättre att urvalet är så generöst: vill man vara lite njugg kan man hävda att några enstaka – Runeberg, Nordenflycht, Karlfeldt – är klart överrepresenterade, medan en del andra – Kellgren, Tegnér, Ola Hansson – är lika klart underrepresenterade. Desto mer glädjande med ett vackert urval av de finlandssvenska: som Lars Stenbäck, och framför allt rikligt med dikter av Henry Parland – nitton dikter, ”Herregud”!
Så urvalet är en gnutta subjektivt, vilket bara kan välkomnas – ingen tvingar mig att lyssna på allt av exempelvis Dan Andersson, medan jag kommer att återvända till bland andra Bibi Anderssons och Maria Bonnevies läsningar av Thorild. Framför allt blir lådan en god påminnelse om hur många favoriter jag egentligen har bland dessa gamla dikter och diktare: blott Sverige svenska dikter har, typ …