bernur

Nej, jag kan inte förklara vad som är grejen med Bodil Malmstens böcker som är hämtade från hennes blogg, där jag tror att hon nu har gett ut tre eller fyra stycken, och den senaste titeln har hämtats från Aspenström, en av hennes – som hon förmodligen med egna ord säger – ”husgudar”: De från norr kommande leoparderna. För resten är väl begreppet ”bokblogg”, som torde vara den korrekta benämningen på dessa böcker, en oxymoron, för när bloggen trycks upphör den att vara blogg: den slukas av boken.

Nå, jag har för länge sedan slutat läsa Bodil Malmstens blogg, så det är väl delvis därför jag läser de här böckerna (att jag vet att det ändå blir en bok av det i slutändan), även om det ger en märklig känsla: meningen är nog att man ska följa hur texterna växer fram på nätet. Men nu har hon inte låtit dem stanna där. Så det är det gamla vanliga, även om hon flyttar lite hit och dit: det är gnäll på grannarna, hon tittar på tv(-serier), handlar, får en ålderskris och blir lite deprimerad.

Jag stör mig på det lite barnsliga hyperboliska tilltalet, som dominerar, som när hon käckt utropar att ”den enda dödssynden som är namnet värd” är när man slumpvis plockar en diktrad till titel till sin bok. Lika irriterande är naiva resonemang kring glas som är halvfulla eller halvtomma, vilket utläser om en människa är optimist eller pessimist (när upphörde detta att vara klyschornas klyscha?), liksom några andra banala och ytliga behandlingar av självklarheter. Men ansträng dig då, vill man på något sätt utbrista till den här behagsjuka ensamma människan som inte har annat att förmedla än hur det är att vara Bodil Malmsten.

Bodil Malmsten må ha bott i Frankrike i många år, men hon släpper aldrig sin svenska identitet: hon verkar inte bry sig nämnvärt om något annat än om Bodil Malmsten, och det blir tröttsamt när hon aldrig kan förvåna eller slå läsaren med häpnad. I stället ska vi bli imponerade av hennes trötthet när hon vid 63 års ålder får arbetsrutiner, och ärligt talat, formuleringar som dessa är väl ovärdiga en professionell skribent: ”Första arbetsveckan slut och jag likaså”. Låt gå för att man kan fälla en sådan klyschig suck muntligt, men det är ju för att man ska slippa skriva den …

Hon är som en kvällstidning: ängsligt angelägen att bli folkets röst, i sådan grad att hon kalkylerar och tänker: ”så här tänker folk, alltså tänker jag också så här”, men det är en förödande väg för den som vill tänka eller göra något intellektuellt arbete, för du hamnar bara i det förväntade och i det mittersta. Därför är det bara förutsägbart, och du vet hela tiden var hon kommer att hamna, hur hennes slutsatser ser ut.

Böckernas framgång stavas nog att Malmsten har en förmåga att vara intelligent på ett oförargligt sätt: ingen behöver känna sig hotad, trots att hon svänger sig med kulturellt kapital hit och dit som en annan elitist. Men hon gör allt på ett avväpnande sätt, så att ingen behöver känna sig exkluderad. Alla kan känna igen sig, för alla vill vara blygsamma – men absolut inte dumma, så då finns det något väldigt lagom med Malmstens intellektuella nivå, som är perfekt kalibrerad med det svenska kynnet. Om vi ska gräva ned en bok för framtiden att gräva fram och om vi då vill att de ska förstå vad som var den svenska folksjälen 2010, då ska det vara en bok av Bodil Malmsten, lika gärna den här som någon annan.