bernur

Ser det här ut som en hjärnskada - - -

Den som blev förvånad att den så väna franska skådespelaren Charlotte Gainsbourg gjorde skandal i von Triers Antichrist underskattade nog hennes förmåga att skapa kontroverser: som trettonåring spelade hon in duetten ”Lemon Incest” med sin berömde far Serge (”hela låten var ett skämt”, som hon brukar säga i intervjuer). Eftersom det är bland andra Air, Calexico och Jarvis Cocker som musikaliskt har bistått Gainsbourg tidigare är det kanske inte så uppseendeväckande att Beck nu har skrivit nästan hela albumet ”IRM”, men det är ändå förvånande hur väl han har lyckats hitta de rätta låtarna till hennes släpiga röst, samtidigt som det hela tiden låter väldigt mycket Beck. Det är också djärvt att låta en av de vackraste melodierna behålla den franska texten – ”Le Chat du Café des Artistes”. Men det finns gott om höjdpunkter på skivan, som ändå är ojämn, fast inte riktigt lika kritiskt ojämn som den förra, ”5:55”. Framför allt låter den bättre, är mer nyanserad och varierad, och blandar friskt mellan eteriska ballader som ”Time of the Assassins”, med en av de vackraste refränger som förmodligen går att skapa med mänsklig hand, och en P.J. Harvey-influerad ”Trick Pony”. Höstens två låtar, den helskumma titellåten (som alltså syftar på den franska förkortningen för MRI, resonanstomografi, som Gainsbourg erfor när hon drabbades av hjärnblödning häromåret), och den ljuva hippieballaden "Heaven Can Wait" förblir skivans starkaste stunder, där ganska exakt hälften är häpnadsväckande bra, och den andra bara blir måttligt intressant.