bernur

”Spöken är aldrig som de är, och endast sällan där de är.”

Vill du göra det stora karaktärstestet, kan du i ett någorlunda större sällskap säga att du tror på spöken, och betrakta hur nästan alla börjar flacka med blicken, och kanske någon säger något pejorativt, att spöken, det är väl bara barn och dementa gamla mormödrar som tror på sådant? I de flestas värld är det öppna spjäll mellan vidskeplighet en att vara urbota korkad.

Tur då att vi har modiga författare – i Sverige tänker jag på Aris Fioretos vidunderligt vackra En bok om fantomer, kanske 90-talets mest överväldigande bok, och Magnus William-Olsson, som på vardera håll utforskat spökena: och nu alltså även Göran Dahlberg, med sin lilla behagligt skrivna bok, Att umgås med spöken, utgiven av Ruin förlag. Den har kanske mer gemensamt med William-Olssons bok än med Fioretos, och då är det kanske inte underligt att han inte nämner Jag talar till de döda, William-Olssons likaledes vackra spökbok från häromåret.

Dahlberg har skrivit ett drygt hundratal ”mikroessäer”, uppger förlaget: aforismer, och citat där han roffat åt sig allsköns kunskap i detta esoteriska ämne – många har skrivit om spöken, visar det sig (de är legion, skulle man kunna säga), och Dahlberg vet att utnyttja deras fynd, deras kryptiska resonemang om astrala besök och annat oförklarligt. Vi som går igång på det svårtydda tycker nog att det här är en bok som är svår att undvika, och det kan tyckas som en paradox, att vi utforskar och tränger in i detta som inte låter sig förstås, utan att tänka på att det flyktiga kanske flyr när vi närmar oss det med våra trubbiga instrument.

Spökena finns i språket. I vacklandet, i kontingensen. Enligt Derrida avslöjas spöken av att de inte känner igen sig i spegeln, men då tror jag att världen skulle överbefolkas av spöken: till exempel skulle jag direkt behöva emigrera till Spöklandet. I Joyce Carol Oates senaste roman A Fair Maiden ersätter huvudpersonen Katya det obligatoriska konstaterandet inför spegelbilden – Det där är jag – med en kuslig, unheimliche fråga: Är det där jag?

Spöken är sådana som inte uppför sig, visar Dahlberg. Jag kan instämma: de busar, vägrar veta sin plats. Ja – de (in)finner sig, och du är aldrig säker till hundra procent: det är som att de är så förknippade med tvivel, att Dahlbergs titel, Att umgås med spöken, blir ett Att umgås med Kanske. Spöken är också sanningens skugga: det som den inte vill visa.

I den här boken, som jag läser med stor glädje, under besvärliga betingelser, i och för sig: tillvarons brus, allt djävulskap som försöker störa, infiltrerar den sinnesro man försöker inrätta[1], finns goda aforismer, klokheter, storslagna tankar som presenteras blygsamt, och jag tycker om Dahlbergs försynta sätt att skriva. Det enda som frustrerar är väl att Dahlbergs korta texter inbjuder till ytterligare spekulationer, att han ofta gestikulerar mot något synnerligen intressant, bara för att du som läsare känner dig snuvad på konfekten: kommer det inte mer? Men det är kanske signifikativt: att spöket aldrig vill tala till punkt är ett av dess främsta kännetecken.

Och spökerierna handlar kanske mer än något annat om estetik: det är som att språkets vackraste ord har reserverats till denna syssling till skräcken, med alla tjusiga ord, som engelskans oslagbart vackra spectre, för att ta ett exempel. Och så alla adjektiv, som injicerar liv i de torftigaste av resonemang.

Vi som trots omvärldens dom – ”Du är dum” – fortfarande umgås med spöken gör oss kanske skyldiga till höjden av egofixering: varför skulle de bry sig om dig, liksom? Ja, vi är förstås inbilska, men ser du oss gå omkring med ett kryptiskt leende, får du här en tolkningsmodell: vi vet något som du inte vet, men vi vet inte själva vad vi vet – och det är det som är kontingensen - - -

[1] Det här är ett internt resonemang: jag läser boken parallellt medan jag … lyssnar … på – spöken?