bernur

I The Times har Martin Amis intervjuats, med anledning av den kommande romanen The Pregnant Widow, och han passar på att avfärda all gammal (skåpmats)kritik om forna dagars misogyni och rasism, men faller på slutet rakt i en annan fälla: åldersfascism, vilket givetvis har retat upp en och annan äldre romanförfattare. Amis uttrycker sig så här osmidigt: "How is society going to support this silver tsunami? There’ll be a population of demented very old people, like an invasion of terrible immigrants, stinking out the restaurants and cafes and shops." Men den som är van vid hans prosa blir knappast förvånad eller upprörd: det är exakt så här det brukar låta när hans protagonister tar till orda (och formuleringen "like an invasion of terrible immigrants" är ganska precis på gränsen att lyfta även den mest uttråkade från sin tristess). Amis förslag på lösning är radikalt, när han föreslår massdödshjälp: "There should be a booth on every corner where you could get a Martini and a medal", för det är så överdrivet cyniskt att ingen sansad människa kan ta det på allvar; dessutom har Amis hunnit fylla sextio år, så att då gå i polemik mot honom innebär bara att man gör sig själv ännu mer barnslig. Tyvärr skymmer det här att han faktiskt säger några viktiga saker i intervjun, förutom att han talar vackert om både döda och levande släktingar - han säger också att George Eliot är Englands bäste romanförfattare, och Middlemarch givetvis den bästa romanen: i en perfekt värld hade detta diskuterats i stället (inte för att det är värt att argumentera emot påståendet, dock).