bernur

Små skatter är de, där det står: Där är jag.

Större skatter är de, där det står: Vet du fortfarande.

Men de vackraste skatterna är de, där det kommer att stå: Där var jag.

Om det går att hitta något någorlunda gemensamt hos Nobelpristagarna i litteratur, de riktigt värdefulla pristagarna, så är det väl att de saknar det gemensamma: de är avvikare, i sin syssla att ägna sig åt något som ingen annan har gjort. Att läsa Herta Müller är inte i första hand att gå in i en romanvärld – det är att gå in i ett språk, och hon gör det på ett sätt att man förstår att det här är reserverat för henne. Hennes senaste roman kom på tyska i augusti 2009, Atemschaukel, och den har nu Norstedts redan gett ut i svensk översättning av Karin Löfdahl, som Andningsunga, och att läsa den innebär återigen att du med varsamma men bestämda kliv tar dig rätt in i hennes språk.

I andra världskrigets slutskede deporterades alla tyskspråkiga invånare i Rumänien till ryska fångläger. Hösten 2008 talade Herta Müller på bokmässan i Göteborg om den här romanen, hur den växte fram ur ett samarbete med poeten Oskar Pastior, som själv deporterats till fånglänger i Sovjetunionen, att utnyttjas till uppbyggnad efter kriget, eller som det här heter med kuslig precision, ”ÅTERUPPBYGGNAD”, en tvångsuppbyggnad. När Pastior dog tvingades Müller själv skriva boken, som alltså i hög grad bygger på Pastiors historia. Det är gagnlöst att fråga sig hur mycket av boken som är hans: Müller har intervjuat andra, exempelvis tillbringade hennes mor fem år i läger.

Existensen i fara: tidigare har Müller visat sin skicklighet i att fånga förföljelsen, och vad den åstadkommer när den tillåts härja fritt i den jagade människan som blir fixerad vid fasan, hur hjärtat sätts i halsgropen så påtagligt att det bildliga uttrycket blir otillräckligt; titeln Andningsgunga härrör från den där rädslan, hur sömnlösheten skapar en svart väska av minnen, som får andningsgungan att volta i halsen, och andningen mister sin rytm. Det är en poetisk bild, som klingar celanskt, och poetisk är den här romanen, där språket hela tiden arbetar och försöker, prövar och vill uträtta något.

Det är en snygg titel, Andningsgunga, och kongenial: här gungar läsaren med upp och ned över förtvivlans gungfly, som medföljare i ett hisnande språk, tills ljuv yrsel uppstår. Och språket befinner sig alltid i beredskap, liksom människorna. Den sjuttonårige Leopold blir bryskt förflyttad till ett av dessa läger, där den vardagliga tillvaron raseras, med osäkerheten som enda trogna följeslagare. Hela tillvaron landar i ovisshet. Det är oerhört detaljerat, med minutiöst nedpräntade detaljer, som om minnet vässats. Lika skarpt tecknas den här nya världen för Leopold, som om den badar i ett säreget slags ljus, overkligt, eller för verkligt. Tillvaron är så odräglig att det skapas ett behov att adla den, med hungeränglar och hjärtskyfflar och andningsgungor.

Men hungern och smärtan kan inte trollas bort, ens av språket, allra minst av språket. Allt som djävlas är påtagligt och konkret. Men det är i språket friheten finns. Och överlevandet bygger på något så fast som hoppet, något så bräckligt som hoppet – något så enkelt, något så svårt: hoppet, det enda som gör lägertillvaron uthärdlig. Allt är längtan.

Plågan, monotonin, ledan, äcklet: i övermått. Men hur ska då en utanförstående någonsin kunna förstå och dela en erfarenhet som denna, om den presenteras i tillrättalagt, prydligt skick? Det är en verklighet som är skev, förvrängd, och då måste dess berättelse följa, för annars blir det falskt, och den som liksom Müller levt under förtrycket vet priset för falskhet. Inte heller finns det någon tid i lägret, bara ett ”hur länge” (utan frågetecken, givetvis: frågetecknet skulle förutsätta ett svar, men det finns inga svar).

Herta Müller har skrivit flera storartade romaner, böcker som verkligen saknar motstycke i vår litteratur. Det känns ändå inte som någon överdrift att kalla det här för hennes viktigaste bok: hennes vackraste, och otäckaste. Att kritiken i Sverige nu skyndar sig att kanonisera författaren med hyllningar som har nått hysteriska proportioner må vara förlåtet, så länge hon fortsätter skriva så här bra böcker: något säger mig att kvaliteten i hennes skrivande kommer att vara längre än kritikernas underdåniga lovord.

Så. Nu kan Müller återvända till sin tillvaro som knappt någons angelägenhet. Det är 2010, och hennes böcker kan återgå till att bli hyllvärmare, men den som inte unnar sig läsningen av denna nästan overkligt genomarbetade och fantastiska bok har bara sig själv att skylla. Eller tycker du att du har råd att avvara ett språk som detta:

Vi är liggplatser för hungern. Vi äter alla med slutna ögon. Vi matar hungern hela natten. Vi göder den högt uppe på skyffeln. […] Sömnen blir allt tunnare, ju mer jag äter och hungern blir aldrig trött.