bernur

Alla är vi kritiker – ja, och som liga är mer kritiska än andra? Med en kaxig titel försöker DN-kritikern Thomas Anderberg slå läsaren med häpnad, och lyckas väl halvvägs: Alla är vi kritiker, en bok om kritik, således? Ja, men annat också, framför allt en lång utläggning om människans olikhet, belyst med otaliga exempel – för att påpeka faran i den utbredda relativismen, där allt är lika gångbart …

Ja, en väldigt annorlunda bok i det svenska flödet: lärd, ambitiös, metodisk, grundlig, och faktiskt ganska omständlig. Han påstår att han har ägnat åtta år åt denna bok, och det vill man gärna tro, för här har vi ett verk som är präglat av noggrannheten ända in i fotnotskaklet, som utgör ett välskrivet fyrtiotalssidigt appendix.  

Befinner sig kritiken i kris just nu? Är inte det här något som jämt sägs, ungefär som att romanen är död? Anderberg menar i alla fall att just nu behövs kritikern mer än någonsin, som sorterare, den som väljer bort ur bråten. Nå: det är fortfarande kluvet med kritikerna, för ingen verkar vilja ha dem, egentligen – tidningsredaktionerna belönar dem allt sämre, och i stället för vägvisande kritiker har vi fått listiga recensenter, och det är nog inte enbart av godo.

En kritiker ska enligt Anderberg vara en förlängning av läsaren/lyssnaren, någon som har övat sin färdighet: en ställföreträdande, helt enkelt. Dock måste påpekas att den här boken inte handlar så mycket om den aktuella kritikern, utan mest alltså om människan som mottagare av konst – och där skiljer vi oss, som bekant. Hur då? Ja, boken visar att det är åtskilligt som gör oss olika, när vi tar del av konstverk.

Men frågan är om vi vill ha konst som vi känner igen, som bekräftar oss som individer och grupp – eller en konst som utmanar och är krävande, som djävlas med våra förväntningar. För vad är det då som gör att vi gillar något? Vi är olika, vi kan inte förstå varandra, visas med övertygelse här, men vi är också dömda att försöka förstå varandra, försöka förstå dessa olikheter, för vi kan inte bara söka efter det som är det gemensamma. Anderberg polemiserar mot Ekelöfs ”Det som är botten i dig är botten också i andra”, menar att varje botten är unik.

Att min upplevelse är unik, det är något som antyds av Anderberg, att jag känner att det här delar jag inte med andra – men det stämmer bara delvis; överhuvudtaget är det här en bok som inbjuder reservationer, som använder mycket utrymme till att nyansera, fördjupa, problematisera – mycket handlar om att plocka fram andras argument, och visa hur rätt och ändå fel dessa andra har.

Det är ändå svårt att inte bli upprymd av den här boken, som innehåller så mycket av klokhet och genuina kunskaper. Anderberg är också en god stilist, även om han kan tendera att umgås för intimt med generaliseringar. En risk med att hissa varningsflagg för relativism blir också att den egna argumenteringen blir för kategorisk, och att man som läsare känner sig utestängd om man vill ifrågasätta något. Men det finns tillräckligt att instämma i, tycker jag nog, som när han menar att kritisk distans i själva verket för dig närmare verket, och den vanliga uppfattningen att analys förstör upplevelsen bara är en tom fras.

Här avhandlas några avgörande kritiska begrepp, som kvalitet, autenticitet, originalitet, komplexitet och skönhet: samtliga viktiga, och samtliga lika svåra att nagla fast och definiera tillfredsställande – det rör sig inte om några mätbara tillstånd, och på något sätt måste man väl göra sina egna konnotationer, fylla orden med innebörd. Där är Anderberg kanske inte tillräckligt behjälplig, även om man måste tillstå att han försöker. Han kommer alltså inte fram till några riktiga svar, men ställer oerhört väsentliga frågor, både implicit och explicit: ”Är originalitet i sig något gott? Eller är också det något vi projicerar på konstverken för att lättare kunna dyrka dem?” Allt kan – allt ska – ifrågasättas.

Eller ta ett annat av exemplen: skönhet. Vad är det? Något man lär sig identifiera som skönt, kanske – en färdighet hos betraktaren, där vi ärver, med vissa förskjutningar, uppfattningen om vad vi ska tycka om. Och så blir man glad när man upptäcker det och känner igen det. Men det kan leda till självbedrägeri, varnar Anderberg för. Och det vackra är inte heller alltid gott. Det som för en människa är en trasa är för en annan just det vackra – och så vidare, och då är vi farligt nära relativismen, eller den farligaste av klichéer, att det finns lika många tolkningar som det finns läsare, en hållning själva boktiteln – Alla är vi kritiker – kan uppfattas som ett stöd för.

I stället för en pragmatisk konst, där man som betraktare ställer frågan ”vad har du att lära mig?” pläderar Anderberg för en mer givande hållning: ”vart för du mig?” är en rimligare fråga, menar han. Då blir hans bok ett strålande exempel på en ofullständig produkt som ändå lyckas stimulera processer i sin läsare, mer än erbjuda färdigpaketerade svar.