Vidriga riter
I den personaltidning som utgår till alla anställda i den här kommunen intervjuas en kvinna som är bibliotekarie för kommunens skolor: jag vet inte om det innebär att hon har någon chefsposition, men det är ganska troligt så. Hon har några radikala förslag på hur ett skolbibliotek ska se ut, bland annat ska böckerna kastas:
”Ut med de böcker som inte används […] Det är jätteviktigt att vardagsverkligheten i skolan liknar barnens vardagsverklighet hemma. Det räcker inte att bara kunna sitta och läsa i en bok, för det gör man inte hemma. […] Biblioteket skulle verkligen kunna vara […] ett ställe som är öppet hela dagen, dit elever och personal kan gå för att söka information, lyssna på musik, läsa (men inte nödvändigtvis en vanlig, fysisk bok …), få hjälp med att göra en film, kolla andra elevers filmer och bildspel m.m. […] Varför inte ha musik i biblioteket?”
Och en mening har lyfts ut, med citattecken, men står inte i själva artikeln, fast jag antar att det har varit i säck innan det kom i påse: ”Det är inte olagligt att gallra Strindberg”. Eh – jo, det är det faktiskt! Att så bokstavligt skita i vårt förflutna är inte bara kriminellt och något som förtjänar ett riktigt kännbart straff (långt värre än att tvångsläsa Selma Lagerlöf, vilket annars verkar vara det som vanligen blir domen för Jönköpingskvinnor som gör något olagligt), det är också något som kommer att stå oss dyrt, och jag kan lova att den här kvinnans barn och barnbarn kommer att bli riktigt förbannade på henne för att hon tvingar på dem kortsiktiga gratifikationer och bidrar till att stänga ute deras möjligheter att växa som individer, för den som säger nej till dessa författare som så generöst har gett och gett och gett av unika insikter och oanad kunskap och svårupptäckta resultat – hon kommer att stagnera i fattigdom, i ett idiotiskt famlande efter populistiska lösningar.
Du vet att du har en egen fangrupp på Facebook va? "Vi som (över)använder paranteser i beundran av Björn Kohlström" heter den. En ganska sluten grupp; man måste ansöka om medlemsskap och kan inte bara bli det direkt.
Provocerand! Ännu ett exempel på kortsiktigt tänkande och oförstånd. Varför skall skolan och biblioteken ta kål på sig själva? Varför vågar de inte stå för vad de är? Poängen är ju att det inte är som hemma, utan att skolan låter barnen och ungdomarna upptäcka en ny värld. Annars kan ju barnen lika gärna stanna hemma. Löjligt!
Det är exakt det som är poängen med Facebook, att få reda på att tjugo andra människor har gått runt och tänkt exakt samma sak som en själv.
Haha - och jag som tycker det är det absolut värsta med denna blogg! Åh, herregud, detta studentikosa användande av paranteser och semikolon. =)
Det är verkligen en märklig sak, det att skolbiblioteket ska sträva efter att spegla hemmet. Vems hem? frågar jag mig. Det kommer alltid att finnas hem där det finns Strindberg i bokhyllorna, och de hem där det inte finns några hyllor eller böcker över huvud taget. Att då inte försöka överbrygga den ojämlikheten inom den mest centrala institution ett samhälle äger - skolan och dess bibliotek - är oerhört dumt, men också orättvist.
Kommentar till bibliotekarien för kommunens skolar: Åh, herregud! (Men å andra sidan: om skolan allt mer börjat likna hemmen, dvs inte längre är en plats för undervisning...)
Hennes (skolbibl.) åsikter verkar precis i linje med den nuvarande smygnedmonteringen av biblioteken. Här i Stockholm ska dom poppas upp och café-iseras, och sen behöver dom inte köpa in så många besvärliga böcker..., och sen privatiseras dom, och sen: ingenting kvar.
F ö gillar jag också parenteser, utan dem kan man inte uttrycka sig!
Betänk också att majoriteten av landets friskolekedjor rutinmässigt skiter i att upprätta skolbibliotek. Utan en riktigt vass och tvingande lagformulering kommer det att fortsätta vara fallet - det finns pengar att tjäna. En lag verkar lyckligtvis vara på väg, men lita på att det kommer att letas efter kryphål, och att vi kommer att få se djärva nytolkningar av begreppet bibliotek.
Ordet "bibliotek" förutsätter väl böcker: annars får man kalla det nåt annat, typ fritidsgård. Allvarligt talat: den här artikeln är tillräcklig för att man ska bli lite smådeprimerad, och betänksam inför den framtid som nalkas ... Alltså, mer nöje = mer dumhet, ska det vara så svårt att fatta? Exakt det här var vad Thomas Nydahls artikel handlade om (tror jag): att vi håller på att svika vårt arv, att vi vänder ryggen åt allt som är inte är omedelbart stimulerande.
Det är väl inget fel på cafén i och för sig, även om jag kan tycka att man kan inta sitt kaffe någon annanstans ...
(Facebook, he he ... Jag kan inte ta på mig någon (o)skuld alls till bruket av parenteser, och allra minst semikolon - jag använder ju bara (högst) ett om dagen; vem kan säga att det är för många?)
Är inte svikandet av kulturarvet någonting som alltid har funnits? Somligt sorteras bort, somligt blir kvar. Jag är inte heller förtjust i utvecklingen, men jag tror ändå inte att den är så unik i sitt förfall som den ibland framställs som. Och så mycket sörjer jag inte om t.ex. Strindbergs språkvetenskapliga studier gallras från skolbiblioteken (ibland känns det som att man hittar förvånansvärt udda saker på skolor, men det kanske är bokrean som är förklaringen?). Kanske är jag bara resignerad.