bernur

När jag ibland av belackaren får höra att min musiksmak inte är tillräckligt svart vill jag bara kontra med ett lakoniskt ”Massive Attack!” För i deras svärtade värld är till och med mjölken svart, i en vision lika skrämmande som människoätarnas svarta tänder i Poes roman The Narrative of Arthur Gordon Pym. Massive Attacks nya skiva Heligoland är tillbörligt svart, med andra ord: det låter så där spännande och fräscht, på samma sätt som deras bästa skivor fortfarande väntar på att åldras, medan så mycket av musiken som skapades under den eran under 90-talet och åren kring 00 nu låter gammal och trött. Heligoland är makalöst bra, förbluffande bra, med texter om eld och torgskräck, som överträffar det mesta, och skräckfilmsljud som ständigt söker nya vägar, som utforskar och (in)friar. ”Paradise Circus” är kanske den bästa låten, med sång av Mazzy Stars Hope Sandoval: den är på något sätt lika sprött vacker som ”Teardrop”, men det här är en jämn skiva med många låtar som lekande lätt inställer sig bland bandets allra bästa, som om de verkligen gör musik både från och i en egen värld, där inga andra har tillträde – det är också imponerande hur deras gäster, exempelvis Blur-sångaren, så fogligt anpassar sig till den andra fiolen.

We like it when we´re spinning in their grip - - -