bernur

Det skulle bli The Tindersticks öde att deras tre första fullkomligt lysande skivor hamnade under britpopens soliga melodier, där de så klart inte hade mycket att hämta, med sina svårmodiga klagosånger – och när de väl började göra so(u)lig pop var låtmaterialet svagare, och intresset från en större publik fortfarande lika pendlande mellan det svaga och det obefintliga. För två år sedan gjorde en viss comeback till 90-talets deppskivor, med ”The Hungry Saw”, fast det är först nu, med detta sitt åttonde album ”Falling Down A Mountain”, som de tar steget fullt ut och erkänner att det är så här de vill att en Tindersticks-skiva ska låta: med dramatiska stråkar, med långsamt klinkande pianoballader, med stora gester och texter drypande av pathos. Den som bara tar sig förbi det outhärdligt monotona frijazziga titelspåret till inledning och styr förbi en av de två instrumentala låtarna (avslutningens instrumentala ”Piano Music” är däremot helt magnifikt vacker) ska upptäcka att det här är mer än en ganska bra skiva: solklart deras bästa sedan ”Curtains”, som kom för en evighet sedan (1997). Åtminstone är ett par av låtarna starkare än något de har släppt sedan dess – det gäller främst de långsamt släpiga ”Factory Girls” och ”Keep You Beautiful”. Så förtjänar bandet också någon slags medalj för att de har fått med den notoriskt skygga Margareta O´Hara till den obligatoriska duetten: synd bara att det är en av bandets svagare duetter, en bagatell som handlar om jordnötter. Några poplåtar har de smugit med ändå, där Stuart Staples röst går upp i ett högre tonläge, som väl inte direkt är klädsamt. Det är med de smeksamma balladerna de rör sig som mest hemtamt och fint.