bernur

Under 80-talet tillhörde Martin Amis en generation lovande yngre engelska författare, där namn som Ian McEwan och Julian Barnes återfanns, men medan dessa generationskamrater blivit kritikernas ögonstenar under de senaste tio åren har Amis stjärna dalat. Till stor del beror det på att kvaliteten på hans egna böcker har sjunkit: antingen halvmesyrer i genrelitteraturen eller poänglösa prövningar där den lite väl fantasifulla intrigen staplat orimligheter. I sitt hemland är Amis dock fortfarande en gigant, men på senare år kanske mer på grund av kontroversiella uttalanden om främst islamism, medan han i Sverige blivit förbisedd: endast sex av hans böcker är översätta, den senaste 1995. För tjugo år sedan var han firad och uppburen, en författarnas författare – ja, men också en läsarnas författare, med sin osvikliga förmåga att briljera med en stil som suveränt avvägde nonchalans med stenhårt träffsäkra formuleringar. Då var det ett äventyr att läsa hans romaner, där det oförutsägbara tilläts härja fritt och tog sig skändliga friheter mellan läsarens klentrogna händer.

 

På senare år har han stundtals fortsatt fängsla sin läsare med blixtrande formuleringar, men fräschören i språket har inte matchats av tankeinnehållet, som snarare har känts allt mer unket, stelnat till klichéer, som om han poserar med sina förutsägbart kontroversiella provokationer på beställning. Kan då en ny bok av denne Martin Amis överbrygga de initiala invändningarna: finns det anledning att förlåta stentråkiga alster som Yellow Dog (2003)? Den nya bok som ska slå blå dunster i oss heter (The Pregnant Widow, och det färdiga resultatet är faktiskt en bedrift som i viss mån liknar en förlorad gunstlings återkomst.

 

I förordet skriver Amis att det här är en självbiografisk bok, att den bygger på egna erfarenheter. Dess undertitel lyder ”Inside history”, och det går inte någonstans att leda i bevis att det är en roman han har skrivit: men det får vara en mer än lovligt godtrogen läsare att ta en författare på hans bokstavliga ord. När rykten började cirkulera att den nya boken skulle bli självbiografisk skyndade sig gamla flickvännen Julie Kavanagh att skriva en kortfattad biografi i The Telegraph (2/6 2009), men det är oklart om hon – som träffade författaren först 1974 – ens är med i boken, som utspelar sig sommaren 1970.

 

Liksom i Amis tidigare kanske mest lyckade roman, Kvinna söker sin mördare (1989), heter huvudpersonen Keith, men medan den tidigare Keith (Talent) var en sjaskigt otrevlig kriminell, är denne Keith (Nearing) inte lika otäck. Sommaren tillbringas i Italien, nära Neapel, tillsammans med några vänner: däribland flickvännen Lily, och hennes (näst) bästa väninna, Scheherazade, som Keith försöker förföra. Sex är det som inte kan skrivas om, påstår boken; ändå är det ingen överdrift att hävda att den enbart handlar om sex, även om litteraturen får ha sitt finger med i spelet, om än med det tillägget att Keith reducerar hela den klassiska engelska romanen till att handla om hur många ligg den innehåller. Keith läser sig igenom dessa klassiska romaner med förbluffande snabbhet, och kommenterar dem lika själv- som träffsäkert: de tillåts ibland kommentera och interagera med skeendena i boken, lekfullt, friktionsfritt, vilket skapar komedi på både hög och låg nivå. Det är en komisk tajming som får spåra ur, så som det komiska måste spåra ur, måste söka upp gränser, testa vad man kan skämta om och skratta åt, två saker som inte alltid eller ens oftast hör ihop. Gränsen: den som vi måste söka upp, för att få kännedom om dess existens. Det här är en kontroversiellt skriven bok.

 

Det är också en rik bok, där vi slösaktigt ofta nås av återseendets glädje i skarpa formuleringar: ”Lily och Keith hade nu ingått ett syskonförhållande – ett syskonförhållande som bara marginellt livades upp av den nattliga överträdelsen som heter incest.”  Också här är det satiren som är huvudämnet, liksom i den likaledes amoraliskt rebelliske Byrons ord från English Bards and Scotch Reviewers: ”Fools are my theme, let satire be my song”. Liksom hos Byron finns det något besvärande flyhänt över Amis skrivande, som om han inte kan ha det lätt nog att förfölja sin förälskelse i det eleganta, lätt raljanta tonfallet. Här handlar det minst av allt om att döda dina älsklingar, utan snarare om att smeka dessa söta formuleringar till perfektionen och längre ändå. Om något kan sägas snyggt, säg det ännu snyggare, lyder mottot, och till Amis försvar måste framhållas att denna metod blir underhållande, och att det ofta resulterar i en stil som glänser, och som bär upp idéinnehållet snarare än stjälper det eller tar uppmärksamheten från det. Starka åsikter kräver starka formuleringar, och nu levererar han tvåfalt, i det avseendet.

 

Nu kan det låta som att det här är en författare man läser enbart för stilens skull, att man samlar på bon mots och kvicka aforismer, men så enkelt är det inte. I de tidiga romanerna har han skapat figurer som du som läsare knappast glömmer: den slarvige slackern John Self i Pengar (1984), till exempel, eller det osannolika kärleksparet Keith och Selina i Kvinna söker sin mördare. Dessa figurer återkommer du till, de förblir levande i ditt förråd av figurer, där de kan förefalla lika levande(gjorda) som Dorothea Brooke i George Eliots Middlemarch. I The Pregnant Widow är Keith Nearing just en sådan livfull och levande figur, med sina mänskliga sidor intakta och ocensurerade, kanske för att författaren så tydigt utgått från sig själv – eller inte. Kanske ännu mer förvånande är hur väl flickvännen Lily skildras: Amis är inte känd för sina lyckade kvinnoskildringar, men Lily blir trovärdig och äkta, en riktigt lyckosam karakterisering av en osäker men kaxig människa, och ett ömt porträtt, vem det än är som ursprungligen stått modell för henne (en fråga för kommande biografiskrivare: ingen kan avundas dem).

 

Till teman som känns igen hör solkigheten, mänskliga tillkortakommanden, och givetvis besattheten av åldrandet. Därför var det knappast förvånande när Amis i en intervju i The Times 24/1 2010 gjorde ett utfall mot de gamla: de ord han använde då är nästan ett ordagrant citat från den egna romanen, med ett resonemang om en ”silvertsunami”, där illaluktande gamla överbefolkar jorden. Men det är en förenkling att hävda att Amis skulle förakta de gamla – han är själv sextio, allt gråhårigare – snarare finns det en ömhet i hur han skildrar diskrepansen mellan den unge Keith från 1970 och den åldrade Keith från 2000-talet: som när han reflekterar över vilka sju år som icke-rökaren vinner, ”den där riktigt coola biten mellan åttiosex och nittiotre”, eller när han ska gå över en trafikerad väg, och reflekterar över markeringarna ”LOOK RIGHT” och ”LOOK LEFT”, och saknar det signifikanta direktivet om den tredje riktningen, som kommer från snedden, bakvänt. I drygt trettio år har han hängt upp sig på detta tema, och man önskar att hans fiender kunde lära sig läsa innantill: i stället går de rätt i kränkthetsfällan.

 

För den som har provocerandet som sin favoritsyssla kan bara räkna med att bli motsagd, hur förutsägbart det än är dömt att bli – och den som blir kränkt går rätt i fällan, genom att underförstått erkänna att det sagda är sant: varför annars reagera så starkt? Rena dumheter kan enbart ignoreras.

 

Det som kan störa är hur Keith betraktar sin sommar 1970 i retrospektiv: i fiktionen interfolieras hans berättelse med nedslag från nutiden, där han lite onödigt tillåts visa distans till det som skildras från hans ungdom. Lika onödigt irriterande är de korta kommentarerna om att vissa saker tillhör ”framtiden”: att det fanns förebud om kommande händelser redan 1970 behöver inte överbetonas. Tyvärr riskerar dessa anakronistiska brasklappar att reducera karaktärerna till försökskaniner i en glasbur. Det är synd ändå, då Amis lyckats levandegöra tiden så bra, och verkligen skapat illusionen att han har fri access till 1970, och att dessa minnen är något mer än bara minnen, att de avgörande händelserna lever (vidare) i hans huvud i nuet, där gränsen mellan Keith och Martin fullkomligt har utplånats. Här blir 70-talet ett resultat av 60-talets omvälvande förändringar: ett årtionde havande med förändringar, och det är som att Amis retrospektivt vill säga att de inte kunde vara beredda på dessa förändringar, att det var en orättvis tid – men är inte alla tider orättvisa? Är vi inte per definition anakronismer, vi människor, dömda att vara missnöjda med vårt tilldelade nu?

 

En dramatisk förändring var att kvinnor tilläts bete sig som män. 70-talet blir ”The She Decade”. Amis har vågat sig på att skriva en feministisk bok, eller en feministiskt inspirerad bok, hur provocerande det än kan låta: om kvinnor tillåts bete sig som män, vad ska då männen göra? Jo, fortsätta bete sig som män, och ur flera aspekter är det som att ingenting alls har hänt sedan 1970. Nakenheten står i första hand kvinnorna för, där bikinin ersätts av monokinin: men vad en monokini innehåller, underdel eller överdel, är inte givet på förhand; nakenheten till trots är det inte heller något Eden som figurerna befolkar, utan intrigerna avlöser varandra på ett smidigt sätt, med svartsjuka som lömskt bevakar och avväger möjligheter och hinder – att alla revolutioner kräver sina offer är något som inpräntas med emfas i boken.

 

Det är få romanförfattare förunnat att ha en så avspänt fin känsla för den klassiska engelska poesin. Här finns längre citat från flera - även Larkin, faderns vän och stor favorit hos Amis - men också Keats och Wordsworth:

Action is transitory - a step, a blow,

The motion of a muscle - this way or that -

´Tis done, and in the after - vacancy

We wonder at ourselves like men betrayed:

Suffering is permanent, obscure and dark,

And shares the nature of infinity.

Dessa storslagna ord från ungdomspjäsen The Borderers bildar en vacker fond för Amis berättelse, som också handlar om det utsträckta lidandet, om de förlorade möjligheternas bittra kalk, i en elegi över den tid som aldrig kommer tillbaka.

Och bara den som gillar Jane Austen tillräckligt mycket vågar sig på att säga att det enda som saknas i Stolthet och fördom är en fyrtio sidor lång sexscen på slutet. Det finns kanske också större anledning att uppröras, ur feministisk aspekt, av hur det maskulina pronomenet his i Blakes lilla dikt ”The Sick Rose” har bytts ut till det feminina her, för det resulterar i en subtil underminering av budskapet:

The invisible worm […]

Hath found out thy bed

Of crimson joy,

And her dark secret love

Doth thy life destroy.

Fast även ur filologisk aspekt går det att uppröras: det här citatet har valt de gamla verbformerna, ”hath” och ”doth”, trots att Blake i sin egen illuminerade version av dikten skriver ”has” och ”does”.

 

Det är en grov försummelse att Bookerpriset, det förnämsta i den engelskspråkiga litteraturen, aldrig tilldelats Amis. Däremot har McEwan fått det, liksom fadern, Kingsley, 1986:  kanske det var den händelsen som fick honom att gnissla tänder så pass att han ett par år senare använde ett gigantiskt miljonförskott till att byta ut sina gamla engelska tänder? I vilket fall har han nog aldrig varit så mycket på bettet som i den här boken: han har en osviklig förmåga att hela tiden befinna sig i maskopi med och blända sin läsare. Det är också lite rörande med en författare som fortfarande, vid sextio års ålder, så gärna vill imponera och stoltsera med sina putsade meningar, i en stil som uppvaktar excessen. Det är också sant att få saker smittar så mycket som gäspningar och sura miner – det skulle vara en god stilistisk förebild, då, och en läsare av hans böcker känner sig ofta komma till korta, i fåfänga försök att åstadkomma något likartat.

 

Nu riskerar nog också den litterära statusstjärnan att stiga igen, och förhoppningsvis innebär det också att de svenska översättningarna återupptas. Fast det här är långt ifrån en författare med potential att få några enhälliga erkännanden. I takt med att lovorden återigen hopas får fienderna kanske anledning att mobilisera sina styrkor, då de finner fog för attacker mot hans förmenta brist på talang. Men The Pregnant Widow är en bok som inte kan avfärdas: den är i all sin våghalsighet en furiös spaning efter den tid som flytt, smärtsamt tillbakablickande.

 

Och Bookerpriset då? Av Amis romaner har endast Tidens pil (1991) kommit så långt som till den kortare nomineringslistan, och nu har jag svårt att tänka mig en annan av årets engelska romaner som är lika rik och omsorgsfullt ömsint i sin behandling av läsaren, och om det här skulle föreställa en illa skriven bok, då vill jag inte veta av dem som är väl skrivna.