bernur

Samma gamla visa: när jag ska skriva en text blir jag ofelbart golvad av ett monumentalt dåligt självförtroende, och beter mig som en idiot, när jag liksom översvämmas av ett tvivel som inte är att leka med. För jag borde veta bättre, för på något sätt lyckas jag reda ut alla dessa djävla lösa trådar och sopa bort alla meningslösa spår och sy ihop texten till något begripligt. Alltså: med ”en text” menar jag av annat slag än det jag skriver på bernur, det jag skriver på bernur är något annat, det är alltid helt friktionsfritt. Men det som ska publiceras annorstädes, det kommer alltid till mig som ett dimmigt myller av sanslöshet och brist på rim och reson. Meningar som stupar rätt ned i tomhet, i värdelöshet. Och jag blir som en fräsande katt, som vill ge igen på det motspänstiga men oskyldiga tangentbordet, som efter att ha bearbetats i timmar inte kan förmås yttra annat än plattityder, och jag tänker på torterade människor, med deras förmåga att hålla ut, och inte säga flasklock ens om den omildaste behandlingens superlativ böjs och (för)vrängs. Men att bete sig så här är bara löjligt: för som jag sa, några dagar senare blir det en text ändå. Eller? Skriver jag det här som en besvärjelse? Kanske inbillar jag mig bara att det ska gå att lösa varenda gång – kanske har jag bara haft tur, haft flyt, som det heter, så lämpligt – kanske det är en källa som sinar någon gång, att det där ömtåliga som jag har uppvaktat eller som har uppvaktat mig bara flyr sin kos, utan att säga adjö eller ens ge mig ett avskedsord. Det blir något för mig och min sömnlöshet att resonera om de närmsta dagarna - - -