bernur

Dagens föreläsning på museet sköttes föredömligt av Eva Ström, som talade om Shakespeare så att tid och rum upphörde: hon nämnde sonettvinden som ofta infinner sig på nionde raden, och gjorde intressanta paralleller mellan min personliga favorit "66", hur dess katalogdikt känns mycket mer modern än drygt 400 år, som om den vore samtida med Whitman eller Södergran. (Här Evas översättning.) Mest intressant blev det kanske efter själva föreläsningen, då hon talade mer fritt om översättningsarbetet, och om Shakespeares språk: jag var rädd att jag tog i när jag i presentationen sa att jag nog gillar sonetterna mer än pjäserna - det är väl om något att häda - men jag tror Eva höll med. Framför allt är det svårt att tänka sig något mer fängslande än denna cykel: det går inte att börja läsa och sluta läsa - alltså, när du väl går in i den världen, då blir du kvar. Tyvärr kom jag mig aldrig för att fråga hur man som översättare arbetar med ordlekarna, alla dessa skabrösa anspelningar och dubbeltydigheter, förutom att man som översättare hela tiden måste välja spår: blir det inte då ibland lite för långt borta från originalet ... (ville jag fråga)?