bernur

I söndags var det ett overkligt vackert ljus på förmiddagen, och det höll i sig under hela dagen, som tillbringades mestadels på diverse tak. Himlen hade fått i present en av mina favoritfärger, en viss gråhet som slog mot det blå, det mildaste av blått, det smeksammaste blått. På eftermiddagen återkom det där sällsamma vinterljuset, då jag stod där på taket inbäddad i lika overkligt mycket vitt, gnistrande vitt, nästan för mycket vitt och ännu vitare ändå, men då tyckte kameran att det var mysigare att värma sig inomhus.

Den svarta pricken Molly i det ljusa - den tog ett övermänskligt nästan djuriskt skutt, trippade fram i så gott som viktlöst tillstånd över den höga snövallen och vände sig om med kattens oförblommerade nonchalans: varför följer du inte med? Mm, jag och den förbannade snöskyffeln som jag har vid min hand, som verkar ha växt fast vid min hand ...