Slumpens musik, William S. Burroughs
Alla författare är knäppa, men en del är knäppare än andra? Ja, och så finns det William S. Burroughs, som är så knäpp att man skulle kunna använda honom för att skrämma barn med – men förutom det är han så cool att man knappt vågar läsa honom: jag menar, att många som tycker att han är cool knapp(as)t har läst honom, har jag en känsla av. Men han är alltså ett fint namn att droppa, medan hans böcker sällan ger upphov till några intressantare diskussioner – åtminstone inte på svensk mark.
Fast något av detta ändras i och med förlaget Sphinx exemplariska utgåva av Burroughs sista roman, Slumpens musik, i original 1991, med ett vackert och initierat efterord av Kristoffer Noheden, som också har översatt boken, som utgör ännu en påminnelse om dessa fina små förlag som vårdar och bevakar den litteratur som vistas i det som brukar gå under benämningen ”marginalen”: förlag som Vertigo, h:ström, Aleph, ellerströms. Men översätta Burroughs? Det har tidigare varit svårt att läsa honom på engelska, tycker jag: men det är då en obehagligt skruvad variant av engelska(n).
Burroughs diktion är legendariskt svåröversatt: att det är av ett eget slag är egentligen att säga för lite – snarare handlar det om frågan om det är relevant att kalla honom för författare. Men det är inte bara på ordnivån det är osmidigt skrivet: det är som om han skriver i illojalitet mot litteraturen, som hela hans skrivande handlar om ett attentat mot hur böcker ska skrivas. Här ska villigt erkännas att jag bara har läst en handfull av hans säregna böcker: jag har mer fascinerats av hans röst, så som jag har hört den i uppläsningar – lika vass och kantig som den är släpig och loj, som ett infångat rovdjur som dina öron inte gärna lämnar obevakat. Och det är ett språk som återupptäcker dess ursprungliga funktion: ett språk som inte tassar, som inte ber om några eftergifter.
Den här kryptiska och knäppa boken handlar om kapten Mission, som har skapat en egen frihetskoloni på Madagaskar, under namnet ”Libertatia”. Hans oädla berättelse formar sig som (ännu) en version av Mörkrets hjärta, men utan Kurtz: fast, Kurtz – vem behöver en Kurtz när vi har Burroughs själv (rösten)? Noheden drar eleganta paralleller till Lovecraft i stället, och den rätten tänker jag inte förmena honom.
Människan vs den självförsvarande naturen: eller är det tvärtom, att vi måste försvara oss mot den onda naturen? Människan är tidsfången här, medan det för djuren inte finns någon tid: ”Tiden är en mänsklig åkomma; inte en mänsklig uppfinning utan ett fängelse”. Huruvida Burroughs är en schaman eller ett vittne från andra världar låter jag mer kvalificerade personer bedöma: för mig räcker det med att begrunda den här framåtpekande apokalyptiska visionen om mänsklighetens slut – en William Sewards uppenbarelse.
Burroughs är gränsöverskridande på riktigt: för honom är det inget tomt ord. Han undersöker vad som händer när du går mot och över gränsen: det finns inget ”får man” här, eller den där ansträngda och sökta programförklaringen om risktagande. Liksom Nietzsche saknar han enhetlighet: det är galenskap utan metod, och bland annat därför måste vi läsa honom – han oroar, och vi kan inte undvara hans unicitet. Slumpens musik: det är svårt att tänka sig titlar lika oumbärliga. Jag läser med fascination, med fasa: det här är en bok som infriar födelsen av den fruktansvärda skönheten, en (o)vacker text som du inte kan värja dig mot.