Shelagh take a bow
Rita Tushingham spelar Jo.
När jag började lära mig engelska läste min mamma på komvux, engelska, och hon hade en mycket coolare lärobok än jag hade, så jag gluttade i den, läste de vuxligare texterna, där det också fanns ett utdrag ur Shelagh Delaneys pjäs A Taste of Honey. Därför var jag nog en av få svenska lyssnare som ramlade av stolen – ”två gånger” – när jag hörde första låten på The Smiths debut-LP, med dess oblyga citat från denna pjäs, vars vältummade exemplar en gång i tiden gick att låna från Umeås stadsbibliotek. Nu har jag, tack vare spetsknypplerskan, sent omsider också sett filmatiseringen från 1961, och den är förstås helt underbar, med så gott som alla vackert ciselerade repliker intakta. Åh, denna urbota brittiska humor på hopplöshetens bokstavliga rand! Mamman och dottern som lever för nära varandra, i en oskön symbios och ändå för långt ifrån varandra, och mammans uppgivna fråga: ”Why can´t you learn from my mistakes? It takes half your lifetime to learn from your own”. Jo pendlar mellan eufori och misär, liksom hela filmens atmosfär, där olyckan och fattigdomen måste balanseras med tvångsartat skämtande, som när mamman i inledningen frågar om dottern ligger bekvämt i sängen: ”It´s like a coffin, only half as comfortable”.
A Taste of Honey.