bernur

Mark Rothko, White over Red

Geryon är ett av de coolaste monstren i den grekiska mytologin, ja kanske ett av de coolare i litteraturen överhuvudtaget, tills Kafka fick sin genialiska idé till novellen Förvandlingen: men Geryon, alltså, som Herakles avrättade som sitt tionde stordåd. Geryons död har Stesichoros beskrivit vackert: ”Pil betyder döda Den klöv Geryons huvudskål likt en kam Fick pojknacken att böja sig I en underlig långsam vinkel åt sidan som när en Vallmo blygs under en stöt av den Nakna vinden”.

Anne Carson skrev på 90-talet en vildsint liten bok, Autobiography of Red, och den har utgivits i Bonniers Panache-serie, översatt av Mara Lee, som gör ett fullgott arbete med den besvärliga texten, även om jag tycker att titeln – Röd självbiografi – lika gärna kunde ha fått bli Rötts självbiografi, eftersom det här mer är en biografi av den röda färgen än en röd biografi.

Nå: Carsons Geryon är en pojke som växer upp i Kanada, utnyttjas av sin storebror, träffar Herakles, som inleder ett on-off-förhållande med Geryon. Allt skildrat som versroman (denna underskattade och outnyttjade genre!), på ett språk som suveränt infångar de stora tonårskänslorna som Geryon halkar in i, ett språk som kräver utrymme, på samma sätt som den växande kroppen gör det: här illustrerat av högst påtagliga vingar, som han måste göra sig sams med.

Det röda är väl den mest associationsrikaste av färger, och kanske också den otäckaste – det behöver inte ens vara det helvetesröda, utan tänk bara på Mickeys röda tischa i Natural Born Killers, med texten ’demon’ projicerad på den i öknen: denna katastrofladdade scen är mycket obehagligare än alla tortyrscener, och mer subversiv än blodet och morden och den cyniska driften med tv-samhället och glorifieringen av skurkarna i filmen.

Den som gillar rött får sitt lystmäte, för Carson använder verkligen den röda färgen till fullo. Hennes bok är som en febrig droghallucination, med intryck som ges storartade och våldsamma dimensioner, och det är väl exakt så en (själv)biografi ska skrivas, speciellt när det mesta utspelas under tonårstidens inferno. Det är ett idogt jobb att driva ut allt ur den kroppen, speciellt när den som i Geryons fall är monstruös till fullo, som om han ville förvränga Smiths-låtens rörande krav: ”I am monstrous and I need to be loved, just like everybody else does”. Ingen kan heller vara lika ensam som tonåringen, förstår Carson, och skriver i konsekvent trohet mot denna sanning.

Men Geryon är inte bara pojke, och inte ens heller enbart pojke och monster: han är också något av en vulkan, där man antar att Carson i originaltexten gör en poäng av ordlikheten mellan ’lava’ och ’love’, båda lika intensivt röda, och som en sådan röd tråd löper referenser till ett utbrott på Hades (Herakles hemvist heter så), Emily Dickinsons vulkandikter, och så vidare. Ja, i en rättvis värld hade Carson så klart citerat också Edith Södergrans ord: ” Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! / Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.” Och hennes bok är ett vittnesmål om rött liv, liv i rött, och det är en våldsamt vacker bok.