Rim på liv och död, Amos Oz
Häromåret utkom Amos Oz senaste bok Rim på liv och död, och lite sent omsider har den också kommit på svenska. Amos Oz skriver på hebreiska, men i Sverige översätts hans böcker oftast av någon som läser den engelska översättningen – i det här fallet har Rose-Marie Nielsen läst Nicholas De Langes engelska: med andra ord får läsaren svårt att koppla bort den där gamla misstanken att något kan förvrängas på vägen – två gånger, typ visklekens beprövade och väldokumenterade förvanskande effekt.
Om vi ignorerar detta (men hur skulle vi kunna?), läser vi Amos Oz, och tycker att det är sisådär. Jag minns att jag var mäkta imponerad av storverket En berättelse om kärlek och mörker, men jag har också läst annat av Oz, till exempel den banala lilla skriften Hur man botar en fanatiker, och romaner som varit mördande tråkiga – och förresten, även om jag gillade den där stora självbiografiska romanen om kärlek och mörker har jag knappt tänkt på den enda gång sedan jag slog ihop dess pärmar för drygt tre år sedan, tror jag.
Det här då? En medelålders författare deltar vid en författaruppläsning i början av 80-talet, och svarar på frågor, och fantiserar ihop historier om människor han möter och inte möter: hans fantasi löper amok, när han hittar på bakgrundsberättelser om servitriser och andra. Låter det spännande?
Coetzee, Nobelpristagaren, leker ofta och friskt med gränserna mellan fakta och fiktion, i sitt skrivande med sanningen i den ena fickan och lögnen i den andra, och Oz – om det någonsin funnits en arbetsbeskrivning till ”blivande Nobelpristagare” passar den honom gott – vill göra något liknande. Men han saknar Coetzees allvarliga och lätta handlag, men framför allt dennes mod att gå riktigt djupt in i det egna, och känna efter exakt var självföraktet bottnar: Oz koketterar med sitt lilla lite självgoda författarjag, men blir aldrig lika gränslöst och farligt ärlig i sitt uppsåt som den sydafrikanske förebilden.
Nä, seriöst, Amos Oz, det här är inget vidare! En bagatell, men en tråkig sådan dessutom. Författaren i berättelsen går omkring och vankar natten igenom, och du som läsare tänker inget annat än ”men gå och lägg dig någon gång” …