bernur

Under fyrtiotalet gav Rut Hillarp ut tre diktsamlingar, för att under en lång tid tystna som poet i flera decennier, innan hon på åttiotalet återvände med tre nya diktsamlingar. Ett urval av dessa sex klenoder samlades 1995 av Lasse Söderberg på ellerströms, i den vackra lilla boken Nattens språk, som nummer tre i den nu sorgligt insomnade serien ”Salt för vindarna”, där ambitionen var att ägna sig åt ”det imaginära, det oberäkneliga och det halvt undansmugglade”.

För Hillarp är en sådan poet, dömd att befinna sig i det fördolda. Konstigt, när varje dikt verkligen är en klenod: en juvel eller ett ädelt smycke. Det är vackert: ja, men – vad gagnar det? Det är den emfatiska skönheten som Hillarp bemästrar i sina dikter, och alltid med en fullkomlig kontroll över sina uttrycksmedel. Kanske det ska räcka med det: något som lyfter oss över den här djävliga tillvaron med alla sina kursiverade uselheter, där det bara går att känna äckel över allt elände. Hennes poesi uppfyller denna dimension av transcendens i poesin, att det verkligen går att överskrida det banala, det tomma och platta.

Det finns en anad tillvaro bortom det ytliga: viskningar i blodet, att du tillhör något bättre, och att du bara råkar ha hamnat i onåd hos ynkligheten. Rut Hillarp går rakt på kärnan i sina dikter: här finns inga krusiduller eller omvägar. Hon har också nära till en rejält avslappnad humor, ett sinne för dråpligheten i det hon själv frammanar. Det högstämda och det jordnära möts i samma dikt(rad), allt som oftast.

Vi befinner oss i den mytiska skogen: men skogen är väl alltid myt(isk). När du är där, finns alltid en känsla av att du inte får vända den ryggen, för det händer alltid något just då: tingen byter plats, träden flinar bakom din rygg (eller tappar sin underkjol, som hos Pia Tafdrup), och du blir osäker på vad du själv gör, eller har där att göra – vad gör du i skogens skog? Allt andas, allt är liv, och du kan bara känna dig underlägsen där.

Pia Tafdrup, ja: på något sätt blir Hillarp en länk mellan Södergran och Tafdrup, med sina självmedvetet skrivna dikter, alltid på gränsen till att bli överdrift. Hillarps kärleksdikter är också inskrivna i den eroticismens tradition som går att hitta i speciellt Tafdrups dikter från 80-talet, och i Södergrans mottaglighet för något större än mannen, större än Nietzsche, större än Gud.

Det finns ett upproriskt inslag i dikterna, ett trots mot förbud, som kan bidra till varför hon har blivit så förbisedd: det här är dikter med subversiv sprängkraft, som sätter spår i dig som läsare. Hon utnyttjar språkets begränsningar och möjligheter, skriver i total frihet. Inte heller är hon rädd för att uppvakta det patetiska, det som befinner sig nära klichén eller schablonen.

Att läsa dikter ska inte vara som att tyda gåtor, men det finns något gåtfullt i Hillarps bildspråk: ett oförklarat moment, ett inslag av förundran, av mystik – ja, något som inte låter sig förklaras, som måste lämnas i fred. Hon lånar bildspråket från surrealismen, visst, men hon stannar inte vid det, utan låter sina trådar löpa längre, djupare, ända ned till de engelska metafysiska poeterna från 1600-talet, bäst illustrerat i John Donnes extremt starka – kantiga – dikter, med bilder som inte borde gå att foga samman; det är paradoxens tänkande, med saker som krossas mot varandra.

Vad är det för människa som har förmåga att skriva saker som det här, som så självklart motiverar varför man alls ska bry sig om att läsa dikter:

”En dag ska mina händer öppna sej så att du får smeka. Utan att röra mej naturligtvis, sånt finns inte i denna vår värld, får inte finnas. Vi ska vandra mycket högtidligt in i varandra, mötas, och glida ut ur varandra. Vi ska vara alldeles vidöppna åt båda hållen, inte stänga in oss i varandra. Passera, men passera evigt, finnas kvar i varje rörelse, varje ord och tanke.” (”Myten”)

Det här är en dikt som kan läsas som en programförklaring, som en poetik, eller en definition av poesi.

På åttiotalet blir dikterna ibland mer nedtonade, även om det starka uttrycket finns kvar. Det är, med Anna Sakians ord om Tsvetajeva, lätt att se också Hillarp som ”en shakespearesk ande”: ”När stormen kommer är du redo”, som hon skriver i dikten ”Ariel”. På åttiotalet är det också som att myterna tar över, att de blir mer dominerande, när hon skriver om företrädelsevis grekiska myter, som Orfeus och Eurydike, men även den keltiska sagan om Tristan och Isolde, som delar ”nattens språk”, ett intimt idiom där alla hemligheter tillåts yppas, där inga farhågor eller avvägningar existerar.

På ett sätt är dessa ordkargare dikter skrivna i reduceringens tjänst nästan ännu mer drabbande än fyrtiotalsdikterna: det är som att känslorna har kristalliserats, att det är essensen som återstår, när hon skriver i dyningarna efter den produktiva fasen i sitt författarskap (nästan alla hennes böcker tillkom mellan 1946 och 1956). Men det är också viktigt att påminna sig – kanske speciellt i dessa schlagertider där telefonröster adderas och OS-tider där vi räknar medaljer eller fjärdeplatser – att poesin inte känner till någon konkurrens: det bäst skrivna är skrivet utom tävlan, bortom sådana löjliga system. I den här världen återstår inget att vinna. Därför är det inte lönt att gråta över uteblivna priser: poesin själv lever i en större triumf, onåbar för världens värdsliga belöningssystem.