bernur

När jag var nybliven lärare förhörde sig en kollega om vad vi höll på med i kursen Svenska B. – Ja, sa jag, just nu läser vi Tsvetajeva, men inte kunde jag föreställa mig att det var ett obekant namn, bara för att jag hade gjort ett litet avsteg från skolantologins kanonminimalism: det här var på 90-talet, när det hade getts ut först Annika Bäckströms tolkningar, och senare flera böcker med essäer, brev, en stor biografi, och jag trodde att Tsvetajeva var på allas läppar, inte bara mina – men ack …

Nu har det gått mer än tio år, och det känns som att det här har blivit en ännu mer avlägsen, ännu mer perifer poet, vilket förstås är beklagligt. Jag vet inte om förlaget Akvilons nya lite utökade utgåva av Bäckströms tolkningar, fortfarande under namnet Med gröna ögon, kan åstadkomma någon äreräddning av namnet Marina Tsvetajeva – men skam den som ger sig.

Hon tillhörde samma generation som Anna Achmatova, men skriver en ännu mer utmanande poesi, ännu mer vildsint och vågad. Det går också att hitta paralleller till Edith Södergran, som Tsvetajeva delar födelseår med (1892): också här handlar det om att upptäcka sina dimensioner, att inte förminska sin begåvning. Tsvetajevas ord är hårda, otämjda, och hon skriver med en stil som inte kan kallas något annat än livsfarlig. För det är en poesi som inte tassar eller smyger eller trippar: den gör utfall, attackerar.

Men främst är det lekfullt skrivet, som om det behöver bevisas att geniet och barnet hör ihop. (För den som tvivlar: jo, det finns visst kvinnliga genier. Genom hela modernismen går ett kvinnligt stråk av genier, så pass att det nästan ingår i arbetsbeskrivingen.) Den som leker kan också kosta på sig att bryta mot reglerna, och det gör Tsvetajeva, utan att dra uppmärksamheten till brottet, vilket annars är kutym inom modernismen. Hon sätter sig över språket, tvingar det till lydnad.

Avskedet är hennes främsta ämne. Tillbakablicken finns immanent i dikternas nu, även när det är som mest extatiskt och livsbejakande. Händelsens skugga är skarpare än konturen av det skedda; närheten mellan människor är ändå bara en chimär. Men ändå: det enda vi har (hade). Till det spännande med Tsvetajevas dikter hör hur hon lyckas övervinna bitterheten, göra den till något konstruktivt. Ilskan blir en energi, en drivkraft, i en närmast erotiserad aggressivitet.

Hon visar också vad som är det unika med poesin, varför poesin är en oumbärlig beståndsdel i ett samhälle som vill kalla sig något annat än barbariskt: det är dess blick hon återskapar, den skärskådande avslöjande blicken som ser längre, som inte nöjer sig med det fysiskt uppenbara. Det gör Tsvetajeva genom att ändå alltid utgå från den konkreta världen: sitt skrivbord, sina barn, en åker, en häst, en trädgård, skidåkning … Så går hon obevekligt inåt, ständigt inåt, i en trohet mot poesins själva väsen, mot dess ursprung, i en direktkontakt med de första som skapade poesi: hon låter tiden upphöra. Poesin finns i tillblivandet, i undersökningen, där poeten låter sig kastas mellan motstridiga känslor. Det här är varken svår eller svårmodig poesi: det är positivt, men skrivet av någon som tar livet på allvar.

Stundtals är det hårdare än hockey, och stundtals kan det erinra om ett sårat djur, en infångad skriande fågel. Poeten kan vara mer barn eller djur än människa. Medan det manliga geniet sneglar efter bekräftelse struntar Tsvetajeva blankt i vem som förstår eller inte: ”På vilket språk den som jag möter / inte förstår mig, gör detsamma.” För henne är det närmare till effrontery, till Tintomaras genomskinlighet och självhävdelse: ”Jägaren – du. Men jag ger mig aldrig, / du är jakten, men jag är språng.” Anna Saakian, rysk forskare, har kallat Tsvetajeva för ”en shakespearesk ande”, och det är lätt att förstå vad hon syftar på.

Det är, som Bäckström visar i efterordet, inte lätt att översätta en poet med ett så starkt uttryck som Tsvetajeva, där språket är så intensivt hyperboliskt ned på ordnivå. Jämför jag med engelska versioner tycker jag nog att hon kan vara mer än nöjd, och som icke rysktalande får man inte skåda gåvan för noggrant, utan nöja sig med att hela meningen slår igenom också på svenska: ”därför att poeters / väg är kometers: värmer inte, men bränner, / utvecklar inte, sliter – krasch, i kras –”.

Det är möjligt eller rentav troligt att du som läsare av översättningen går miste om ordnivån, men i gengäld får du betydelsen. Tsvetajevas dikter rör sig ständigt på dessa två plan. Men jag gillar hur Bäckström löser ett svårt parti i den långa dikten ”Slutsång”: ”S-kil-jer oss. – Vem ger oss en kil? / Ett par ord, tre stavelser bara / mellan oss och tomhetens il.” Jämför med Elaine Feinsteins engelska: ”sep       arating. (Am I one of a hundred?) / It is simply a word of four syllables and / behind their sound lies: emptiness.” Det går då att hävda att Tsvetajeva strikt talat inte skriver på ryska, utan att hon skriver på poesins språk.

Jag tyckte att den tidigare 80-talsutgåvan av Med gröna ögon var fantastiskt bra: det här är snäppet bättre, med en vacker bok som tål att läsas och läsas om. Bäckström har tagit med ytterligare några tolkningar – några av dem fanns redan publicerade i hennes antologi Alldeles rysk som utkom i slutet av 90-talet, men de har här reviderats något – och vore det inte för att hon känner sig nödgad att snäva in Tsvetajevas läsekrets till kvinnor skulle jag vara helnöjd: nu blir jag bara lite brydd, och funderar på vad det i så fall är för fel på mig som gillar det här så mycket, trots att jag inte är kvinna.