bernur

I går visade svt en fin dokumentär om Joy Division: en ovanligt välgjord och intressant pendang till Corbijns film Control, som visas senare i veckan. I den här dokumentären, som en begränsad tid kan ses på svt play, spelades upp några outgivna låtar, samt den kusliga hypnos Bernard Sumner gjorde med Ian Curtis strax innan hans självmord. Fast det mest framträdande i programmet var att basisten, Peter Hook, nog borde undvika att uttala sig om han inte vill få sitt eftermäle ännu mer nedsolkat: allt han säger är bara otrevligheter, och då spelar det ingen roll hur bra han är eller har varit som basist. Jo, Joy Division var förstås så bra som alla säger: förmodligen ännu bättre. "Love Will Tear Us Apart" kallades här för en av 1900-talets bästa låtar alla kategorirer: inom popmusiken är den i alla fall inget mindre än en helig Graal. Och att bandmedlemmarna, med flera, hade så svårt att hantera Curtis sjukdom och död är inte lika svårt att förstå som deras oförmåga att fatta allvaret i sångtexterna: att de fortfarande slår ifrån sig - "vi lyssnade inte på texterna" - är en osmaklig efterhandskonstruktion, för de gick inte att undvika då och inte nu heller. Men det är också musiken som är omöjlig att undvika: hela tiden präglas den av de enskilda medlemmarna, och försöken att hela tiden överträffa sig själva och allt annat. Det är sällsynt att höra musik med sådana ambitioner, musik som inte strävar efter det omedelbara och bara vill infria dina förutfattade meningar.