bernur

Vad är en kritiker? En riktigt bra läsare. Vad är en riktigt bra läsare? Någon som vågar hamna snett i sin läsning, någon som vågar tappa sansen, och låta sig förloras i läsningens äventyr: någon som vågar erkänna att läsningen är omvälvande, förändrande, omskapande och – ja, farlig, åtminstone för det egna jaget. Men på samma sätt som den urgamla sanningen att fler skriver än läser poesi är det en sanning på en annan nivå att fler läser än läser bra, och ändå är det så få som läser bra att man önskar att de som läser bra fick fortsätta läsa bra ifred, inte störas av nedläggningar och inskränkningar och utrymmeskrympande åtgärder.

John Swedenmark är en sådan riktigt bra läsare: Kritikmaskinen och andra texter, utgiven av Ruin förlag, är en lunta till klippbok som samlar åtskilligt, kanske rubbet, av vad han har sagt och skrivit i ämnet litteratur under de senaste nästan tjugo åren. Det som utmärker hans läsning är just modet att våga skriva annorlunda texter: som läsare blir du hela tiden imponerad av hur fantasifullt han läser, och hur fint han lyckas förmedla själva upplevelsen – framför allt av diktläsning, som är huvudämnet för de flesta av texterna.

Att kritiker är ett skällsord är kanske lika bra: kritikern ska vara nageln i ögat, den som inte infogar sig; nu vet jag inte vilket renommé Swdenmark har – jag har läst honom ibland i olika tidskrifter – men det går att föreställa sig att det här är någon som inte går någons ärenden (inte ens sina egna), förutom litteraturens – så tar han också litteraturen på blodigt allvar, vilket kanske är något som fler borde ta efter. Se bara hur noggrant han går till väga: inget slarv, inget igensopat fusk.  

Han har också skrivit fint om vad som händer vid afasin, att först när du tappar orden blir du medveten om språket – något som jag själv ofta velat instämma i: att språket ligger på lur, väntar på att du ska börja famla efter orden (likadant när du cyklar: först när du tappar kedjan fattar du vad du håller på med, eller när du går och snubblar, och helt oväntat kommer ihåg att du går). Språkvetenskapen tar han med sig i diktanalysen, men jag måste erkänna att jag inte blir lika begeistrad i dessa texter: jag gillar mer hans extrema närläsningar, där han lägger sitt öga tätt intill enskildheter i dikterna.

Men som sagt: jag blir mest förtjust i hans förtjusning, hur den där spontana upplevelsen delges – en omedelbar känsla av åh! som infinner sig när du läser en riktig dikt. Att förtrollas av ett språk … Redan 1993 föregriper han den nu gängse uppfattningen att det är lönlöst att tolka: en tolkning blir ändå alltid futtig, fragmentarisk. Det ligger i språkets natur, att det inte går att (be)skriva. En tolkning reduceras bara till ett facit, slutpunktens definitiva utsaga, när läsningen måste bejaka kommatecknets löfte. Med Emily Dickinsons ord måste sanningen sägas snett/lutande.  

Som enda godtagbara alternativ finns då att själv skriva bortom sansen: att kritikern skriver poesi – att den kritiska texten blir poetisk. John Swedenmark skriver poesi i sina kritiska texter, så enkelt är det. Han vågar ta reda på vad som verkligen händer när man läser en dikt och låter dikten ta över, låter dikten fortsätta prata i dig som läsare. Därför blir kontentan av din läsning av hans läsningar att dina sinnen skärps, att du känner dig mer vaksam.

Att vara kritiker blir att inställa sig ”i förvelningens tjänst”, som han skriver i titelessän (ursprungligen publicerad i BLM, sorgligt nedlagd tidskrift): alltså att försvara det vaga, det icke-definitiva. Kritik som vistas bortom bombastisk poängräkning och billiga trick för att positionera sig – i mörkret ska alla kritiker vara gråa.     

Hela Swedenmarks bok är ett försvar för poesin, både i enskildheter – ”Ett samhälle utan poeter är livsodugligt, för det går på sina egna myter, och det kan gå under i sin drift att bevara dem” – och i helhet. Att Swedenmark är en så bra läsare beror helt enkelt på hans noggrannhet, och att han ser dikterna som nödvändiga inslag: dels ser de ut som de gör för att de måste – han skriver i lojalitet med författarens intentioner, utan alla insmickrande åtbörder – och dels för att utan dem blir vi som sagt förlorade människor.