bernur

Svensk litteraturs f-ord är ämnet för Jerker Virdborgs senaste roman: ’f’ som i framtiden, vilket är något av ett tabu för de svenska författarna, med undantag för den röriga Toffs bok. Här refereras i stället till Karin Boyes Kallocain (1940), när Virdborg alltså skriver sin dystopi, Kall feber.

Fast, framtiden? Här åks det elbilar, tas foton med polaroid, pratas engelska lite här och där, lyssnas på cd-spelare och tittas på dvd-film, och mikrofoner är fastgjutna i sladdar: det är framtiden som den kunde te sig på – ja, fyrtiotalet, kanske? Den gamla sanningen att det enda vi vet om framtiden är att den kommer att bli annorlunda kanske inte gäller längre: framtiden blir inte, den är – statisk, med fastlåsta förändringar som inte genomförs.

För att ingen ska missa kopplingen till Kallocains författare får huvudpersonen heta Karin: lite olyckligt heter hon Ryd i efternamn, vilket kan leda associationsbanor till en helt annan författare, Carina Rydberg …

Nja, jag är lite kluven till den här boken, med det vagt beskrivna forskningsinstitutet, dit Karin kommer för att bedriva arbete, men upptäcker att flera av kollegerna drabbas av en kall feber, mellan 32 och 33°C. Här finns förutsättningar för att det skulle kunna bli både suggestivt och spännande, men det tar lite för lång tid innan spänningen utvecklas: det blir för mycket av tomt prat, meningslösa promenader i korridorer: trots detta blir jag aldrig involverad i Karins öde, tycker aldrig att hon får liv som karaktär, inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt engagerad – hur det ska gå för henne blir sekundärt för mig som läsare, hon är bara en platt figur i sammanhanget, för anonym, för ointressant.

Ändå blir det lite dramatik, på slutet. Virdborg är som författare fortfarande djupt insyltad i Magnus Dahlströms 80-talsböcker: den outtalade hotfulla atmosfären, krocken mellan vetenskapen och etiken, mellan framgångsjakt och människoliv. Men Dahlström är (var) skickligare på att skapa oro – att något inte står rätt till är också Virdborgs ärende, men han gör det på ett klumpigare sätt. Hans skumma figurer beter sig lite som i barnprogram: det blir lite för många mörka blickar, underförstådda kommentarer, och en lite övertydlig bild av husen som ”väldiga tegelröda kofångare, som om dom satt fast i osynliga fordon som fort var på väg framåt” – ja ,det skenande vetenskapssamhället, ja, vi fattar.

Kall feber är till formen mer en novell än en roman, trots sitt omfång på 250 sidor. Karaktärerna hinner aldrig utvecklas, och inte ens relationen mellan Karin och Ann Frisén, den enda som på något sätt är levandegjord, utreds tillräckligt. En hyfsad bok, inte mer.