It says nothing to me about my life
Ja, och vad ska jag då göra med all den tid som frigörs? Tja, lyssna på Sjostakovitjs tonsättningar av Marina Tsvetajevas dikter, kanske.
... svenskarna och sitt tråkiga förhållningssätt till allting utanför deras egna kulturella ramar.
Och ja, jag bryr mig egentligen inte ett skit om någon skidskytt (vad är det där för sport?!) vinner OS-guld och råkar komma från Sverige jämfört med om ett italienskt provinslag slår ett annat italienskt provinslag i helgens Serie A (eller Sjostakovitjs tonsättningar av Marina Tsvetajevas dikter för den delen); men jag tror du gör ett misstag när du förkastar idrotten fullständigt.
Okej för att det kanske är något fel på mig för att jag har ett genuint intresse för precisa 50-meterspassningar eller varför i hela friden Montpellier ligger tvåa i Ligue 1, och kanske idrotten blir fullständigt meningslös om man inte besitter dessa psykiska defekter, men jag kan allvarligt talat säga att mitt fotbollsintresse har öppnat upp kulturella perspektiv för mig som jag är övertygad om att jag aldrig hade upptäckt annars (eftersom 95% av alla intelligenta människor jag känner är fast i något slags svenskt-anglofont perspektiv där man verkar tro att folk i andra länder tycker det är mycket viktigare med True Blood än vilka som vinner Afrikanska mästerskapen).
Vinter-OS är i sig mer eller mindre ointressant eftersom det är en tävling där människor från i-länder möter människor från andra i-länder, och är som du säger mycket mer ett uttryck för den svenska befolkningens generella intellektuella förfall när det är dags för stora idrottsevenemang. Men visst finns det ljusglimtar, som den iranska slalomåkaren som min livshjälte Simon Bank skriver om idag i en krönika som dock inte var någon av hans bättre http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article6591145.ab
Det är där någonstans idrotten fascinerar mig på ett unikt sätt och som gör att den inte kan ersättas av traditionell kultur. Att hålla på ett lag gör dig nödvändigtvis inte dummare (även om det i fallet Mats Olsson har gjort det - man får leta för att hitta en uslare journalist), för det finns nämligen inget val, jag kan inte vakna upp imorgon och välja att sluta att hålla på Fiorentina, jag är fast med min fascination för dem, och istället för att bli dummare så spenderar jag min tid med att grotta ner mig i italiensk film och nutidspolitik, vilket jag kan lova dig att få människor som inte bryr sig alls om italiensk fotboll gör.
It may not tell you anything about your life, but it may tell you things about the lives of others.
Det förvånar mig (nej, det gör det väl inte) att så få röster höjs mot den miljöskadliga sidan i detta att hålla ett vinter-OS på en plats dit man måste köra snö, oerhörda massor av snö, för att det ska "gå å åk". Luften förpestas, växthuset växer igen och detta bara för ingenting alls egentligen. Tänk vilken oerhörd överraskning i världen det hade varit om man i Vancouver sagt: "Det blir inget vinter-OS här, för vi har ingen snö."
Ok, Adam, men nu är du ju inne på de stora undantagen - fotboll, och dessutom italiensk fotboll, det är ju något annat än idrott, speciellt om det kan få dig att börja gilla Pasolini (en inte oäven fotbollsspelare!).
Nu hörde jag om Nodar Kumaritasjvilis, rodelåkaren som dog, utan att det lade någon nämnvärd sordin över invigningen ...
Äsch, jag vet inte, jag känner mig bara intill döden trött på allt prat om de ädla svenska odopade skidhjältarna som tävlar mot orättvisan i form av dopade finnar, italienare ,etc, och vem vet vad norrmännen egentligen stoppar i sig ...? Fast, å andra sidan, med tanke på all bloddopning som var så poppis för tio år sedan: jag såg att sveriges hopp C. Kalla ska ladda upp med de blodiga Twilight-böckerna, vilket inte förefaller så lämpligt - - -
Jag har jobbat mig in lite smått på Pasolini, men har lite svårt att välja var någonstans jag ska börja. Så, vad ska jag se och läsa? (det är väl ett konkret exempel på att en sak leder till den andra. Man läser svenska bloggar om italiensk fotboll som fr en att få upp ögonen för Roberto Saviano, man läser Gomorra och får upp ögonen för Pasolini)
Jag tror att det finns en framtid för idrotten, men det krävs någon slags kulturförändring. Jag menar, för 15 år sedan fanns inte Offside och Mats Olsson var Sveriges mest framstående fotbollsskribent, medan dagens mest inflytelserika skribenter är poeter eller refererar till Willy Kyrklund och Ken Loach i sina texter (eller varför inte svenskläraren Henrik Rydström?). Jag tror att det finns liknande förutsättningar för andra värlssporter med ett intressant psykologiskt spel inbakat i helheten så som cykel eller tennis.
Men med det sagt så var det ju inte det inlägget handlade om. Sverige är ett ickeland där vi tycker det är stort att vara framgångsrik i ickesporter. Vi har all anledning att vara bittra.
Mm, det mest obligatoriska med Pasolini är nog hans filmer: av dessa gillar jag mest Mamma Roma, Teorema och Svinstian. På senare år gjorde han filmatiseringar av litterära klassiker: dessa är ganska bra, väldigt okonventionella och lite ojämna - den jag gillar mest är nog Decamerone. Sedan har han förstås gjort skandalfilmen Salò, eller Sodoms 120 dagar.
Han skrev några romaner, tyvärr är ingen översatt till svenska, däremot finns det två böcker med hans dikter. Samt minst en samling essäer, som jag minns att jag läste för väldigt länge sedan, men tyckte att åtminstone ett par av dem var otroligt bra. Framför allt gillar jag att hans tänkande är så rörligt, så snabbt. Ja, det finns också på svenska en fin biografi, jag minns inte vem som har skrivit den, men den är klart läsvärd.
Fast, gå till Bodils blogg, för mer om Pasolini ...
http://bodilzalesky.com/blog/
(... tillägg om Salò: det är nog en film som man bör ha sett EN gång under sin livstid. EN gång - det räcker, tror jag nog ...)
Jo, har sett den. Underhållande vulgär verkligen, I think we got his point.