bernur

Inom de mjuka pärmarna har otaliga gratulanter trängt ihop sig, hur många som helst kan det nästan kännas: nästan idel bekantingar också, som skriver om något, där man antar att ämnesvalet kan styras av GDHs egen inriktning. Följaktligen får vi texter om författare som litteraturvetenskapen i bästa fall betraktar som kufar, vår 1700-talspoet Johan Hallman, och den brittiske äventyrsförfattaren William Le Queux, för att ta två exempel. För GDH har många förgreningar i sin läsning, vilket David Anthin visar i en fin text om honom som föreläsare, hur han uppmuntrar att lusläsa det som befinner sig i ”periferin”. Själv hade jag glädjen att höra honom föreläsa så sent som i januari i år, och det var ett ovanligt äventyr att följa den minst sagt osnitslade banan.

Att det är inspirerande att läsa om dessa skuggestalter är en självklarhet: man blir ofta nyfiken på dessa apokryfiska poeter och sidsteppade kritiker, som i stort sett stått orörda av forskningen, som gärna kastar sitt trålande (nej dörjande) ljus mot den snäva kanon. GDH har också stimulerat till att läsa eljest, som vi skulle ha sagt i Norrland.

Det poängteras ofta att GDH inte är någon akademisk akademiker, vad nu det betyder. Dock måste påpekas att många av de långa texterna här är påfallande akademiska, allt som oftast med (väldigt ambitiöst skrivna) fotnoter. Här finns en ny prosadikt av Tranströmer, om något så prosaiskt som huvudvärk, men alltså mest lärt skrivna essäer. Péter Esterházy har skrivit en text på ungerska, där inte mycket är begripligt för mig, förutom att det handlar om Borges och Buñuel. Kristinn Jóhannessons dikt på isländska är bara något mer begriplig. Jonas Ingvarsson skriver en utsökt text om Wells och Welles respektive versioner av Världarnas krig: fint inkännande, med flera lyckade iakttagelser. När Lotta Lotass gör återbruk av citat ur tio böcker av GDH erövrar hon en ny berättelse, en ny innebörd – resultatet är en suggestiv, drabbande text. Och Jan Olov Ullén har gjort en vacker och personlig tolkning av Ekelöfs ”Elegi” (”Alltid hämtade jag inifrån trösten”).

Hur mycket jag än beundrar Ann Jäderlund som poet måste jag ändå påpeka att hennes översättningar av Emily Dickinson är lite tvivelaktiga. I den som börjar ”After great pain” översätter hon ordet ”bore” med ’tråkmåns’, när det uppenbart är verbet i dåtid (bear – bore – born) som åsyftas, då hon troligast skriver om Jesus (”He”): raden skulle alltså bli ”Det styva Hjärtat frågar var det Han, som uthärdade”. Men hon översätter också för ordagrant i nästa strof, där Dickinsons versalt inledda ”Ought” inte alls är verbet ’borde’, utan enligt all förefintlig litteratur om Dickinson det engelska ordet för ’ingenting’ (som i engelskans ord för nollnolltalet, ”the oughties”), ibland stavat ”nought”: raden skulle då bli ”Fötterna, går runt, mekaniskt – / På marken, eller i Luften, eller i Intet – ”. (Det må låta som petitesser, men Dickinsons farfar var personlig vän med Webster, som skapade den första amerikanska ordboken: ett bra lexikon till Dickinsons fler än niotusen ordförråd finns här.)

Mycket i boken har hög nördfaktor, när skribenterna oftast tar fasta på författare som jubilaren har roat sig med: men å andra sidan, det räcker med att visa intresse för något annat än Liza M och Stieg L för att kvalificera sig som kuf eller nörd. Mycket visar fina prov på noggrann läsning, helt i GDHs anda, som Mats Malms närläsning av Stiernhielms marginalanteckningar, på latin, med blyerts. Kanske det inte är meningen att du ska lusläsa från A(grell) till Ö(berg): det är ingen fråga, det är klart att du inte ska läsa boken så. Två återkommande namn är Lars Ahlin och Viktor Rydberg, och jag må ursäktas om jag inte är bländad av storheten hos dessa. De är stendöda: ja(ha), jag är förmodligen orättvis när jag säger så, och likaså när jag säger att Vilhelm Moberg och Harry Martinson är lika stendöda (men det gäller bara för mig personligen) – men Moa M är ännu tråkigare, och så vidare …

Även om vi känner GDH som poet är han också essäist, och som Sverker Göransson påpekar i sin text: poeten är ofta essäist, och vice versa. Det är väl det som är särarten hos GDH: att han inte kan låta bli att låta genrerna mötas i sina böcker, så att man som läsare aldrig kan slappna av och känna sig lugn med vad man har framför sig, för det ändrar sig hela tiden. Ta bara den senast utgivna boken, den märkliga Lomonosovryggen, som jag fortfarande grubblar på: är det en diktsamling? En encyklopedi? En essä? En reserapport? (Etc.)

Essän är suverän som litterär form, och något av detta bevisas i några av texterna här. Essän främjar också samtalet, vilket gör att flera av texterna är skrivna i en ledig ton: jag kan också ana den där delaktigheten som det innebär att läsa GDH, att man känner sig inbegripen i en fortgående diskussion, att det är något i hans sätt att skriva som gör att du blir tilltalad som läsare.

På omslagets foto rör sig och närmast uppgår Gunnar D Hansson i terrängen, närmare bestämt Munkedal: att det just är Munkedal påpekas, och så mycket förstår jag, att preciseringarna, definitionerna, är viktiga – det är som en noggrann pedant jag har lärt känna GDH från hans böcker, och om det då är det som gör honom till en ovanlig akademiker – hå, det låter jag vara osagt - - -