bernur

Asiatisk skräckfilm firade stora triumfer i västerlandet under senare hälften av 90-talet, och en del av kakan tillföll den japanska skräcken – däremot har det varit trögare i portgången för japansk skräcklitteratur. Därför är det glädjande att Natur & Kultur låtit Eiko och Yukiko Duke översätta Taichi Yamadas skräckroman från 1987, Främlingar.

Ja, eller: den lanseras som skräckroman, men den som förväntar sig en traditionellt berättad historia med rikliga skräckingredienser blir möjligen besviken. Yamada förlitar sig mer på stillsammare effekter när han berättar om den medelålders mannen Harada, som blev föräldralös i tolvårsåldern, men nu tycker sig återfinna både fadern och modern, i fullgott skick: ja, trots att trettiosex år har passerat har de inte åldrats en dag.

Att något inte står rätt till anar läsaren ganska snart: är det önsketänkande från sonens sida, en obearbetad sorg som tagit sig upp till ytan? En skilsmässa kan ha försatt den korrekta, försynta och lite inbundna mannen i kris, vilken förvärras när en av få nära vänner uppger sig vilja inleda ett förhållande med den f.d. frun, och han möter en mystisk kvinna i huset, som tydligt visar intresse för Harada.

I stället för den urgamla klichén att ”det är som i en roman” får vi här ta del av att händelserna jämförs med en tv-serie: mycket riktigt arbetar Harada som manusförfattare åt tv, liksom författaren Yamada (Främlingar är den första av hans böcker som översätts till svenska, förhoppningsvis inte den sista). 

Vad det handlar om är förstås frågan om Harada ska ge sig hän åt fantasin: ska han, som danskarna säger, gå planken ud i sitt beteende när han ställs inför det obegripliga, det som vi på vanligt språk kallar spöken? Som han säger: ”Om man känner starkt för nåt, är det vackert. Vad det än är.” Hans sorg riskerar att övergå i galenskap när han blir allt mer insyltad i föräldrarnas handhavanden, och omgivningen tycker också att märkbara förändringar sker med hans fysiska uppenbarelse.

Verkligheten som suggestiv illusion, en dröm? Skräcken finns på det underliggande planet, där du hela tiden anar det otäckas närvaro. Spöken kan alltid förklaras på ett rationellt sätt, genom att man hävdar att vi skapar dem: men om de nu är främlingar, som Yamada hävdar i sin bok, även om de är släktingar? Men alla spöken är främlingar, det visste till och med Freud. Och som det heter i sången: du kan inte lägga dina armar runt ett minne …   

Gränsen mellan liv och död är kanske just så här tunn, som Yamada skriver den i sin poetiska berättelse, där han skickligt pendlar mellan det dråpligt komiska och det dramatiskt kusliga, utan att någonsin falla offer för frestelsen att utnyttja billiga poänger. Är det då inte tillräckligt skrämmande får man ändå medge att Yamada på bekostnad av skräckinslagen lyckats uttrycka något väsentligt om livet och hur vi ska förhålla oss till både det som lever och till det som är dött. Så blir hans bok en skildring av kärleksförtvivlan, som bara råkar handla om spöken.