bernur

Första romanen Blodförmörkelse (eget förlag), andra romanen Sindhia (nyutgåva Podium, print on demand), tredje romanen En eld är havet (Norstedts): Bonniers var inte intresserad av att ge ut någon av hennes romaner, trots att de gav ut hennes diktsamlingar.

Den svenska romanen kan i sina mest sällsynta ögonblick korsa alla gränser, och uppnå något som kan kallas för internationell klass: enstaka romaner av Hjalmar Söderberg, CJL Almqvist, Stig Dagerman, Birgitta Trotzig, Sara Stridsberg – och så Rut Hillarp, förstås, som när jag läser henne blir lika självklart drabbande som vad som helst av Marguerite Duras. Men så kan man väl inte säga? Duras är en världsförfattare, medan Hillarp är en ruta i den svenska litteraturen. Fast jag säger det igen: Rut Hillarps tre romaner är lika bra som Marguerite Duras bästa romaner. Det här är litteratur som har kraft att förändra något större och mer bestående än samhällen: den skakar människan ned på molekylär nivå.

Av dessa tre är det En eld är havet som är den mest omfångsrika, och den avslutar den intensiva fasen i hennes författarskap, redan 1956 (hon levde mellan 1914 och 2003). I den här romanen kan låta protagonisten Charlotte utbrista saker som ”har jag en kropp”, och det känns bara som ett givet konstaterande, då hela kampen utspelas mellan materia och ande (själ). Eftersom Hillarp är i första och sista hand poet blir hennes språk gnistrande, kristalliskt, precist. Det är skarpa tankar som har krävt sitt starka språk för att förmedla insikterna på det enda tillgängliga, enda tänkbara språket.

Dessa tre böcker är omistliga: hon har gjort det ingen annan har gjort, varken förr eller senare. Varför det blev just tre och inte fler – mer triptyk än trilogi – är en överflödig fråga: det som skulle komma efter kunde inte bli annat än upprepningar. Alla författare skriver alltid samma bok, kan hävdas – ja, och tre är bättre än trettio, och inte många som skriver trettio kan stoltsera med tre bra, men desto mer svaga(re) avbilder av något som en gång var bra. Jag tror att dessa tre besynnerliga böcker pekar ut hur långt man kan gå eller nå med litteraturens hjälp, och det kan räcka som förklaring.

Hillarp lever som författare inte enbart i kraft av sitt ovanliga språk: kärvt, på gränsen till cyniskt, utan också tack vare att hon lyckas skapa karaktärer som överskrider fiktionens snäva gränser, och blir levande gestalter. Miljön är nästan uteslutande förlagd till staden, med en kort utvikning bakåt i tiden, till mötet mellan Charlotte och spanjoren Antonio, där landskapet agerar som i fotografen Hillarps märkliga halvsurrealistiska foton, där sjöarna har ögon, och allt är metafor. Antonio är gift med Charlottes studentkamrat Rakel, och vi får Rakels historia också, vilket förlänar romanen en labyrintisk karaktär, där tidsförskjutningarna bidrar till ovissheten, bedövningen.

Rakel är motpolen till Charlotte, men också något av ett mål, en möjlig utväg, eller som ett försök att se dem som två olika sidor av samma personlighet: Rakel den som inte unnar sig något, och Charlotte den som materialiserar begäret. Mellan dem står Cynthia (=Sindhia), ett orakel för sinnligheten, för åtrån.

Nej, det är ingen harmonisk stil Hillarp uppfinner till sin berättelse: den är krånglig, krängande, i uppror, bråkig och avig, med oortodox interpunktion och kuriösa ordval, med överraskande kursiveringar och listig ordföljd – kort sagt upplever jag språket i den femtiofyraåriga romanen som mer modernt än majoriteten av svenska romaner från vårt decennium. Det här är äventyrligt skrivet, där varje alternativ bär på ett risktagande. Det är också skrivet i trots mot själva livet, mot dess upprepade kränkningar mot allas integritet.

Hon (upp)manar till passionerad läsning, med sitt hängivna förhållande till sin egen berättelse: det är på blodigt allvar, och som läsare måste du dela denna insikt, följa rätt in i passionens läsning, den enda möjliga, den enda tänkbara läsningen. Det är lekfullheten mitt i detta allvar, i blodpulsen. Hillarp leker sitt liv, utnämner sina karaktärer till härskare och härskarinnor i detta rike, låter dem ställa sig över det vardagliga, i ett gungfly av känsla, där att minnas och glömma kan vara samma sak, där mannens smekning är begär, kvinnans är ömhet: ”Att smeka oändligt, med hennes läppar och ögon och ett leendes klagan”.

Charlotte är havet, ett blont hav. Här finns hela tiden en mytisk nivå, också, med kvinnan som skapelse(berättelse), där hon föds ur havet, som Venus. Hillarp skapar en helt fiktiv värld, med egen logik och egna lagar som följer egna direktiv, där sammanträffanden och slump ogenerat inrättar sig och känner sig som hemma. Hon ersätter smidigt och med förbluffande enkla medel realismen till förmån för symbolismen, och som läsare accepterar du detta. Sagans hårt stiliserade värld fungerar som kuliss för hennes berättelse, där passionen och religionen virvlar med i extasen, i ofrånkomliga möten och ofrånkomliga avsked.

Samtidigt som det drömska dominerar, har romanen något av en dokumentär prägel, där drömmen också samspelar med verkligheten – att det som sker på riktigt har beröringspunkter med fantasin. Hur skev och förvrängd hennes verklighet än är visar den något som måste sägas vara den riktiga sanningen. Hillarp förankrar det sinnliga och utsvävande i en konkret, hållbar värld. Hon rör sig från sökandet till upplevandet, både i religionen och i kärleken.

Den här boken har också mindre av de hårdknackade aforismerna från de två tidigare romanerna / prosaberättelserna. I åtta avsnitt varierar hon sitt tema, där hon skruvar åt det exalterade tonfallet. Determinismen kämpar mot skulden om herraväldet: det som sker och dess konsekvenser, och Hillarp utreder skuldens betydelse i förhållande till att det måste ske. Det handlar också om upplevelserna: för den här författaren är liv synonymt med handling – här är det då inte tanken som räknas.

Är det då för mycket begärt att utnämna Rut Hillarp till ett av svensk litteraturs ytterst få genuina genier? Spelar det någon roll, ja, det gör det, att vi ignorerar det bästa vi har till förmån för det sekunda. Hon skriver i kontakt med något annat, något bortom vår värld, och det är inte bara klantigt, utan oförlåtligt, om vi fortsätter att vara vårdslösa i vår behandling av hennes unika insats. Det är för resten bara dumt att söka efter likheter: vad då, att hon skriver som Duras? Lika bra, än sen? Hon skriver bra, låt det räcka med det.

”Hur vågade hon säga sådana saker, [Rut]? Röra vid insidor.” Ja, om det här är bättre eller annorlunda än Duras, det är en fråga för sofismens silkesvantade resonemang – det är i alla fall lika häftigt skrivet, lika allvarligt, och om engelska sångare utan att skämmas kan knycka skarpa formuleringar ur Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät borde svenska artister skämmas för att de inte plundrar Rut Hillarps romaner på inspiration. De kan börja med Cynthias ord: ”Du måste vara din förtvivlan trogen, ända in i extasen.”