Edith Södergran remixad
Edith Södergran remixad
För min egen blekhets skull älskar jag trött,
vi kvinnor, vi äro så nära den brutna jorden.
Den gamla grannen står vaken och tänker,
hon är blek och släcker alla begär
ty sanningen äter.
Skönhet är att känna högre makter.
Det är som en svindel inför avundens blick
av björnar buren.
Fientliga stjärnor tiga.
Jag kastar boll med dig – min hemska gärning.
Det är så lätt att dölja samma väg
hur din krusning glömmer,
hur din spegel gömmer.
Jag har sett ön så sagolik och blå,
blommorna lysa vid väggarna.
Döden är i Hörnefors –
En övergiven sorg behärskar världen,
kraftens namnlösa sorg.
För att icke dö måste jag vara viljan till akt.
Här ligger ordens sällhet.
Kom ut på vägen. Där möter oss tingen
och alla blommor veta en helighet
och skogen den besvarar.
Vägen löper långsamt och vägen tiger varligt
och i mitt hjärta brann,
våra själar kunna endast lysa
därifrån stjärnorna le vildast.
Jag är den köld på vilken man skall se.
Varje stjärna har en gissande blick,
hela min överkropp inne i stjärngunst.
Unga bröst . . . varför är det så just i dig?
Varför är du fjättrad i sjukdomens brand?
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och långa år av längtan.
Framtiden kastar på mig sin sakliga skugga;
detta skrämmande sken av blickarnas gud.
Mitt liv var en het vila.
Jag skall gå ifrån dig med en vishet så som ingen annan.