bernur

Det är tennis som förlängd metafor i Lionel Shrivers roman Dubbelfel, som nu finns i svensk översättning av Cajsa Mitchell, en bok som radioprogrammet gett mig i uppdrag att läsa. Nu tillstår författaren i en brasklapp att hennes bok i första hand ”behandlar en annan sport” (äktenskapet), men det är ingen överdrift att säga att tennis spelar en stor roll i romanen, men allra mest i huvudpersonens liv.

För det handlar om Willy Novinsky, en fanatisk tennisspelare från barnsben, som möter Eric Oberdorf, som är en måttligt intresserad spelare (vore det inte en så uppenbart misslyckad analogi, kunde man säga att han tar sitt spel med en klackspark), som dock har så mycket talang att han verkar ha fått allt gratis. De gifter sig, trots att läsaren förfärat utropar att det är ett gigantiskt misstag, för det är mer än uppenbart att hon kommer att bli avundsjuk på hans framgångar, som snabbt kommer att överträffa hennes: det här är lika ofrånkomligt som tennisplanens intrikata rutsystem med baslinjer och serverutor och korridorer, som Calle Ljungström återskapat i ett vackert omslag. Som Morrissey skrev: ”We hate it when our friends become successful”, vilket ändå bara är en omskrivning av Virginia Woolfs “One likes people much better when they´re battered down by a prodigious siege of misfortune than when they triumph.”

Shriver är ärligt talat ganska insatt i tennisen som sport – kanske lite för insatt, för hon är lite väl ivrig att redovisa sina kunskaper, och då blir det mycket och ordrikt om tennisspelet. Att dess idrottsliga egenart tillämpas på äktenskapet är i förstone ett lyckat drag, och det finns onekligen en del att säga: problemet är att idrotten är så oförutsägbar – det är på något sätt dess enda berättigande – medan förhållandet mellan Willy och Eric aldrig bjuder på några överraskningar för läsaren, och då blir det problematiskt när författaren överför detta på tävlingsmatcherna, som givetvis förlöper på ett sätt som är lätt uträknat.

Det mesta handlar om rankingsystemet, där de tävlar inbördes, och så deras matcher mot varandra, som Willy till en början vinner relativt lätt – men det är inte så trovärdigt att en manlig proffsspelare som ligger på nästan samma ranking som en kvinnlig skulle förlora. Nu utkom Shrivers roman redan 1997, så vi får dras med diskussioner kring Pete Sampras i stället för Roger Federer: ett större problem är nog att översättaren tycker att vi ska tro på att de i det amerikanska skolsystemet använder ett betygssystem som innehåller ”MVG plus”, eller att man lyssnar på radiokanalen ”Lugna favoriter”. Men ingen översättare i världen kan väl åtgärda direkta tabbar, som att Shriver tror att det är vampyrer, och inte varulvar, som har anledning att frukta silverkulor.

Det är en långrandigt skriven bok, vars 368 sidor nog hade tjänats på att kortas ned till halva volymen, förslagsvis kunde två tredjedelar av dialogen slopas. Det är också lite svårt att uppbåda engagemang i en historia om en kvinnlig huvudperson – Willy – som är så löjlig och barnslig, och en kvinnlig – Eric – som är så otrevlig och känslokallt beräknande. När Shriver beskriver deras perfekt skulpturerade kroppar är det på ett sätt som hade gjort en rasbiolog förtjust.

Men inte bara huvudpersonerna är tecknade med beräkning: föräldrar och alla bifigurer, inte minst Willys tränare Max, framställs som karikatyrer, förenklade in till sina funktioner för att driva intrigen framåt. Förvisso är det berättat med finess, om man bara ignorerar att huvudpersonerna är ointressanta, liksom att författaren har en benägenhet att använda ansträngda liknelser (”Erics ansikte föll ihop som korvkioskerna på Coney Island när de slås ihop för vintern”).