Dracula och hans arv. Myt, fakta, fiktion, Anders Kaliff
Första upplagan av Dracula (1897) var så här vackert gul, med texten i rött (förstås). Nej, boken är inte min ägedom.
Arkeologen Anders Kaliff har skrivit en bok om en seglivad figur: Dracula och hans arv. Myt, fakta, fiktion, utgiven av Efron & dotter. Han skriver tidigt att hans fascination för Dracula började redan i barndomen: ja, det brukar vara så. Medan de flesta växer ifrån sin vampyrvurm har Kaliff fördjupat och förgrenat sitt intresse, och han kombinerar det med sin gärning som arkeolog (han har tidigare utgett böcker om gravritualer).
Den tidigare gängse teorin har förstås varit att Bram Stoker som inspiration till sin gruvliga greve har använt sig av legenderna om pålspetsaren Vlad Tepes, rumänsk härkskare över Valakiet på 1400-talet. Men Kalliff ifrågasätter hur Vlad kunde vara källan, då det aldrig finns några belägg för att han omgärdats av vampyrrykten: likaså placerar Stoker sin berättelse i skogar långt utanför den historiske Vlads jaktmarker.
Att det är en insatt person som för pennan är en självklarhet: mest imponeras jag av Kaliffs historiska utläggning, där Transsylvaniens historia från 1500-talet till 1700-talet får en grundlig belysning. Det är också intressant att ta del av hans egna resor i området: på en resa träffar han geografen och historikern Paul Binder, som för in honom på spåret att Vlad Tepes omöjligen kan ha varit den Stoker avsåg som inspiration till sin greve Dracula. Men det här är ingen Dracula-koden, med några smarta konspirationstrådar att hänga fast i vid läsningen. I stället för sammansvärjningar får vi ett försynt resonerande av Kaliff.
Vampyren har fått sina standardverk i den anglosaxiska världen: det brukar hävdas att vampyren har blivit populär, men dessa verk brukar publiceras titt som tätt, och filmatiseringarna likaså. Nils Ahnland skrev förra året en informativ bok på svenska: Kaliffs bok koncentrerar sig på Dracula, men gör förstås en rudimentär avstickning till andra litterära vampyrer, och en kanske onödig utvikning om filmatiseringarna. Intressant är väl hur mytens vampyr, som torde vara ful och äcklig har förmänskligats i sådan grad att måttet måste vara rågat med Stephenie Meyers Edward Cullen. Men det är ett misstag att ge vampyren mänskliga drag: alltid ett misstag att tro att djur ska vara (som) människor – tänk bara på Timothy Treadwell, ”Grizzly Man”, som trodde sig vara vän med något så farligt som en björn. Skräck transformerad till kärlek: det är dags för skräcken att reclaima sin vampyr.
Vi betraktar nog vampyren som mer av metafor nu, i vårt upplysta och civiliserade samhälle, men på 1700-talet verkar de ha varit mer av realitet: åtminstone lyder berättelserna om dem sådana lagar, att döma av de epidemier som utbröt i Östeuropa. Nitiskt redogör Kaliff för berättelserna, allt ifrån till judarnas om Lilith, den grekiska Lamian, aztekernas Civatateo, brasilianarnas Jaracaras, afrikanernas Owenga och Asambusam, kinesernas Kiang-Tsi, och många fler. Mycket utrymme ägnas Augustin Calmets 1700-talsbok om gengångare: ja, allt är lika giltigt och gångbart, även seanser – men då tvingas Kaliff till åtskilliga brasklappar av typen ”sanningshalten i dessa dokument kan diskuteras, men det visar ändå förekomsten av …”.
Den som tycker sig behöva veta mer om Dracula ska förstås göra allt för att inte undkomma den här boken. Kaliff har kunskapen i sin hand, och delger den lite diskret, och det är lätt att följa med i hans resonemang. Vad som då blir hans förslag till inspirationskälla för Stoker levereras lite vid sidan av: Vlad Tepes hade ättlingar, som ibland också gavs namnet ”Drakulya” (som betyder drake, ibland djävul), med säte i Band, i provinsen Mureş, i norra Transsylvanien. Det förekommer vampyrrykten kring dessa, visar Kaliff, och läsaren tänker: ”jaha?”