bernur

Ben Caldwells Dracula (Lucy).

Vi som hade en barndom på 70-talet minns de blekt färglagda serietidningarna Illustrerade klassiker, som gjorde oss bekanta med världslitteraturens många mästerverk. Kanske inte så mycket sämre än filmatiseringar, kan tänkas i efterhand. Nu satsar berättarförlaget på något som de kallar ”Actionklassiker”, och inleder faktiskt med Dracula. Den är tecknad av Ben Caldwell, med Bill Halliars typiskt datoranimerade färgläggning, och Michael Mugg har anpassat och avsevärt kortat Bram Stokers text, som Katarina Nordli har översatt.

Stilen på teckningarna är väldigt oväntad. Här har verkligen skräcktemat nedtonats, till förmån för – tja, inte vet jag, men det känns som att målgruppen är de väldigt unga, för det är mer av pekbok än vuxenserie. Att det blir action av Stokers roman är så klart Coppolas fel, för han lyfte fram dessa moment – som förvisso går att hitta i romanen – i sin filmatisering från 1992. Därför är det lätt att hitta influenser från Coppolas film, liksom obligatoriska vinkningar till japansk manga (mer kodomo än guro).

Kontrasten mellan de gulliga teckningarna och de rysligheter de ibland ska avbilda blir skärande, speciellt när den näpna Lucy blir vampyr, med ögon söta som Bambis (hon är nästan lika snygg som Sadie Frost i Coppolas film). Draculas tre vampyrbrudar blir dock barnförbjudet vackra. Roligare är det att man har tagit fasta på Stokers förtjusning i teknisk apparatur, som inspelningsapparater.

I Draculas bibliotek hittar Harker böcker av Shakespeare, men också av (G.B.) Shaw: att den sistnämnda finns är lite märkligt, då han bara hade gett ut en bok när Dracula utspelar sig, och att den skulle ha hittat fram till grevens transsylvaniska slott är kanske mer otroligt än att han är en vampyr som sover på dagarna och är ute och flyger på nätterna (vilket i och för sig låter som vilken tonåring som helst). Men att ange vilka böcker Dracula äger är onödigt, då Stoker inte bemödar sig om att göra det. Men att korta ned Stokers roman innebär alltid en förbättring, för den är groteskt överdimensionerad.

Några typiska slarvfel stör den pedantiske läsaren, som att Van Helsing ibland stavas ”Helsig”, eller att Brontë blir ”Brönte”. Här är närvaron av Dracula reducerad till det nödvändigaste, vilket också förtar intrycket. Bildmässigt är det alltså lite för gulligt, även om jag tycker att Halliars färgsättning oftast är ganska lyckad, med sina matta färger och ibland små detaljer, som hur blodfläckarna lägger sig på Minas klänning.

Den som vill se mindre trivsamma men mer lyckade illustrationer till Dracula kan söka upp bilder av Ben Templesmith, eller Nieves Holewczynskis Nosferatu, från 90-talet. I mars kommer den första serieversionen av Twilight, illustrerad av Young Kim från Korea.

Ben Templesmiths Dracula.