Djuraffär, Marie Norin
Nej, om jag förra gången var lite betänksam när Marie Norin gav ut en roman (eller prosabok), Kupa, är jag knappast mindre betänksam nu. Men det kan ha att göra med genrebeteckningen: förlaget rubricerar boken som inte mindre än två romaner, vilket en normalsansad läsare med förlov får tycka vara lite svårsmält, då den till sitt format knappt är en halv roman, utan snarare två noveller.
Men Marie Norin är poet, och om jag hade läst det här som en diktsamling skulle jag kanske ha varit mer begeistrad. Nu är jag bara förbryllad. Den första delen, titel”romanen”, handlar om en man som äger en – djuraffär! Han verkar, vad det tycks, inte gilla djur. Där plockar han in ett kryptiskt föremål: djur, (miniatyr)människor, eller något annat (jag tippar på ”något annat”). Han snickrar ett dockskåp åt sin nya bekantskap, utför intimtvätt (på sig själv, några gånger), och så är berättelsen slut, utan att något har hänt. Den andra delen, ”Monstranser”, är ännu konstigare …
Det är tålamodsprövande läsning, åtminstone om man försöker hitta sammanhang och betydelse. Jag tror Norin går ännu ett steg längre bort från mimesis här, försöker distansera sig från narrativ prosa. Att det går att bedriva stor litteratur under sådana premisser, det finns det åtskilliga bevis för: men detta har gjorts, vill man invända, som (klen)trogen läsare – och med mindre insats av den där gnagande frustrationen, som hela tiden infinner sig här.
Det hela är abstrakt, svävande, kanske inte helt olikt det drömska. En viss typ av genre, du känner igen den lika väl som jag, med dessa vaga texter, som väl egentligen kan handla om vad som helst, förutom vad de visar med sina ord. En allegori, gissar jag, utan att bli klokare för det. Norin har förvisso språkkänsla, och sinne för det halvt makabra, och ingen kan anklaga henne för att ta några genvägar: men jag känner mig rätt likgiltig ändå. Är det inte tillräckligt intressant, eller är jag inte tillräckligt intresserad? Jag försöker att läsa utan att koppla på den där tolkningsautomatiken, men jag blir inte mer engagerad för det.
Förlaget jublar säkert, för uppskattningsvis säljer en roman (för att inte tala om ”två”) kanske fyra-fem gånger bättre än en diktsamling, åtminstone av en författare i skymundan. Men jag tror att en viss typ av läsare, den typ som jag tillhör, hade fått ut mer av den om den hade kallats för något annat än roman.