bernur

När magsjukan härjar i familjen infinner sig alltid samma mönster: någon insjuknar, med de gamla vanliga yttringarna, som vi inte behöver gå in på här, men knappt har dessa börjat göra sig hörda in i minsta rysliga detalj förrän jag anar symtomen själv – men det där fasansfulla som jag väntar på bryter inte ut den här gången heller, och jag andas – ut? Men när: exakt när vågar jag beträda säker mark? Det är som det där gamla talesättet, att någon lägger sin tunga hand på din axel, och du vänder dig om, men ingen är där. Det enda jag vet är att jag blir två, när sjukdomen kommer in i familjen: jag och min oro, vi gör allt tillsammans numera.