bernur

När den närmast ärevördiga tidskriften 80-tal 90-tal 00-tal byter skepnad till 10-tal inleds ett projekt där längre texter lyfts ut ur den redan bastanta tidskriften till en bok, och som första installation i en förhoppningsvis längre serie utkommer Andreas Åbergs appendix till senaste och sista numret av 00-tal, Den vältempererade kritiken, där redaktören Madeleine Grive varit delaktig i de två första kapitlen, som skissar upp situationen för en kulturtidskrift i landet Sverige i början av detta 2000-tal.

Inte många sidor tillåts passera innan mina tår börjar ömma, för här lokaliseras och identifieras kritikens fiende direkt: bloggen. Bloggarnas godtyckliga halvdana tyckanden jämförs med kritikerns omdöme, och till det kan jag bara säga: ja? Hur skulle det då kunna vara annorlunda? Här beklagas bristande presstöd, och det är säkerligen befogat, men det är lite lättsinnigt att kräva mer av bloggare som bernur, innan en ynka av detta presstöd rinner ned i dennes fortfarande tomma fickor: att skriva på den här bloggen är ett idogt ideellt arbete, och då ska man kanske vara försiktig med jämförelser, eller mena att det går att bedriva någon konkurrens – under rimliga villkor kanske jag kunde prestera något mer varaktigt.

Nå. Den som skriver kritik måste ha gedigna kunskaper, oavsett vilket forum som används. En kultursida i en dagstidning likaväl som en kulturtidskrift eller en blogg: den som skriver måste vara trovärdig. Åberg diskuterar begreppet ”den etiska kritiken”: ja, en slags överenskommelse mellan du som skriver och texten, att du är trogen dess form och avsikter. Det kan bara uppnås av erfarenheten, och det kanske måste sägas oftare, att du inte blir bättre skribent än du är som läsare: den som inte ids läsa kan aldrig göra anspråk på att skriva bra. Alla kan skriva? Nja …

På ett plan är Åbergs bok en flammande stridsskrift, på ett annat en vältempererad och balanserad inlaga, av det prydligare slaget. Hans önskemål, som också delas av Grive i sin roll som redaktör för 10-tal, är en kritisk text som går i dialog med sin läsare, som inte strävar mot avslutning, utan mot fortvaro. Bra kritik är bildande: människan är till sin natur vetgirig, och då måste en tidskrift våga utnyttja detta försprång.

Här diskuteras också den vid det här laget uttjatade sammanslagningen av kultur/nöje, som dagstidningarna för länge sedan anpassat sig till: men jag vet inte om jag tycker att det är så besvärande, så länge den som skriver nöjsamt, oavsett ämnet. Att det finns vissa yttringar inom ämnet nöje (Massive Attack, till exempel) som är vida överlägsen det som går under beteckningen kultur (ganska mycket nyutgiven svensk prosa, till exempel) borde vara en truism.

Men hur mycket ska då kultursidan anpassa sig? Det börjar låta som det väldigt länge har låtit inom skolan: hur kan jag som lärare ha mage att komma dragande med Edith Södergran, när vi enligt påbud ska ”möta eleven där han/hon är” – alltså ska jag avyttra Edith S. till förmån för Lasse W. eller Tomas A. W., eller varför inte Wiz Khalifa? Om kultursidan ska ”möta läsaren där hon är” blir det att nästan uteslutande recensera deckare, och kanske det är framtiden.

Åberg skriver alltså smidigt: han går rätt in i dialog med andra som har skrivit vackert om kritik, exempelvis Gunnel Vallquists fina uppfattning att du måste läsa med modet att våga möta det främmande eller rentav det fientliga, och inte bara söka upp det som är givet på förhand. Det kan vara ytterst spännande att som läsare följa dessa oväntade infall, då man i så gott som realtid är vittne till hur en aversion går över i en acceptans som kan leda till förälskelse.

Stämmer det då, som bland andra Carl-Johan Malmberg har hävdat, att det hos alltför många kritiker finns en ”brist på hängivenhet”? Det låter väldigt paradoxalt, då det är en ynnest att läsa, och att det i stort sett saknas just dessa vittnesmål om den rena glädjen i att läsa är kanske ett sorgligt tecken på att många läser som vore det en plikt, en läxa, närapå en bestraffning.

Det har talats mycket om kritikens kris, men ett år (2009) som ger oss fina klippböcker av så fina kritiker som Horace Engdahl, Aase Berg, Carl-Johan Malmberg, John Swedenmark (till det en postum samling Erik Beckman), samt en ambitiös genomgång av Thomas Anderberg, och så nu Andreas Åbergs fina bok: ja, ett sådant år kanske läget inte ska kallas kritiskt.