Buss(igt)
Förut när jag åkte buss längre sträckor störde jag mig på allt möjligt. Det där med att vara så otryggt nära främlingar, att få veta mer om dem än jag vill(e). Men jag har kapitulerat: en mobiltelefon som ringer i oändlighet medan innehavaren sover vidare inbäddad i hörlurarnas högljudda ljudbädd (märke: Morfeus) kan inte nå mig eller min irritation, och inte heller ett alarm som piper i en ännu längre oändlighet. En tjej bakom mig som snarkar och får sömnapné i en ganska fin imitation av ett visst djur – nä! En kille som efter visst betänkande tar av sig sina tunga boots och vädrar jolmiga strumpor – nä! Några som smaskar i sig mackor med blött rinnande pålägg – nä! Nä nä nä, jag ler som ett fån, ser ut genom fönstret på alla dessa träd som klätt sig i vitt, och läser vidare i en bok som är mer än ganska bra, känner mig på ett märkligt sätt både instängd och fri. Att åka buss: ja(så), det var svaret?
Så länge de inte äter makrill. Det hände mig en gång. Bara en gång. (sen dess åker jag inte buss).
Fisk är gott - det lär också förbättra den verbala förmågan med 11 % om man äter det 1-2 ggr i veckan (fast det gäller bara pojkar, har jag för mig: men det är väl deras verbala förmåga som BEHÖVER förbättras). Men - inte äter man fisk i bussen! Makrill: det låter som ett elakt spratt. (Var det möjligen i Göteborg detta utspelade sig?)