bernur

I Joyce Carol Oates nya roman A Fair Maiden skildrar hon en sextonårig flicka, Katya Spivak, som arbetar som uttråkad barnskötare – eller nanny, som det heter nu – hos en girig och småelak familj i New Jersey, och den dysfunktionella omvärlden i stort behandlar henne med en blandning av likgiltighet och förakt, alltifrån den spelberoende mamman till potentiella pojkvänner. Så när hon redan i romanens första scen möter den åldrige Marcus Kidder [sic] och ett ömsesidigt flirtande tar vid förstår vi att hennes längtan efter att bli sedd kommer att kollidera med ond bråd död.

För så måste det bli: det är en förutsättning, att den naiva och godtrogna måste straffas – det känner vi igen från thrillern, från skillingtrycken, från mördarballaderna, och det är med en sådan, den förmodligen skotska uråldriga balladen ”Barbara Allen”, Oates lotsar in oss i den här gotiska sagan, där mörker och idyll samsas sida vid sida.

Till det märkliga med Oates som författare hör hur hon lyckas skapa så mycket av oro och tvivel hos sin läsare. Den här gången blir det en veritabel kattochråtta-lek, där du undrar vem som är the bad guy: Marcus K. med sina uppenbart ondsinta avsikter, eller du som dömer på förhand, förväntar dig det förutsägbara övergreppet. Nog är det något skumt med hans uppvaktning av Katya, som fortsätter att besöka honom sena kvällar, trots att hon borde veta bättre – Oates gör henne till en streetsmart tjej, någon som inte skulle kunna falla för enkla trick, men hon faller, eller det är vad du tror, vad författaren får dig att tro.

Katya är lite typiskt småtrulig och provokativ – klart en liknande protagonist som vi känner igen från Oates ungdomsromaner. Hon är lika osäker som tuff, sårbar och cynisk. Vem som duperar vem i hennes berättelse förblir länge oklart, och Oates leker och byter identitet med offer och förövare, och skapar ett svindlande maktspel av sällsamt slag.

Marcus är i sin tur en gåtfull åldring, en mix av en svengali i sina försök att domptera Katya, och en Michael Jackson i sin besatthet av ungdom och skönhet – han är konstnär, vill så klart måla Katyas porträtt, men vi förstår också att det implicita konstverk han planerar är något gruvligt. Till det gåtfulla med Marcus hör att han är lika blygsam som fåfäng, att på något sätt storhetsvansinnet har tillåtits växa ihop med den låga självkänslan: hans uppvaktning är lika auktoritär som den är fumlig. Ja, han är en Mr Higgins som utökar hennes ordförråd, men också någon med avsikter, som kan vara värre än hans insisterande att hans förnamn ska uttalas som en spondé[1].

Sagor som manas fram, utöver den rysliga balladen ”Barbara Allen” (som vi har hört sjungas i suveräna versioner av främst Bob Dylan och Colin Meloy), är Askungen och kanske Riddar Blåskägg – sagor som är avgörande också i Jane Eyre, och det finns något i Oates berättelse som gör den till en inte alltför avlägsen släkting till Brontës roman: en atmosfär så tungt lastad av hemligheter, av förebud och onda aningar, men också en roman som blir en prövning för läsarens fördomar och förutfattade meningar.

Och över allt vakar Oates, i trygg förvissning att hon har läsaren i sin hand, och du som läsare är alltid i hennes hand, styrd av hennes milda men bestämda direktiv. Det är, som så gott som alltid hos den här författaren, så konstförfaret att du glömmer allt om logiska luckor, och villigt dras in i kraften hos det berättade, där det dunkla begäret har ett ännu dunklare mål. Att säga att det är en mästerlig liten roman är nästan att säga för lite.

[1] Med betoning både på första och andra stavelsen: ”Mar-cus”.