Hans namn blev synligt

Mm, jag läste hans första bok, när han debuterade som författare under nollnolltalet, visst gjorde jag? – nu blev jag plötsligt osäker, eller var det bara så att jag tänkte läsa den? Att jag läste den, och tyckte att den var så där? Men att jag definitivt skulle läsa hans andra roman, för den fick lysande recensioner i någon av tidningarna, och jag sökte länge efter den på biblioteket, i ett par år, men gav sedan upp – jag såg den dessutom en gång i en bokrea, i källaren på den där bokhandeln som nu mest säljer papper och kritor, men tänkte att nja, jag var inte riktigt så intresserad att jag ville lägga pengar på den, utan jag väntade på och litade på biblioteket, men har aldrig sett till den där, däremot alltså den första, som jag har (?) läst, men nu blev jag så där osäker igen: vad handlade den om då, är det här något förhör? Nu blir jag osäker på alltihop, det enda som jag minns nu är hur författaren såg ut, hans frisyr och leende (ovanligt glatt, det gjorde mig misstänksam: får man le så där?), för bilden fanns i den där katalogen med alla debutanter, och var han inte med i en tidskrift också? Ja, eller i tv?  Varför tänker jag på det nu? Bara så att hans namn blev synligt någonstans, och så blev jag påmind om boken som jag (kanske) läste, och boken som jag aldrig fick tag på, men eftersom jag såg den på bokrean minns jag hur den såg ut – fult omslag, det måste ha varit därför jag aldrig köpte den, och om den nu var så bra, varför har jag aldrig hört något mer om den?


Snö och lyrik

Årtiondets första nummer av Lyrikvännen (1/10) handlar om Erik Lindegren och snö, och det är stiligt att vi får ta del av några av Lindegrens osorterade dikter som hamnat utanför hans tre antologiserade diktsamlingar. Håkan Sandell läser Posthum ungdom, möjligen lite väl positivt. Utdrag ur Ingemar Algulins planerade Lindegren-biografi, om lidandet. Snödikter av Saint-John Perse har översatts av Göran Fäldt, min gamla kollega och tillika granne. Lite utanför Lindegren-temat – fast ändå inte – några dikter av John Donne, översatta av Gunnar Harding, vilket är tillräckligt för att man ska önska sig en volym metafysiker, ungefär så där som han brukade presentera romantikerna i tre praktfulla böcker.


Ready with ready wit

(how fertile my mind is when everything is going wrong)
Tim Parks, Europa.

Ready with ready wit

Jag har ingen skugga omkring kroppen, jag har sprickor som ska svälja mig.
Aase Berg, "Falla hål".


Lysande

Den som inbillat sig att Ett lysande namn har slocknat kan leta sig fram och in i det nya trippelnumret 12-13-14, som äntligen kan läsas och beskådas, med bidrag av (o)sedvanligt lysande poeter. Numret Numren är en (o)beskedlig labyrint att gå vilse i, och hitta ljusglimtar, som Anna Hallbergs och Ann Jäderlunds e-brevväxling - - -

Avstånd ... utrymme ...

Ord & Bild nr 5 2009 handlar om Avstånd, och det är som vanligt gott om intressanta enskildheter. Men jag gillar mest recensionsdelen, kanske för att det är en så eftersatt och saknad del överallt annars: längre utredande texter av några av mina favoritkritiker - Elise Karlsson om en bunt essäböcker, Torbjörn Elensky om Sem-Sandberg och Anna Hallberg om Bachmann, bland annat. Främst Elise Karlsson visar i sin recension att det krävs det större utrymmet för att säga något väsentligt om de behandlade böckerna, och hon utnyttjar också utrymmet, när hon exempelvis resonerar kring det förnyade intresset för essän i bokform.

Ready with ready wit

Psykologerna brukade tala om 'splittrade personligheter', men i detta fall föreföll det mig mera passande att tänka på personligt splitter.
Aris Fioretos, En bok om fantomer.

Jag rasar - - -

I en viss skolas vestibul, ack - - -



Björnlåten

The Antlers har gjort en vacker video till sin låt "Bear". Låten som handlar om björnar är sällan dåliga, men lika sällan riktigt bra. Den här är dock klart bättre än genomsnittet.

Men då så!

"Poeter och andra naturliga fiender", skrev jag, och ser man på, den där poetiska hyllningen till det blivande kungliga bröllopsparet är inställt: poeterna ville inte skriva kärleksdikter till något så estetiskt otilltalande som kungahuset. Tack och lov, höll jag på att säga. Liljevalchs reaktion är djävligt konstig, när de säger: "Poeternas reaktion är jäkligt konstig". Nature is a language, can´t you read, liksom?

Ready with ready wit

Han fick bara hoppas på det bästa. Och vara beredd på det värsta, tänkte han glatt, och dök in på puben som vanligt.
Samuel Beckett, "Dante och hummern".

Veckans grundämne: Bly (Pb)

Veckans grundämne: Bly (Pb)

I am tired, I am weary
I could sleep for a thousand years
A thousand dreams that would awake me
Different colors made of tears

Velvet Underground, “Venus in Furs”

 

 

I luften i marken i vattnet: bly

när vi biter i dammet får vi i oss bly

 

På latin heter bly plumbum

Plumbum nigrum är svart bly: i mörkret är allt bly mörkt

Bröllopspresenten bly, lagra den i människans kropp; förgifta dig med fosterskadan

centrala nervsystemet

Stackars barn men snart blir det varmt, det blir 593 grader –

äter din mor kalebasskrita under graviditeten är det dock för sent

 

Saturnus melankoliska ringar är tillverkade i bly

Gud bor i en hydda av tungt bly, skyddande bly

Gud är blyet i åskledarens kontaktpotential

Ser du röken ur skorstenarna: blyets rök

 

Bly ligger i röret och legerar sig i bilbatteriet

i mordmaskinen i bensinen förr om åren

okynnesåren     okynnes-såren

I vinet förr om åren när vi omgärdades av tungt bly även i musiken

förr om åren och i svampen

 

Och i kungens hagel när han jagar de (o)skyldiga djuren

i luftgevärsammunitionen när han övningsskjuter på pappfigurer som föreställer

poeter och andra naturliga fiender

Bly finns också i kölen på hans segelbåt(ar), för att undvika vältning

Gud förbjude

och i fiskesänkena som förgiftar fisken innan den hugger på kroken

 

Blyet är också en vampyr, som orsakar blodbrist, dålig aptit, dålig sömn på nätterna då icke-vampyrer sover sin rättfärdiga sömn; det kan även leda till förlamning, (bort)tappad hörsel och att IQ-halten sjunker

 

Men nu ska det tunga bly(huvud)et sänkas, det ska sova i tusen år för det är trött och utmattat och väntar på sina tusen drömmar - - -


Ready with ready wit

Vi rör oss. Med vad? Med vingslag,
med avstånden själva rör vi varandra.
En diktare blott lever, och då och då
kommer den bärande honom, som bar, till mötes.
Rainer Maria Rilke, brev till Tsvetajeva, 3 maj 1926.

Nina Simone goddam!

"Talent is a burden not a joy. I am not of this planet. I do not come from you. I am not like you." Innan hon kunde gå kunde hon nynna "Down by the Riverside". Hon sa att hon var en reinkarnerad egyptisk drottning. En av 1900-talets största genier, Nina Simone, har blivit föremål för en ny biografi, Princess Noire. The Tumultuous Reign of Nina Simone, skriven av Nadine Cohodas. Den recenseras utan större entusiasm av Dwight Garner i NY Times.

Troligen Nina Simones mest strålande ögonblick: "Wild is the Wind", där det hörs att hon är en klassiskt skolad pianist, och att Johnny Mathis sentimentala och ganska mjäkiga originalversion förvandlas och förädlas av Simones röst till ett svartdrypande drama.

Djuraffär, Marie Norin

Nej, om jag förra gången var lite betänksam när Marie Norin gav ut en roman (eller prosabok), Kupa, är jag knappast mindre betänksam nu. Men det kan ha att göra med genrebeteckningen: förlaget rubricerar boken som inte mindre än två romaner, vilket en normalsansad läsare med förlov får tycka vara lite svårsmält, då den till sitt format knappt är en halv roman, utan snarare två noveller.

 

Men Marie Norin är poet, och om jag hade läst det här som en diktsamling skulle jag kanske ha varit mer begeistrad. Nu är jag bara förbryllad. Den första delen, titel”romanen”, handlar om en man som äger en – djuraffär! Han verkar, vad det tycks, inte gilla djur. Där plockar han in ett kryptiskt föremål: djur, (miniatyr)människor, eller något annat (jag tippar på ”något annat”). Han snickrar ett dockskåp åt sin nya bekantskap, utför intimtvätt (på sig själv, några gånger), och så är berättelsen slut, utan att något har hänt. Den andra delen, ”Monstranser”, är ännu konstigare …

 

Det är tålamodsprövande läsning, åtminstone om man försöker hitta sammanhang och betydelse. Jag tror Norin går ännu ett steg längre bort från mimesis här, försöker distansera sig från narrativ prosa. Att det går att bedriva stor litteratur under sådana premisser, det finns det åtskilliga bevis för: men detta har gjorts, vill man invända, som (klen)trogen läsare – och med mindre insats av den där gnagande frustrationen, som hela tiden infinner sig här.

 

Det hela är abstrakt, svävande, kanske inte helt olikt det drömska. En viss typ av genre, du känner igen den lika väl som jag, med dessa vaga texter, som väl egentligen kan handla om vad som helst, förutom vad de visar med sina ord. En allegori, gissar jag, utan att bli klokare för det. Norin har förvisso språkkänsla, och sinne för det halvt makabra, och ingen kan anklaga henne för att ta några genvägar: men jag känner mig rätt likgiltig ändå. Är det inte tillräckligt intressant, eller är jag inte tillräckligt intresserad? Jag försöker att läsa utan att koppla på den där tolkningsautomatiken, men jag blir inte mer engagerad för det.

 

Förlaget jublar säkert, för uppskattningsvis säljer en roman (för att inte tala om ”två”) kanske fyra-fem gånger bättre än en diktsamling, åtminstone av en författare i skymundan. Men jag tror att en viss typ av läsare, den typ som jag tillhör, hade fått ut mer av den om den hade kallats för något annat än roman.


Ready with ready wit

As if you could make it come true.
Kirsty Gunn, Rain.

S(n)öndag - - -

I söndags var det ett overkligt vackert ljus på förmiddagen, och det höll i sig under hela dagen, som tillbringades mestadels på diverse tak. Himlen hade fått i present en av mina favoritfärger, en viss gråhet som slog mot det blå, det mildaste av blått, det smeksammaste blått. På eftermiddagen återkom det där sällsamma vinterljuset, då jag stod där på taket inbäddad i lika overkligt mycket vitt, gnistrande vitt, nästan för mycket vitt och ännu vitare ändå, men då tyckte kameran att det var mysigare att värma sig inomhus.

Den svarta pricken Molly i det ljusa - den tog ett övermänskligt nästan djuriskt skutt, trippade fram i så gott som viktlöst tillstånd över den höga snövallen och vände sig om med kattens oförblommerade nonchalans: varför följer du inte med? Mm, jag och den förbannade snöskyffeln som jag har vid min hand, som verkar ha växt fast vid min hand ...



Edith Södergran remixad

Edith Södergran remixad

 

 

För min egen blekhets skull älskar jag trött,

vi kvinnor, vi äro så nära den brutna jorden.

Den gamla grannen står vaken och tänker,

hon är blek och släcker alla begär

ty sanningen äter.

Skönhet är att känna högre makter.

Det är som en svindel inför avundens blick

av björnar buren.

Fientliga stjärnor tiga.

Jag kastar boll med dig – min hemska gärning.

 

Det är så lätt att dölja samma väg

hur din krusning glömmer,

hur din spegel gömmer.

Jag har sett ön så sagolik och blå,

blommorna lysa vid väggarna.

Döden är i Hörnefors –

En övergiven sorg behärskar världen,

kraftens namnlösa sorg.

För att icke dö måste jag vara viljan till akt.

Här ligger ordens sällhet.

 

Kom ut på vägen. Där möter oss tingen

och alla blommor veta en helighet

och skogen den besvarar.

Vägen löper långsamt och vägen tiger varligt

och i mitt hjärta brann,

våra själar kunna endast lysa

därifrån stjärnorna le vildast.

Jag är den köld på vilken man skall se.

Varje stjärna har en gissande blick,

hela min överkropp inne i stjärngunst.

Unga bröst  . . .  varför är det så just i dig?

Varför är du fjättrad i sjukdomens brand?

 

Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom

och långa år av längtan.

Framtiden kastar på mig sin sakliga skugga;

detta skrämmande sken av blickarnas gud.

Mitt liv var en het vila.

Jag skall gå ifrån dig med en vishet så som ingen annan.


Massive Attack!

En gudomligt vacker remix på Massive Attacks "Paradise Circus", gjord av Gui Boratto.

Give me Hope, Sandoval - - -


Ready with ready wit

Får jag ej tala , att det är mitt frivilliga oberoende infall för ögonblicket, utan allt avseende på, om det intar eller stöter någon, vilket senare oftare torde ske, - då kan jag icke tala ett ord.
Carl Jonas Love Almqvist, "Jaktslottet".

Fall snö * * *

Fall snö över min systers kvarlevor.

Yr över dem snöstorm ditt bittertunga hjärta.

Med rysning skall jag beträda detta ställe,

såsom den otäcka plats där skönheten begrovs.

Edith Södergran, "Alla ekon i skogen".



The SECRET life ...

Det bara väller ut nya böcker om Emily Dickinson, och den som inte orkar ta sig igenom de lärda biografierna  (jag skrev om Lyndall Gordons nya i lördags) kanske roas mer av en nyutkommen roman, skriven av Jerome Charyn. Fast titeln The Secret Life of Emily Dickinson bådar inte gott. Caryn James är inte heller särskilt road i sin muntra men sakliga sågning i NY Times, där hon elegant sammanfattar att boken saknar Dickinsons fyrverkerier. Per Odensten skrev också en roman om Dickinson, Vänterskans flykt, som blev mycket prisad i Sverige, men jag tyckte den var banal och spekulativ, i förhållande till tankeinnehållet hos föremålet i fråga. Men det är förstås lockande att skriva om Dickinson, eftersom vi vet så lite om hennes inre - tills vi läser dikterna, höll jag på att säga - - -


En eld är havet, Rut Hillarp

Första romanen Blodförmörkelse (eget förlag), andra romanen Sindhia (nyutgåva Podium, print on demand), tredje romanen En eld är havet (Norstedts): Bonniers var inte intresserad av att ge ut någon av hennes romaner, trots att de gav ut hennes diktsamlingar.

 

Den svenska romanen kan i sina mest sällsynta ögonblick korsa alla gränser, och uppnå något som kan kallas för internationell klass: enstaka romaner av Hjalmar Söderberg, CJL Almqvist, Stig Dagerman, Birgitta Trotzig, Sara Stridsberg – och så Rut Hillarp, förstås, som när jag läser henne blir lika självklart drabbande som vad som helst av Marguerite Duras. Men så kan man väl inte säga? Duras är en världsförfattare, medan Hillarp är en ruta i den svenska litteraturen. Fast jag säger det igen: Rut Hillarps tre romaner är lika bra som Marguerite Duras bästa romaner. Det här är litteratur som har kraft att förändra något större och mer bestående än samhällen: den skakar människan ned på molekylär nivå.

 

Av dessa tre är det En eld är havet som är den mest omfångsrika, och den avslutar den intensiva fasen i hennes författarskap, redan 1956 (hon levde mellan 1914 och 2003). I den här romanen kan låta protagonisten Charlotte utbrista saker som ”har jag en kropp”, och det känns bara som ett givet konstaterande, då hela kampen utspelas mellan materia och ande (själ). Eftersom Hillarp är i första och sista hand poet blir hennes språk gnistrande, kristalliskt, precist. Det är skarpa tankar som har krävt sitt starka språk för att förmedla insikterna på det enda tillgängliga, enda tänkbara språket.

 

Dessa tre böcker är omistliga: hon har gjort det ingen annan har gjort, varken förr eller senare. Varför det blev just tre och inte fler – mer triptyk än trilogi – är en överflödig fråga: det som skulle komma efter kunde inte bli annat än upprepningar. Alla författare skriver alltid samma bok, kan hävdas – ja, och tre är bättre än trettio, och inte många som skriver trettio kan stoltsera med tre bra, men desto mer svaga(re) avbilder av något som en gång var bra. Jag tror att dessa tre besynnerliga böcker pekar ut hur långt man kan gå eller nå med litteraturens hjälp, och det kan räcka som förklaring.

 

Hillarp lever som författare inte enbart i kraft av sitt ovanliga språk: kärvt, på gränsen till cyniskt, utan också tack vare att hon lyckas skapa karaktärer som överskrider fiktionens snäva gränser, och blir levande gestalter. Miljön är nästan uteslutande förlagd till staden, med en kort utvikning bakåt i tiden, till mötet mellan Charlotte och spanjoren Antonio, där landskapet agerar som i fotografen Hillarps märkliga halvsurrealistiska foton, där sjöarna har ögon, och allt är metafor. Antonio är gift med Charlottes studentkamrat Rakel, och vi får Rakels historia också, vilket förlänar romanen en labyrintisk karaktär, där tidsförskjutningarna bidrar till ovissheten, bedövningen.

 

Rakel är motpolen till Charlotte, men också något av ett mål, en möjlig utväg, eller som ett försök att se dem som två olika sidor av samma personlighet: Rakel den som inte unnar sig något, och Charlotte den som materialiserar begäret. Mellan dem står Cynthia (=Sindhia), ett orakel för sinnligheten, för åtrån.

 

Nej, det är ingen harmonisk stil Hillarp uppfinner till sin berättelse: den är krånglig, krängande, i uppror, bråkig och avig, med oortodox interpunktion och kuriösa ordval, med överraskande kursiveringar och listig ordföljd – kort sagt upplever jag språket i den femtiofyraåriga romanen som mer modernt än majoriteten av svenska romaner från vårt decennium. Det här är äventyrligt skrivet, där varje alternativ bär på ett risktagande. Det är också skrivet i trots mot själva livet, mot dess upprepade kränkningar mot allas integritet.

 

Hon (upp)manar till passionerad läsning, med sitt hängivna förhållande till sin egen berättelse: det är på blodigt allvar, och som läsare måste du dela denna insikt, följa rätt in i passionens läsning, den enda möjliga, den enda tänkbara läsningen. Det är lekfullheten mitt i detta allvar, i blodpulsen. Hillarp leker sitt liv, utnämner sina karaktärer till härskare och härskarinnor i detta rike, låter dem ställa sig över det vardagliga, i ett gungfly av känsla, där att minnas och glömma kan vara samma sak, där mannens smekning är begär, kvinnans är ömhet: ”Att smeka oändligt, med hennes läppar och ögon och ett leendes klagan”.

 

Charlotte är havet, ett blont hav. Här finns hela tiden en mytisk nivå, också, med kvinnan som skapelse(berättelse), där hon föds ur havet, som Venus. Hillarp skapar en helt fiktiv värld, med egen logik och egna lagar som följer egna direktiv, där sammanträffanden och slump ogenerat inrättar sig och känner sig som hemma. Hon ersätter smidigt och med förbluffande enkla medel realismen till förmån för symbolismen, och som läsare accepterar du detta. Sagans hårt stiliserade värld fungerar som kuliss för hennes berättelse, där passionen och religionen virvlar med i extasen, i ofrånkomliga möten och ofrånkomliga avsked.

 

Samtidigt som det drömska dominerar, har romanen något av en dokumentär prägel, där drömmen också samspelar med verkligheten – att det som sker på riktigt har beröringspunkter med fantasin. Hur skev och förvrängd hennes verklighet än är visar den något som måste sägas vara den riktiga sanningen. Hillarp förankrar det sinnliga och utsvävande i en konkret, hållbar värld. Hon rör sig från sökandet till upplevandet, både i religionen och i kärleken.

 

Den här boken har också mindre av de hårdknackade aforismerna från de två tidigare romanerna / prosaberättelserna. I åtta avsnitt varierar hon sitt tema, där hon skruvar åt det exalterade tonfallet. Determinismen kämpar mot skulden om herraväldet: det som sker och dess konsekvenser, och Hillarp utreder skuldens betydelse i förhållande till att det måste ske. Det handlar också om upplevelserna: för den här författaren är liv synonymt med handling – här är det då inte tanken som räknas.

 

Är det då för mycket begärt att utnämna Rut Hillarp till ett av svensk litteraturs ytterst få genuina genier? Spelar det någon roll, ja, det gör det, att vi ignorerar det bästa vi har till förmån för det sekunda. Hon skriver i kontakt med något annat, något bortom vår värld, och det är inte bara klantigt, utan oförlåtligt, om vi fortsätter att vara vårdslösa i vår behandling av hennes unika insats. Det är för resten bara dumt att söka efter likheter: vad då, att hon skriver som Duras? Lika bra, än sen? Hon skriver bra, låt det räcka med det.

 

”Hur vågade hon säga sådana saker, [Rut]? Röra vid insidor.” Ja, om det här är bättre eller annorlunda än Duras, det är en fråga för sofismens silkesvantade resonemang – det är i alla fall lika häftigt skrivet, lika allvarligt, och om engelska sångare utan att skämmas kan knycka skarpa formuleringar ur Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät borde svenska artister skämmas för att de inte plundrar Rut Hillarps romaner på inspiration. De kan börja med Cynthias ord: ”Du måste vara din förtvivlan trogen, ända in i extasen.”


236 goda råd

För den potentiella författaren finns det åtskilligt av goda och ibland mindre goda råd: för länge sedan delade Elmore Leonard med sig med tio stycken sådana, och nu har Guardian bett ett antal av sina favoritförfattare om en uppdatering. Några är väldigt ambitiösa, några mer lättsamma. Mest behjälplig är inte oväntat Jeanette Winterson, även om hon upprepar sig lite då och då. Den som vill skriva bra tar förstås till sig rubbet, kliar sig i huvudet en stund, innan hon förkastar allt. Eller, nä, jag vet inte.

Jag blir lite fundersam på ett av Joyce Carol Oates råd: "Don't try to anticipate an 'ideal reader'". Det var just det jag hade i åtanke, för ett kommande Edith Södergran-projekt. (Min ideala läsare har varje rad av Södergran i sitt huvud, ständigt.)

Ready with ready wit

Where do we go when we die? he said. I don´t know, the man said. Where are we now?
Cormac McCarthy, Cities of the Plain.

Giving up the gun!

Sedan MTV har upphört att vara en musikkanal verkar det som att de flesta artisterna har ignorerat musikvideon, och ägnat sina kreativa resurser åt annat (groteska turnéer med scener som drabbats av elefantiasis, till exempel). Men Vampire Weekend anstränger sig alltid, och videon till "Giving Up The Gun" från nya skivan är något av ett oöverträffat mästerverk. Sällan har jag sett bilder som så smidigt infogar sig och samspelar med musiken. Och tennis - det är också nästan oöverträffat vackert visuellt, även om jag hade föredragit pingis. Låten är också bra, kanske den bästa från skivan. (Tryck på fullskärm när videon börjar.)


Nattens språk, Rut Hillarp

Under fyrtiotalet gav Rut Hillarp ut tre diktsamlingar, för att under en lång tid tystna som poet i flera decennier, innan hon på åttiotalet återvände med tre nya diktsamlingar. Ett urval av dessa sex klenoder samlades 1995 av Lasse Söderberg på ellerströms, i den vackra lilla boken Nattens språk, som nummer tre i den nu sorgligt insomnade serien ”Salt för vindarna”, där ambitionen var att ägna sig åt ”det imaginära, det oberäkneliga och det halvt undansmugglade”.

 

För Hillarp är en sådan poet, dömd att befinna sig i det fördolda. Konstigt, när varje dikt verkligen är en klenod: en juvel eller ett ädelt smycke. Det är vackert: ja, men – vad gagnar det? Det är den emfatiska skönheten som Hillarp bemästrar i sina dikter, och alltid med en fullkomlig kontroll över sina uttrycksmedel. Kanske det ska räcka med det: något som lyfter oss över den här djävliga tillvaron med alla sina kursiverade uselheter, där det bara går att känna äckel över allt elände. Hennes poesi uppfyller denna dimension av transcendens i poesin, att det verkligen går att överskrida det banala, det tomma och platta.

 

Det finns en anad tillvaro bortom det ytliga: viskningar i blodet, att du tillhör något bättre, och att du bara råkar ha hamnat i onåd hos ynkligheten. Rut Hillarp går rakt på kärnan i sina dikter: här finns inga krusiduller eller omvägar. Hon har också nära till en rejält avslappnad humor, ett sinne för dråpligheten i det hon själv frammanar. Det högstämda och det jordnära möts i samma dikt(rad), allt som oftast.

 

Vi befinner oss i den mytiska skogen: men skogen är väl alltid myt(isk). När du är där, finns alltid en känsla av att du inte får vända den ryggen, för det händer alltid något just då: tingen byter plats, träden flinar bakom din rygg (eller tappar sin underkjol, som hos Pia Tafdrup), och du blir osäker på vad du själv gör, eller har där att göra – vad gör du i skogens skog? Allt andas, allt är liv, och du kan bara känna dig underlägsen där.

 

Pia Tafdrup, ja: på något sätt blir Hillarp en länk mellan Södergran och Tafdrup, med sina självmedvetet skrivna dikter, alltid på gränsen till att bli överdrift. Hillarps kärleksdikter är också inskrivna i den eroticismens tradition som går att hitta i speciellt Tafdrups dikter från 80-talet, och i Södergrans mottaglighet för något större än mannen, större än Nietzsche, större än Gud.

 

Det finns ett upproriskt inslag i dikterna, ett trots mot förbud, som kan bidra till varför hon har blivit så förbisedd: det här är dikter med subversiv sprängkraft, som sätter spår i dig som läsare. Hon utnyttjar språkets begränsningar och möjligheter, skriver i total frihet. Inte heller är hon rädd för att uppvakta det patetiska, det som befinner sig nära klichén eller schablonen.

 

Att läsa dikter ska inte vara som att tyda gåtor, men det finns något gåtfullt i Hillarps bildspråk: ett oförklarat moment, ett inslag av förundran, av mystik – ja, något som inte låter sig förklaras, som måste lämnas i fred. Hon lånar bildspråket från surrealismen, visst, men hon stannar inte vid det, utan låter sina trådar löpa längre, djupare, ända ned till de engelska metafysiska poeterna från 1600-talet, bäst illustrerat i John Donnes extremt starka – kantiga – dikter, med bilder som inte borde gå att foga samman; det är paradoxens tänkande, med saker som krossas mot varandra.

 

Vad är det för människa som har förmåga att skriva saker som det här, som så självklart motiverar varför man alls ska bry sig om att läsa dikter:

”En dag ska mina händer öppna sej så att du får smeka. Utan att röra mej naturligtvis, sånt finns inte i denna vår värld, får inte finnas. Vi ska vandra mycket högtidligt in i varandra, mötas, och glida ut ur varandra. Vi ska vara alldeles vidöppna åt båda hållen, inte stänga in oss i varandra. Passera, men passera evigt, finnas kvar i varje rörelse, varje ord och tanke.” (”Myten”)

Det här är en dikt som kan läsas som en programförklaring, som en poetik, eller en definition av poesi.

 

På åttiotalet blir dikterna ibland mer nedtonade, även om det starka uttrycket finns kvar. Det är, med Anna Sakians ord om Tsvetajeva, lätt att se också Hillarp som ”en shakespearesk ande”: ”När stormen kommer är du redo”, som hon skriver i dikten ”Ariel”. På åttiotalet är det också som att myterna tar över, att de blir mer dominerande, när hon skriver om företrädelsevis grekiska myter, som Orfeus och Eurydike, men även den keltiska sagan om Tristan och Isolde, som delar ”nattens språk”, ett intimt idiom där alla hemligheter tillåts yppas, där inga farhågor eller avvägningar existerar.

 

På ett sätt är dessa ordkargare dikter skrivna i reduceringens tjänst nästan ännu mer drabbande än fyrtiotalsdikterna: det är som att känslorna har kristalliserats, att det är essensen som återstår, när hon skriver i dyningarna efter den produktiva fasen i sitt författarskap (nästan alla hennes böcker tillkom mellan 1946 och 1956). Men det är också viktigt att påminna sig – kanske speciellt i dessa schlagertider där telefonröster adderas och OS-tider där vi räknar medaljer eller fjärdeplatser – att poesin inte känner till någon konkurrens: det bäst skrivna är skrivet utom tävlan, bortom sådana löjliga system. I den här världen återstår inget att vinna. Därför är det inte lönt att gråta över uteblivna priser: poesin själv lever i en större triumf, onåbar för världens värdsliga belöningssystem.


Rut Hillarp i skogen


En bok som jag för åtskilliga år sedan köpte på något antikvariat: den heter EWK´s poetalbum. Poesi och porträtt, och var medlemsbok till alla som prenumererade på Lyrikvännen 1957. Den trycktes i 20 000 exemplar, upplyser försättsbladet, vilket låter som en svindlande summa i dagens karga läge: inte är det 20 000 som prenumererar på Lyrikvännen i dag? Det är den kände satirtecknaren EW[ert]K[arlsson] som har tecknat svenska poeter födda mellan 1889 och 1930, och till varje teckning finns en kort dikt, vald av poeterna själva, vilket borgar för ett utsökt urval: här finns också en stor del av svensk 1900-talspoesi, men något namn saknas (Erik Lindegren, Pär Lagerkvist och Evert Taube). Det var också här, 1990, som jag för första gången läste Rut Hillarp, dikten ”Skogen”. Ja, och så gillar jag EWKs porträtt (apostrofen i titeln ska för resten vara kvar: däremot är den ersatt av ett kolon – ”EWK:s” – på titelbladet), som det här av Aspenström, genialt i sin enkelhet.



Ready with ready wit

en människas djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem.
Robert Musil, Mannen utan egenskaper.

Tjuvarnas marknad

Ann Heberlein har skrivit en lång text om Axolotl Roadkill, romanen som den tyska wunderkind Helene Hegemann har skrivit, eller, med hennes ord, "remixat", för efter visst betänkande har det uppdagats att hon har fuskat ihop sin hyllade och prisnominerade roman. Äsch, det gjorde väl redan Fabian Kastner med sin Oneirine, och det gick bra: dessutom verkar ingen uppmärksamma att halva titeln är lånad från Cortazars lilla novell "Axolotl", vilket borde ha satt spårhundarna i arbete tidigare. Hur som helst: Heberlein har inte läst boken, men hon har mycket att säga om fenomenet i sig: "Det mesta – allt? – är redan sagt. Det som återstår är att tänka nytt om välkända fenomen, att stoppa fragment, bilder och erfarenheter i en mixer för att skapa en tidigare okänd smak eller färg." Men det är då ett naivt resonemang, att det bara skulle gå att gå i andras fotspår. Det är en uppfattning som gör mig bedrövad, för det öppnar för vilka ursäkter som helst. Och har Heberlein inte fattat att Hegemann har snott hela sidor rakt av? En mer sansad reaktion står Robert McCrum för i sin blogg, där han menar att Hegemann inte har förstått ett skvatt av vad copyright är. Och samtidigt blir J.K. Rowling anklagad - igen - för att ha varit alltför frikostig i sina litterära lån. Det enda säkra är väl att låta bli att publicera. Eller ta lärdom av följande lilla drapa:



if you must write prose/poems
the words you use should be your own
dont plagiarise or take "on loan"
there's always someone, somewhere
with a big nose, who knows
and trips you up and laughs
when you fall

Shelagh take a bow

Rita Tushingham spelar Jo.

 

När jag började lära mig engelska läste min mamma på komvux, engelska, och hon hade en mycket coolare lärobok än jag hade, så jag gluttade i den, läste de vuxligare texterna, där det också fanns ett utdrag ur Shelagh Delaneys pjäs A Taste of Honey. Därför var jag nog en av få svenska lyssnare som ramlade av stolen – ”två gånger” – när jag hörde första låten på The Smiths debut-LP, med dess oblyga citat från denna pjäs, vars vältummade exemplar en gång i tiden gick att låna från Umeås stadsbibliotek. Nu har jag, tack vare spetsknypplerskan, sent omsider också sett filmatiseringen från 1961, och den är förstås helt underbar, med så gott som alla vackert ciselerade repliker intakta. Åh, denna urbota brittiska humor på hopplöshetens bokstavliga rand! Mamman och dottern som lever för nära varandra, i en oskön symbios och ändå för långt ifrån varandra, och mammans uppgivna fråga: ”Why can´t you learn from my mistakes? It takes half your lifetime to learn from your own”. Jo pendlar mellan eufori och misär, liksom hela filmens atmosfär, där olyckan och fattigdomen måste balanseras med tvångsartat skämtande, som när mamman i inledningen frågar om dottern ligger bekvämt i sängen: ”It´s like a coffin, only half as comfortable”.

A Taste of Honey.


”Remember how much it hurts”

 

jj debuterade på TTAs skivbolag Sincerely Yours, men har nu signats av Secretly Canadian, utan att överge intrycket av ett band som slagits sönder och samman av TTAs mjukt aggressiva toner. Det är inte sommar ännu, men jjs somriga sockrade pop fungerar nästan lika bra i bistra februari, när deras andra skiva släpps, ”n°3”: de är lika fantasilösa när det gäller titlar som Led Zeppelin, men där upphör alla likheter, för jj vänder ryggen åt alla rockstjärnemaner – de är anonyma in till förintelse, och jag vet fortfarande inte hur medlemmarna i duon ser ut, och musiken är motsatsen till bombastisk. Deras avslappnade attityd märks inte bara i det eteriska handlaget med de fluffiga klangerna, utan också i texterna, som i ”Let Go”: ”baby we were born for fun”. Musiken är som sagt fluffig, och man samplar friskt och från oväntade håll, och med en fortsatt fascination för Zlatan Ibrahimović. Kaxigt frågar Elin Kastlander redan i första låten varför hon får fortsätta leva: ”What the hell am I doing right?” Det är sällsynt med svenska artister som skriver så modiga och mogna texter, med sådan självklar intelligens: texter om allt förlorat, allt som måste gå i kras. Musiken låter värmande och snäll, och kanske det är så den borde uppfattas: som en osynlig tröstande hand mot din axel, som något vänligt när (om)världen bara är ond och vulgär och obscen. Det är overkligt vackert, en musik som inte känns ett dugg utstuderad eller beräknad, utan som lever i full förvissning om sin blyga storhet, och som inte behöver ta plats eller förhäva sig på något sätt. Att lyssna på det här är som att ställa sig i ett solsken. Medan första skivan, ”nº2”, var en hymn till sommarlovet, kan den här skivan bäst beskrivas som hyllningen till den utsträckta ledigheten: ”always on vacation”, som de sjunger i den spröda avslutningslåten, ”No Escapin´ This”.


Ready with ready wit

Jag lär mig se. Jag vet inte, vad det beror på, allting går djupare in i mig och stannar inte på den plats, där det annars alltid upphörde. Jag har ett inre, som jag inte visste om. Allt går nu dit in. Jag vet inte, vad som händer där.
Rainer Maria Rilke, Malte Laurids Brigge.

Dracula och hans arv. Myt, fakta, fiktion, Anders Kaliff

Första upplagan av Dracula (1897) var så här vackert gul, med texten i rött (förstås). Nej, boken är inte min ägedom.

 

Arkeologen Anders Kaliff har skrivit en bok om en seglivad figur: Dracula och hans arv. Myt, fakta, fiktion, utgiven av Efron & dotter. Han skriver tidigt att hans fascination för Dracula började redan i barndomen: ja, det brukar vara så. Medan de flesta växer ifrån sin vampyrvurm har Kaliff fördjupat och förgrenat sitt intresse, och han kombinerar det med sin gärning som arkeolog (han har tidigare utgett böcker om gravritualer).

 

Den tidigare gängse teorin har förstås varit att Bram Stoker som inspiration till sin gruvliga greve har använt sig av legenderna om pålspetsaren Vlad Tepes, rumänsk härkskare över Valakiet på 1400-talet. Men Kalliff ifrågasätter hur Vlad kunde vara källan, då det aldrig finns några belägg för att han omgärdats av vampyrrykten: likaså placerar Stoker sin berättelse i skogar långt utanför den historiske Vlads jaktmarker.

 

Att det är en insatt person som för pennan är en självklarhet: mest imponeras jag av Kaliffs historiska utläggning, där Transsylvaniens historia från 1500-talet till 1700-talet får en grundlig belysning. Det är också intressant att ta del av hans egna resor i området: på en resa träffar han geografen och historikern Paul Binder, som för in honom på spåret att Vlad Tepes omöjligen kan ha varit den Stoker avsåg som inspiration till sin greve Dracula. Men det här är ingen Dracula-koden, med några smarta konspirationstrådar att hänga fast i vid läsningen. I stället för sammansvärjningar får vi ett försynt resonerande av Kaliff.

 

Vampyren har fått sina standardverk i den anglosaxiska världen: det brukar hävdas att vampyren har blivit populär, men dessa verk brukar publiceras titt som tätt, och filmatiseringarna likaså. Nils Ahnland skrev förra året en informativ bok på svenska: Kaliffs bok koncentrerar sig på Dracula, men gör förstås en rudimentär avstickning till andra litterära vampyrer, och en kanske onödig utvikning om filmatiseringarna. Intressant är väl hur mytens vampyr, som torde vara ful och äcklig har förmänskligats i sådan grad att måttet måste vara rågat med Stephenie Meyers Edward Cullen. Men det är ett misstag att ge vampyren mänskliga drag: alltid ett misstag att tro att djur ska vara (som) människor – tänk bara på Timothy Treadwell, ”Grizzly Man”, som trodde sig vara vän med något så farligt som en björn. Skräck transformerad till kärlek: det är dags för skräcken att reclaima sin vampyr.

 

Vi betraktar nog vampyren som mer av metafor nu, i vårt upplysta och civiliserade samhälle, men på 1700-talet verkar de ha varit mer av realitet: åtminstone lyder berättelserna om dem sådana lagar, att döma av de epidemier som utbröt i Östeuropa. Nitiskt redogör Kaliff för berättelserna, allt ifrån till judarnas om Lilith, den grekiska Lamian, aztekernas Civatateo, brasilianarnas Jaracaras, afrikanernas Owenga och Asambusam, kinesernas Kiang-Tsi, och många fler. Mycket utrymme ägnas Augustin Calmets 1700-talsbok om gengångare: ja, allt är lika giltigt och gångbart, även seanser – men då tvingas Kaliff till åtskilliga brasklappar av typen ”sanningshalten i dessa dokument kan diskuteras, men det visar ändå förekomsten av …”.

 

Den som tycker sig behöva veta mer om Dracula ska förstås göra allt för att inte undkomma den här boken. Kaliff har kunskapen i sin hand, och delger den lite diskret, och det är lätt att följa med i hans resonemang. Vad som då blir hans förslag till inspirationskälla för Stoker levereras lite vid sidan av: Vlad Tepes hade ättlingar, som ibland också gavs namnet ”Drakulya” (som betyder drake, ibland djävul), med säte i Band, i provinsen Mureş, i norra Transsylvanien. Det förekommer vampyrrykten kring dessa, visar Kaliff, och läsaren tänker: ”jaha?”


Dracula, Michael Mugg (text), Ben Caldwell (tecknare), Bill Halliar (färgläggare)

Ben Caldwells Dracula (Lucy).

 

Vi som hade en barndom på 70-talet minns de blekt färglagda serietidningarna Illustrerade klassiker, som gjorde oss bekanta med världslitteraturens många mästerverk. Kanske inte så mycket sämre än filmatiseringar, kan tänkas i efterhand. Nu satsar berättarförlaget på något som de kallar ”Actionklassiker”, och inleder faktiskt med Dracula. Den är tecknad av Ben Caldwell, med Bill Halliars typiskt datoranimerade färgläggning, och Michael Mugg har anpassat och avsevärt kortat Bram Stokers text, som Katarina Nordli har översatt.

 

Stilen på teckningarna är väldigt oväntad. Här har verkligen skräcktemat nedtonats, till förmån för – tja, inte vet jag, men det känns som att målgruppen är de väldigt unga, för det är mer av pekbok än vuxenserie. Att det blir action av Stokers roman är så klart Coppolas fel, för han lyfte fram dessa moment – som förvisso går att hitta i romanen – i sin filmatisering från 1992. Därför är det lätt att hitta influenser från Coppolas film, liksom obligatoriska vinkningar till japansk manga (mer kodomo än guro).

 

Kontrasten mellan de gulliga teckningarna och de rysligheter de ibland ska avbilda blir skärande, speciellt när den näpna Lucy blir vampyr, med ögon söta som Bambis (hon är nästan lika snygg som Sadie Frost i Coppolas film). Draculas tre vampyrbrudar blir dock barnförbjudet vackra. Roligare är det att man har tagit fasta på Stokers förtjusning i teknisk apparatur, som inspelningsapparater.

 

I Draculas bibliotek hittar Harker böcker av Shakespeare, men också av (G.B.) Shaw: att den sistnämnda finns är lite märkligt, då han bara hade gett ut en bok när Dracula utspelar sig, och att den skulle ha hittat fram till grevens transsylvaniska slott är kanske mer otroligt än att han är en vampyr som sover på dagarna och är ute och flyger på nätterna (vilket i och för sig låter som vilken tonåring som helst). Men att ange vilka böcker Dracula äger är onödigt, då Stoker inte bemödar sig om att göra det. Men att korta ned Stokers roman innebär alltid en förbättring, för den är groteskt överdimensionerad.

 

Några typiska slarvfel stör den pedantiske läsaren, som att Van Helsing ibland stavas ”Helsig”, eller att Brontë blir ”Brönte”. Här är närvaron av Dracula reducerad till det nödvändigaste, vilket också förtar intrycket. Bildmässigt är det alltså lite för gulligt, även om jag tycker att Halliars färgsättning oftast är ganska lyckad, med sina matta färger och ibland små detaljer, som hur blodfläckarna lägger sig på Minas klänning.

 

Den som vill se mindre trivsamma men mer lyckade illustrationer till Dracula kan söka upp bilder av Ben Templesmith, eller Nieves Holewczynskis Nosferatu, från 90-talet. I mars kommer den första serieversionen av Twilight, illustrerad av Young Kim från Korea.

Ben Templesmiths Dracula.

Nieves Holewczynskis Nosferatu.

 


Så här låter det i månparken

Remixaren Shells har gjort en finfin låt, "Lunar Park", som kanske eller kanske inte har något att göra med Bret Easton Ellis roman med samma namn att göra: det spelar ingen roll, det är vackert och mystiskt i vilket fall.

Dagens snackis ...

"Jag tror inte jag skulle kunna älska någon som använder ordet 'snackis'". Peter Englund på sin blogg. Ja: det finns åtskilligt att reagera på, (som) om man utrustats med någon slags sensibilitet när det gäller språk, och ned på ordnivån. Länge hade jag svårt för ordet "tänk", då det obligatoriskt ersatte det gamla "tänkande", eller bara "tanke". Nu har det blivit så vanligt att det inte ens går att bli upprörd längre. Men "snackis": ja, jag har väl hört det, eller har jag det? Är inte det ett typiskt journalistord? Problemet med många av dessa ord är att de plötsligt sedan börjar användas i större utsträckning, som om allmänheten inbillar sig att man kan göra sådant ostraffat. Nej, det går inte att använda språket så lättvindigt. Om du fortsätter att utarma och minimalisera uttryckskraften i orden riskerar du bara att själv reduceras till en härmapa, som bara yttrar klichéer, stöter ut ord som har söndertuggats av andra käftar. Spotta ut snackisen! Det är inte ditt språk, som förtjänar vackrare glosor än så - - -

Ready with ready wit

Att skriva är också att tiga; att skriva, det är på sätt och vis att bli "tyst som en död", att bli den människa som förvägras ge den sista repliken; att skriva, det är att från begynnelsen låta motparten få denna sista replik.
Roland Barthes, Kritiska essäer.

GDH, [red] DCCELLSS


Festskriften är en besvärlig tingest i den akademiska världen: jag har nog mest ögnat igenom dessa luntor, som brukar samlas i diverse universitetsbibliotek. Nu har Gunnar D Hansson (GDH) förärats en festskrift, med anledning av bemärkelsedag, och boken är nog det tyngsta jag har skådat i denna genre. Den är utgiven av Autor, heter kort och gott GDH, och den kryptiska redaktörsraden DCCELLSS ska utläsas: Dick Claésson, Christer Ekholm, Lotta Lotass, Staffan Söderblom.

 

Inom de mjuka pärmarna har otaliga gratulanter trängt ihop sig, hur många som helst kan det nästan kännas: nästan idel bekantingar också, som skriver om något, där man antar att ämnesvalet kan styras av GDHs egen inriktning. Följaktligen får vi texter om författare som litteraturvetenskapen i bästa fall betraktar som kufar, vår 1700-talspoet Johan Hallman, och den brittiske äventyrsförfattaren William Le Queux, för att ta två exempel. För GDH har många förgreningar i sin läsning, vilket David Anthin visar i en fin text om honom som föreläsare, hur han uppmuntrar att lusläsa det som befinner sig i ”periferin”. Själv hade jag glädjen att höra honom föreläsa så sent som i januari i år, och det var ett ovanligt äventyr att följa den minst sagt osnitslade banan.

 

Att det är inspirerande att läsa om dessa skuggestalter är en självklarhet: man blir ofta nyfiken på dessa apokryfiska poeter och sidsteppade kritiker, som i stort sett stått orörda av forskningen, som gärna kastar sitt trålande (nej dörjande) ljus mot den snäva kanon. GDH har också stimulerat till att läsa eljest, som vi skulle ha sagt i Norrland.

 

Det poängteras ofta att GDH inte är någon akademisk akademiker, vad nu det betyder. Dock måste påpekas att många av de långa texterna här är påfallande akademiska, allt som oftast med (väldigt ambitiöst skrivna) fotnoter. Här finns en ny prosadikt av Tranströmer, om något så prosaiskt som huvudvärk, men alltså mest lärt skrivna essäer. Péter Esterházy har skrivit en text på ungerska, där inte mycket är begripligt för mig, förutom att det handlar om Borges och Buñuel. Kristinn Jóhannessons dikt på isländska är bara något mer begriplig. Jonas Ingvarsson skriver en utsökt text om Wells och Welles respektive versioner av Världarnas krig: fint inkännande, med flera lyckade iakttagelser. När Lotta Lotass gör återbruk av citat ur tio böcker av GDH erövrar hon en ny berättelse, en ny innebörd – resultatet är en suggestiv, drabbande text. Och Jan Olov Ullén har gjort en vacker och personlig tolkning av Ekelöfs ”Elegi” (”Alltid hämtade jag inifrån trösten”).

 

Hur mycket jag än beundrar Ann Jäderlund som poet måste jag ändå påpeka att hennes översättningar av Emily Dickinson är lite tvivelaktiga. I den som börjar ”After great pain” översätter hon ordet ”bore” med ’tråkmåns’, när det uppenbart är verbet i dåtid (bear – bore – born) som åsyftas, då hon troligast skriver om Jesus (”He”): raden skulle alltså bli ”Det styva Hjärtat frågar var det Han, som uthärdade”. Men hon översätter också för ordagrant i nästa strof, där Dickinsons versalt inledda ”Ought” inte alls är verbet ’borde’, utan enligt all förefintlig litteratur om Dickinson det engelska ordet för ’ingenting’ (som i engelskans ord för nollnolltalet, ”the oughties”), ibland stavat ”nought”: raden skulle då bli ”Fötterna, går runt, mekaniskt – / På marken, eller i Luften, eller i Intet – ”. (Det må låta som petitesser, men Dickinsons farfar var personlig vän med Webster, som skapade den första amerikanska ordboken: ett bra lexikon till Dickinsons fler än niotusen ordförråd finns här.)

 

Mycket i boken har hög nördfaktor, när skribenterna oftast tar fasta på författare som jubilaren har roat sig med: men å andra sidan, det räcker med att visa intresse för något annat än Liza M och Stieg L för att kvalificera sig som kuf eller nörd. Mycket visar fina prov på noggrann läsning, helt i GDHs anda, som Mats Malms närläsning av Stiernhielms marginalanteckningar, på latin, med blyerts. Kanske det inte är meningen att du ska lusläsa från A(grell) till Ö(berg): det är ingen fråga, det är klart att du inte ska läsa boken så. Två återkommande namn är Lars Ahlin och Viktor Rydberg, och jag må ursäktas om jag inte är bländad av storheten hos dessa. De är stendöda: ja(ha), jag är förmodligen orättvis när jag säger så, och likaså när jag säger att Vilhelm Moberg och Harry Martinson är lika stendöda (men det gäller bara för mig personligen) – men Moa M är ännu tråkigare, och så vidare …

 

Även om vi känner GDH som poet är han också essäist, och som Sverker Göransson påpekar i sin text: poeten är ofta essäist, och vice versa. Det är väl det som är särarten hos GDH: att han inte kan låta bli att låta genrerna mötas i sina böcker, så att man som läsare aldrig kan slappna av och känna sig lugn med vad man har framför sig, för det ändrar sig hela tiden. Ta bara den senast utgivna boken, den märkliga Lomonosovryggen, som jag fortfarande grubblar på: är det en diktsamling? En encyklopedi? En essä? En reserapport? (Etc.)

 

Essän är suverän som litterär form, och något av detta bevisas i några av texterna här. Essän främjar också samtalet, vilket gör att flera av texterna är skrivna i en ledig ton: jag kan också ana den där delaktigheten som det innebär att läsa GDH, att man känner sig inbegripen i en fortgående diskussion, att det är något i hans sätt att skriva som gör att du blir tilltalad som läsare.

 

På omslagets foto rör sig och närmast uppgår Gunnar D Hansson i terrängen, närmare bestämt Munkedal: att det just är Munkedal påpekas, och så mycket förstår jag, att preciseringarna, definitionerna, är viktiga – det är som en noggrann pedant jag har lärt känna GDH från hans böcker, och om det då är det som gör honom till en ovanlig akademiker – hå, det låter jag vara osagt - - -


Ready with ready wit

the silly ones could never understand her wisdom, whereas the clever ones - the really clever ones - always understood her silliness.
Henry James, The Portrait of a Lady.

Otack så mycket!

Jag har haft stingsligheten som gäst sedan i torsdags, då jag gjorde sorti från ett förbund vars styrelse jag har tillhört i tre års tid. Jag har föreläst i förbundets regi - gratis - och jag har ordnat föreläsningar om fransk modernism, om gotisk litteratur, om Ekelöf, och om Shakespeare. Jag har skrivit protokoll från alla möten, och dessutom en artikel som i höstas var införd i lokaltidningen. Men jag har alltså varit stingslig, förbannad, sedan i torsdags, då det inte nämndes med ett ord att jag slutade: jag blev persona non grata. Inte vet jag om jag hade förväntat mig blommor och present, vilket har varit kutym då tidigare styrelsemedlemmar tackat för sig: men inte ens ett tack fick jag. I stället fick jag höra hur kommande ordförande prisades inför medlemmarna, tackades för sitt engagemang, och dessutom fick all ära för den artikel som jag har skrivit. Det kan tyckas småaktigt och äsch, och vad fan, en blomma vissnar och så vidare, men om man nu lägger ned tid på ideellt arbete kan det väl vara på sin plats med ett aldrig så litet tack? Det enda jag har lärt mig av det här är ett aldrig aldrig aldrig mer - - -

Hell! svare var dödelig stor och fri,
Som glad kan le mot det eviga intet:
Jag ler, jag segrande ler, och tänker
Ödet kan skapa en Värld, jag kan förakta den.
(Thomas Thorild, "Harmen".)


Med gröna ögon, Marina Tsvetajeva

 

När jag var nybliven lärare förhörde sig en kollega om vad vi höll på med i kursen Svenska B. – Ja, sa jag, just nu läser vi Tsvetajeva, men inte kunde jag föreställa mig att det var ett obekant namn, bara för att jag hade gjort ett litet avsteg från skolantologins kanonminimalism: det här var på 90-talet, när det hade getts ut först Annika Bäckströms tolkningar, och senare flera böcker med essäer, brev, en stor biografi, och jag trodde att Tsvetajeva var på allas läppar, inte bara mina – men ack …

 

Nu har det gått mer än tio år, och det känns som att det här har blivit en ännu mer avlägsen, ännu mer perifer poet, vilket förstås är beklagligt. Jag vet inte om förlaget Akvilons nya lite utökade utgåva av Bäckströms tolkningar, fortfarande under namnet Med gröna ögon, kan åstadkomma någon äreräddning av namnet Marina Tsvetajeva – men skam den som ger sig.

 

Hon tillhörde samma generation som Anna Achmatova, men skriver en ännu mer utmanande poesi, ännu mer vildsint och vågad. Det går också att hitta paralleller till Edith Södergran, som Tsvetajeva delar födelseår med (1892): också här handlar det om att upptäcka sina dimensioner, att inte förminska sin begåvning. Tsvetajevas ord är hårda, otämjda, och hon skriver med en stil som inte kan kallas något annat än livsfarlig. För det är en poesi som inte tassar eller smyger eller trippar: den gör utfall, attackerar.

 

Men främst är det lekfullt skrivet, som om det behöver bevisas att geniet och barnet hör ihop. (För den som tvivlar: jo, det finns visst kvinnliga genier. Genom hela modernismen går ett kvinnligt stråk av genier, så pass att det nästan ingår i arbetsbeskrivingen.) Den som leker kan också kosta på sig att bryta mot reglerna, och det gör Tsvetajeva, utan att dra uppmärksamheten till brottet, vilket annars är kutym inom modernismen. Hon sätter sig över språket, tvingar det till lydnad.

 

Avskedet är hennes främsta ämne. Tillbakablicken finns immanent i dikternas nu, även när det är som mest extatiskt och livsbejakande. Händelsens skugga är skarpare än konturen av det skedda; närheten mellan människor är ändå bara en chimär. Men ändå: det enda vi har (hade). Till det spännande med Tsvetajevas dikter hör hur hon lyckas övervinna bitterheten, göra den till något konstruktivt. Ilskan blir en energi, en drivkraft, i en närmast erotiserad aggressivitet.

 

Hon visar också vad som är det unika med poesin, varför poesin är en oumbärlig beståndsdel i ett samhälle som vill kalla sig något annat än barbariskt: det är dess blick hon återskapar, den skärskådande avslöjande blicken som ser längre, som inte nöjer sig med det fysiskt uppenbara. Det gör Tsvetajeva genom att ändå alltid utgå från den konkreta världen: sitt skrivbord, sina barn, en åker, en häst, en trädgård, skidåkning … Så går hon obevekligt inåt, ständigt inåt, i en trohet mot poesins själva väsen, mot dess ursprung, i en direktkontakt med de första som skapade poesi: hon låter tiden upphöra. Poesin finns i tillblivandet, i undersökningen, där poeten låter sig kastas mellan motstridiga känslor. Det här är varken svår eller svårmodig poesi: det är positivt, men skrivet av någon som tar livet på allvar.

 

Stundtals är det hårdare än hockey, och stundtals kan det erinra om ett sårat djur, en infångad skriande fågel. Poeten kan vara mer barn eller djur än människa. Medan det manliga geniet sneglar efter bekräftelse struntar Tsvetajeva blankt i vem som förstår eller inte: ”På vilket språk den som jag möter / inte förstår mig, gör detsamma.” För henne är det närmare till effrontery, till Tintomaras genomskinlighet och självhävdelse: ”Jägaren – du. Men jag ger mig aldrig, / du är jakten, men jag är språng.” Anna Saakian, rysk forskare, har kallat Tsvetajeva för ”en shakespearesk ande”, och det är lätt att förstå vad hon syftar på.

 

Det är, som Bäckström visar i efterordet, inte lätt att översätta en poet med ett så starkt uttryck som Tsvetajeva, där språket är så intensivt hyperboliskt ned på ordnivå. Jämför jag med engelska versioner tycker jag nog att hon kan vara mer än nöjd, och som icke rysktalande får man inte skåda gåvan för noggrant, utan nöja sig med att hela meningen slår igenom också på svenska: ”därför att poeters / väg är kometers: värmer inte, men bränner, / utvecklar inte, sliter – krasch, i kras –”.

 

Det är möjligt eller rentav troligt att du som läsare av översättningen går miste om ordnivån, men i gengäld får du betydelsen. Tsvetajevas dikter rör sig ständigt på dessa två plan. Men jag gillar hur Bäckström löser ett svårt parti i den långa dikten ”Slutsång”: ”S-kil-jer oss. – Vem ger oss en kil? / Ett par ord, tre stavelser bara / mellan oss och tomhetens il.” Jämför med Elaine Feinsteins engelska: ”sep       arating. (Am I one of a hundred?) / It is simply a word of four syllables and / behind their sound lies: emptiness.” Det går då att hävda att Tsvetajeva strikt talat inte skriver på ryska, utan att hon skriver på poesins språk.

 

Jag tyckte att den tidigare 80-talsutgåvan av Med gröna ögon var fantastiskt bra: det här är snäppet bättre, med en vacker bok som tål att läsas och läsas om. Bäckström har tagit med ytterligare några tolkningar – några av dem fanns redan publicerade i hennes antologi Alldeles rysk som utkom i slutet av 90-talet, men de har här reviderats något – och vore det inte för att hon känner sig nödgad att snäva in Tsvetajevas läsekrets till kvinnor skulle jag vara helnöjd: nu blir jag bara lite brydd, och funderar på vad det i så fall är för fel på mig som gillar det här så mycket, trots att jag inte är kvinna.


Åt(er)gärda - - -

1977 - - -



Ready with ready wit

innanför varje
tyst tår finns en tyst dröm
där tillträde
är förbjudet
Petter Bergman, "Inside a silent tear".

470

470

 

Jag är vid liv – antar jag –

Min Hands Grenar skjuter ut

Fullt av Dagens Blomma –

Och vid fingrarnas slut

 

Klingar varmt – Karminen –

Och om jag håller ett Glas

Över min Mun – suddar det ut –

Läkarens – bevis på Andning –

 

Jag är vid liv – därför att –

Jag inte är i något Rum –

Salongen – Vanligtvis – det är –

Besökare hittar fram –

 

För att luta sig – se det på snedden –

Och lägga till ”Hur kyligt – det växte” –

Och ”Var det medvetet – när det klev

I Odödligheten?”

 

Jag är vid liv – därför att

Jag inte äger något Hus –

Att göra anspråk på – just så –

Och inte heller någon annans –

 

Det markerade min Flickålders namn –

Så Besökarna kan känna till

Vilken Dörr som tillhör mig – och inte ta fel –

Och pröva annan Nyckel –

 

Så gott – att vara vid liv!

Att vara – så oändligt

Vid liv – tvåfaldigt – Den Födelse jag fick –

Och denna – dessutom, i – Dig!

 

Emily Dickinson, övers. B.K. 15/2 10.


The Pregnant Widow, Martin Amis

Under 80-talet tillhörde Martin Amis en generation lovande yngre engelska författare, där namn som Ian McEwan och Julian Barnes återfanns, men medan dessa generationskamrater blivit kritikernas ögonstenar under de senaste tio åren har Amis stjärna dalat. Till stor del beror det på att kvaliteten på hans egna böcker har sjunkit: antingen halvmesyrer i genrelitteraturen eller poänglösa prövningar där den lite väl fantasifulla intrigen staplat orimligheter. I sitt hemland är Amis dock fortfarande en gigant, men på senare år kanske mer på grund av kontroversiella uttalanden om främst islamism, medan han i Sverige blivit förbisedd: endast sex av hans böcker är översätta, den senaste 1995. För tjugo år sedan var han firad och uppburen, en författarnas författare – ja, men också en läsarnas författare, med sin osvikliga förmåga att briljera med en stil som suveränt avvägde nonchalans med stenhårt träffsäkra formuleringar. Då var det ett äventyr att läsa hans romaner, där det oförutsägbara tilläts härja fritt och tog sig skändliga friheter mellan läsarens klentrogna händer.

 

På senare år har han stundtals fortsatt fängsla sin läsare med blixtrande formuleringar, men fräschören i språket har inte matchats av tankeinnehållet, som snarare har känts allt mer unket, stelnat till klichéer, som om han poserar med sina förutsägbart kontroversiella provokationer på beställning. Kan då en ny bok av denne Martin Amis överbrygga de initiala invändningarna: finns det anledning att förlåta stentråkiga alster som Yellow Dog (2003)? Den nya bok som ska slå blå dunster i oss heter (The Pregnant Widow, och det färdiga resultatet är faktiskt en bedrift som i viss mån liknar en förlorad gunstlings återkomst.

 

I förordet skriver Amis att det här är en självbiografisk bok, att den bygger på egna erfarenheter. Dess undertitel lyder ”Inside history”, och det går inte någonstans att leda i bevis att det är en roman han har skrivit: men det får vara en mer än lovligt godtrogen läsare att ta en författare på hans bokstavliga ord. När rykten började cirkulera att den nya boken skulle bli självbiografisk skyndade sig gamla flickvännen Julie Kavanagh att skriva en kortfattad biografi i The Telegraph (2/6 2009), men det är oklart om hon – som träffade författaren först 1974 – ens är med i boken, som utspelar sig sommaren 1970.

 

Liksom i Amis tidigare kanske mest lyckade roman, Kvinna söker sin mördare (1989), heter huvudpersonen Keith, men medan den tidigare Keith (Talent) var en sjaskigt otrevlig kriminell, är denne Keith (Nearing) inte lika otäck. Sommaren tillbringas i Italien, nära Neapel, tillsammans med några vänner: däribland flickvännen Lily, och hennes (näst) bästa väninna, Scheherazade, som Keith försöker förföra. Sex är det som inte kan skrivas om, påstår boken; ändå är det ingen överdrift att hävda att den enbart handlar om sex, även om litteraturen får ha sitt finger med i spelet, om än med det tillägget att Keith reducerar hela den klassiska engelska romanen till att handla om hur många ligg den innehåller. Keith läser sig igenom dessa klassiska romaner med förbluffande snabbhet, och kommenterar dem lika själv- som träffsäkert: de tillåts ibland kommentera och interagera med skeendena i boken, lekfullt, friktionsfritt, vilket skapar komedi på både hög och låg nivå. Det är en komisk tajming som får spåra ur, så som det komiska måste spåra ur, måste söka upp gränser, testa vad man kan skämta om och skratta åt, två saker som inte alltid eller ens oftast hör ihop. Gränsen: den som vi måste söka upp, för att få kännedom om dess existens. Det här är en kontroversiellt skriven bok.

 

Det är också en rik bok, där vi slösaktigt ofta nås av återseendets glädje i skarpa formuleringar: ”Lily och Keith hade nu ingått ett syskonförhållande – ett syskonförhållande som bara marginellt livades upp av den nattliga överträdelsen som heter incest.”  Också här är det satiren som är huvudämnet, liksom i den likaledes amoraliskt rebelliske Byrons ord från English Bards and Scotch Reviewers: ”Fools are my theme, let satire be my song”. Liksom hos Byron finns det något besvärande flyhänt över Amis skrivande, som om han inte kan ha det lätt nog att förfölja sin förälskelse i det eleganta, lätt raljanta tonfallet. Här handlar det minst av allt om att döda dina älsklingar, utan snarare om att smeka dessa söta formuleringar till perfektionen och längre ändå. Om något kan sägas snyggt, säg det ännu snyggare, lyder mottot, och till Amis försvar måste framhållas att denna metod blir underhållande, och att det ofta resulterar i en stil som glänser, och som bär upp idéinnehållet snarare än stjälper det eller tar uppmärksamheten från det. Starka åsikter kräver starka formuleringar, och nu levererar han tvåfalt, i det avseendet.

 

Nu kan det låta som att det här är en författare man läser enbart för stilens skull, att man samlar på bon mots och kvicka aforismer, men så enkelt är det inte. I de tidiga romanerna har han skapat figurer som du som läsare knappast glömmer: den slarvige slackern John Self i Pengar (1984), till exempel, eller det osannolika kärleksparet Keith och Selina i Kvinna söker sin mördare. Dessa figurer återkommer du till, de förblir levande i ditt förråd av figurer, där de kan förefalla lika levande(gjorda) som Dorothea Brooke i George Eliots Middlemarch. I The Pregnant Widow är Keith Nearing just en sådan livfull och levande figur, med sina mänskliga sidor intakta och ocensurerade, kanske för att författaren så tydigt utgått från sig själv – eller inte. Kanske ännu mer förvånande är hur väl flickvännen Lily skildras: Amis är inte känd för sina lyckade kvinnoskildringar, men Lily blir trovärdig och äkta, en riktigt lyckosam karakterisering av en osäker men kaxig människa, och ett ömt porträtt, vem det än är som ursprungligen stått modell för henne (en fråga för kommande biografiskrivare: ingen kan avundas dem).

 

Till teman som känns igen hör solkigheten, mänskliga tillkortakommanden, och givetvis besattheten av åldrandet. Därför var det knappast förvånande när Amis i en intervju i The Times 24/1 2010 gjorde ett utfall mot de gamla: de ord han använde då är nästan ett ordagrant citat från den egna romanen, med ett resonemang om en ”silvertsunami”, där illaluktande gamla överbefolkar jorden. Men det är en förenkling att hävda att Amis skulle förakta de gamla – han är själv sextio, allt gråhårigare – snarare finns det en ömhet i hur han skildrar diskrepansen mellan den unge Keith från 1970 och den åldrade Keith från 2000-talet: som när han reflekterar över vilka sju år som icke-rökaren vinner, ”den där riktigt coola biten mellan åttiosex och nittiotre”, eller när han ska gå över en trafikerad väg, och reflekterar över markeringarna ”LOOK RIGHT” och ”LOOK LEFT”, och saknar det signifikanta direktivet om den tredje riktningen, som kommer från snedden, bakvänt. I drygt trettio år har han hängt upp sig på detta tema, och man önskar att hans fiender kunde lära sig läsa innantill: i stället går de rätt i kränkthetsfällan.

 

För den som har provocerandet som sin favoritsyssla kan bara räkna med att bli motsagd, hur förutsägbart det än är dömt att bli – och den som blir kränkt går rätt i fällan, genom att underförstått erkänna att det sagda är sant: varför annars reagera så starkt? Rena dumheter kan enbart ignoreras.

 

Det som kan störa är hur Keith betraktar sin sommar 1970 i retrospektiv: i fiktionen interfolieras hans berättelse med nedslag från nutiden, där han lite onödigt tillåts visa distans till det som skildras från hans ungdom. Lika onödigt irriterande är de korta kommentarerna om att vissa saker tillhör ”framtiden”: att det fanns förebud om kommande händelser redan 1970 behöver inte överbetonas. Tyvärr riskerar dessa anakronistiska brasklappar att reducera karaktärerna till försökskaniner i en glasbur. Det är synd ändå, då Amis lyckats levandegöra tiden så bra, och verkligen skapat illusionen att han har fri access till 1970, och att dessa minnen är något mer än bara minnen, att de avgörande händelserna lever (vidare) i hans huvud i nuet, där gränsen mellan Keith och Martin fullkomligt har utplånats. Här blir 70-talet ett resultat av 60-talets omvälvande förändringar: ett årtionde havande med förändringar, och det är som att Amis retrospektivt vill säga att de inte kunde vara beredda på dessa förändringar, att det var en orättvis tid – men är inte alla tider orättvisa? Är vi inte per definition anakronismer, vi människor, dömda att vara missnöjda med vårt tilldelade nu?

 

En dramatisk förändring var att kvinnor tilläts bete sig som män. 70-talet blir ”The She Decade”. Amis har vågat sig på att skriva en feministisk bok, eller en feministiskt inspirerad bok, hur provocerande det än kan låta: om kvinnor tillåts bete sig som män, vad ska då männen göra? Jo, fortsätta bete sig som män, och ur flera aspekter är det som att ingenting alls har hänt sedan 1970. Nakenheten står i första hand kvinnorna för, där bikinin ersätts av monokinin: men vad en monokini innehåller, underdel eller överdel, är inte givet på förhand; nakenheten till trots är det inte heller något Eden som figurerna befolkar, utan intrigerna avlöser varandra på ett smidigt sätt, med svartsjuka som lömskt bevakar och avväger möjligheter och hinder – att alla revolutioner kräver sina offer är något som inpräntas med emfas i boken.

 

Det är få romanförfattare förunnat att ha en så avspänt fin känsla för den klassiska engelska poesin. Här finns längre citat från flera - även Larkin, faderns vän och stor favorit hos Amis - men också Keats och Wordsworth:

Action is transitory - a step, a blow,

The motion of a muscle - this way or that -

´Tis done, and in the after - vacancy

We wonder at ourselves like men betrayed:

Suffering is permanent, obscure and dark,

And shares the nature of infinity.

Dessa storslagna ord från ungdomspjäsen The Borderers bildar en vacker fond för Amis berättelse, som också handlar om det utsträckta lidandet, om de förlorade möjligheternas bittra kalk, i en elegi över den tid som aldrig kommer tillbaka.


Och bara den som gillar Jane Austen tillräckligt mycket vågar sig på att säga att det enda som saknas i Stolthet och fördom är en fyrtio sidor lång sexscen på slutet. Det finns kanske också större anledning att uppröras, ur feministisk aspekt, av hur det maskulina pronomenet his i Blakes lilla dikt ”The Sick Rose” har bytts ut till det feminina her, för det resulterar i en subtil underminering av budskapet:

The invisible worm […]

Hath found out thy bed

Of crimson joy,

And her dark secret love

Doth thy life destroy.

Fast även ur filologisk aspekt går det att uppröras: det här citatet har valt de gamla verbformerna, ”hath” och ”doth”, trots att Blake i sin egen illuminerade version av dikten skriver ”has” och ”does”.

 

Det är en grov försummelse att Bookerpriset, det förnämsta i den engelskspråkiga litteraturen, aldrig tilldelats Amis. Däremot har McEwan fått det, liksom fadern, Kingsley, 1986:  kanske det var den händelsen som fick honom att gnissla tänder så pass att han ett par år senare använde ett gigantiskt miljonförskott till att byta ut sina gamla engelska tänder? I vilket fall har han nog aldrig varit så mycket på bettet som i den här boken: han har en osviklig förmåga att hela tiden befinna sig i maskopi med och blända sin läsare. Det är också lite rörande med en författare som fortfarande, vid sextio års ålder, så gärna vill imponera och stoltsera med sina putsade meningar, i en stil som uppvaktar excessen. Det är också sant att få saker smittar så mycket som gäspningar och sura miner – det skulle vara en god stilistisk förebild, då, och en läsare av hans böcker känner sig ofta komma till korta, i fåfänga försök att åstadkomma något likartat.

 

Nu riskerar nog också den litterära statusstjärnan att stiga igen, och förhoppningsvis innebär det också att de svenska översättningarna återupptas. Fast det här är långt ifrån en författare med potential att få några enhälliga erkännanden. I takt med att lovorden återigen hopas får fienderna kanske anledning att mobilisera sina styrkor, då de finner fog för attacker mot hans förmenta brist på talang. Men The Pregnant Widow är en bok som inte kan avfärdas: den är i all sin våghalsighet en furiös spaning efter den tid som flytt, smärtsamt tillbakablickande.

 

Och Bookerpriset då? Av Amis romaner har endast Tidens pil (1991) kommit så långt som till den kortare nomineringslistan, och nu har jag svårt att tänka mig en annan av årets engelska romaner som är lika rik och omsorgsfullt ömsint i sin behandling av läsaren, och om det här skulle föreställa en illa skriven bok, då vill jag inte veta av dem som är väl skrivna.


Ready with ready wit

Och skogen var liksom ett vilddjursöga där pupillen växer till i mörker och sluter sig i ljus, ett oändligt gränslöst svar. Att i mörkret allt svarade, allt var en väv av svar.
Birgitta Trotzig, "På andra sidan havet".

Förbannad statistik

Att ta del av svensk utlåningsstatistik från biblioteken brukar vara en sorglig läsning. Men i England är det förstås annorlunda? Nja, det är den i Sverige nu aktuelle James Patterson som dominerar där, och han är väl en slags författare som inte ens verkar gillas av dem som läser hans böcker ... I övrigt ser jag många av Stefan Holms favoriter där, vad nu det betyder. Trots att listan går ned till plats 100 hittar jag inte många böcker som jag har läst, vad nu det betyder.     


754

754

Mitt Liv stod - en Laddad Pistol -
I Hörnen - tills det Blev
Att Ägaren kom - kände igen -
Och bar Mig med -

Och nu strövar Vi i Högsta Skog -
Och nu jagar Vi Hjort -
Och varje gång Jag talar för Honom -
Svarar Bergen vad jag gjort -

Och om jag ler, över Dalen
Ges ett så hjärtligt sken -
Det är ett Vesuviskt ansikte
Som släpper fram glädjen -

Och om Jag vaktar Min Mästares Huvud -
När Dagen - blivit Natt -
Det är bättre än Ejderns
Djupa Kudde - att ha delat -

Hans fiende - är Min dödliga fiende -
Igen en andra gång väcks -
Jag ger Mitt Gula Öga -
Eller min Tummes undertryck -

Trots att Jag lever längre - än Han -
Måste Han längre - än jag gör -
För Jag har bara makten att döda,
Utan - makten att dö -

Emily Dickinson, övers. B.K. 13/2 10.

Om Emily Dickinson

Lyndall Gordon har skrivit en biografi om Emily Dickinson, med titeln lånad från en av hennes mest laddade inledningsrader, nummer 754 i Johnsons upplaga. I Guardian har Gordon skrivit ett längre porträtt av Dickinson, där hon vill avfärda myten om henne som en skör, blyg ensling: ja, det är faktiskt svårt att tänka sig någon som skrev så starkt vara så beroende av konventioner, att hon skulle ha hämmats av andras uppfattningar i så hög grad som den gängse bilden vill göra gällande. En av de få som mötte henne och skrev om det, korrespondenten Higginson, vittnade om hennes excentriska personlighet.


August vem?

Jag (lä)ser att Stefan Holm ska ingå i Augustprisjuryn: Holm är också känd som idrottaren som läser böcker - han läste 42 stycken förra året, enligt sin hemsida, som prydligt också sätter betyg på böckerna (nästan alla är deckare, nästan alla får fyra av fem i betyg ...). Det här provocerar säkert somliga, kanske någon som läser fler än 42 böcker om året, men jag tycker det är lite charmigt: dessutom är det väl ingen riktigt författare som på riktigt bryr sig om vem som får Augustpriset ...?

Den vältempererade kritiken, Andreas Åberg (Kapitel 1-2 tillsammans med Madeleine Grive)

När den närmast ärevördiga tidskriften 80-tal 90-tal 00-tal byter skepnad till 10-tal inleds ett projekt där längre texter lyfts ut ur den redan bastanta tidskriften till en bok, och som första installation i en förhoppningsvis längre serie utkommer Andreas Åbergs appendix till senaste och sista numret av 00-tal, Den vältempererade kritiken, där redaktören Madeleine Grive varit delaktig i de två första kapitlen, som skissar upp situationen för en kulturtidskrift i landet Sverige i början av detta 2000-tal.

 

Inte många sidor tillåts passera innan mina tår börjar ömma, för här lokaliseras och identifieras kritikens fiende direkt: bloggen. Bloggarnas godtyckliga halvdana tyckanden jämförs med kritikerns omdöme, och till det kan jag bara säga: ja? Hur skulle det då kunna vara annorlunda? Här beklagas bristande presstöd, och det är säkerligen befogat, men det är lite lättsinnigt att kräva mer av bloggare som bernur, innan en ynka av detta presstöd rinner ned i dennes fortfarande tomma fickor: att skriva på den här bloggen är ett idogt ideellt arbete, och då ska man kanske vara försiktig med jämförelser, eller mena att det går att bedriva någon konkurrens – under rimliga villkor kanske jag kunde prestera något mer varaktigt.

 

Nå. Den som skriver kritik måste ha gedigna kunskaper, oavsett vilket forum som används. En kultursida i en dagstidning likaväl som en kulturtidskrift eller en blogg: den som skriver måste vara trovärdig. Åberg diskuterar begreppet ”den etiska kritiken”: ja, en slags överenskommelse mellan du som skriver och texten, att du är trogen dess form och avsikter. Det kan bara uppnås av erfarenheten, och det kanske måste sägas oftare, att du inte blir bättre skribent än du är som läsare: den som inte ids läsa kan aldrig göra anspråk på att skriva bra. Alla kan skriva? Nja …

 

På ett plan är Åbergs bok en flammande stridsskrift, på ett annat en vältempererad och balanserad inlaga, av det prydligare slaget. Hans önskemål, som också delas av Grive i sin roll som redaktör för 10-tal, är en kritisk text som går i dialog med sin läsare, som inte strävar mot avslutning, utan mot fortvaro. Bra kritik är bildande: människan är till sin natur vetgirig, och då måste en tidskrift våga utnyttja detta försprång.

 

Här diskuteras också den vid det här laget uttjatade sammanslagningen av kultur/nöje, som dagstidningarna för länge sedan anpassat sig till: men jag vet inte om jag tycker att det är så besvärande, så länge den som skriver nöjsamt, oavsett ämnet. Att det finns vissa yttringar inom ämnet nöje (Massive Attack, till exempel) som är vida överlägsen det som går under beteckningen kultur (ganska mycket nyutgiven svensk prosa, till exempel) borde vara en truism.

 

Men hur mycket ska då kultursidan anpassa sig? Det börjar låta som det väldigt länge har låtit inom skolan: hur kan jag som lärare ha mage att komma dragande med Edith Södergran, när vi enligt påbud ska ”möta eleven där han/hon är” – alltså ska jag avyttra Edith S. till förmån för Lasse W. eller Tomas A. W., eller varför inte Wiz Khalifa? Om kultursidan ska ”möta läsaren där hon är” blir det att nästan uteslutande recensera deckare, och kanske det är framtiden.

 

Åberg skriver alltså smidigt: han går rätt in i dialog med andra som har skrivit vackert om kritik, exempelvis Gunnel Vallquists fina uppfattning att du måste läsa med modet att våga möta det främmande eller rentav det fientliga, och inte bara söka upp det som är givet på förhand. Det kan vara ytterst spännande att som läsare följa dessa oväntade infall, då man i så gott som realtid är vittne till hur en aversion går över i en acceptans som kan leda till förälskelse.

 

Stämmer det då, som bland andra Carl-Johan Malmberg har hävdat, att det hos alltför många kritiker finns en ”brist på hängivenhet”? Det låter väldigt paradoxalt, då det är en ynnest att läsa, och att det i stort sett saknas just dessa vittnesmål om den rena glädjen i att läsa är kanske ett sorgligt tecken på att många läser som vore det en plikt, en läxa, närapå en bestraffning.

 

Det har talats mycket om kritikens kris, men ett år (2009) som ger oss fina klippböcker av så fina kritiker som Horace Engdahl, Aase Berg, Carl-Johan Malmberg, John Swedenmark (till det en postum samling Erik Beckman), samt en ambitiös genomgång av Thomas Anderberg, och så nu Andreas Åbergs fina bok: ja, ett sådant år kanske läget inte ska kallas kritiskt.


Decenniets slut

Det sista numret av tidskriften 00-tal (innan den byter namn till 10-tal) är ett oerhört ambitiöst temanummer om kritik, och det är nästan uteslutande helt oumbärlig läsning. Personliga favoriter och nya upptäckter trängs bland sidorna, i ett nummer där alla verkar ha skrivit i inbördes tävlan, och det känns som att alla vill visa vad de går för: sällan har det väl också varit så befogat att läsa från pärm till pärm, och upptäcka att sista sidan plötsligt bara finns där framför dig. Nä, jag kan inte ens säga att något är bättre än något annat: bara rekommendera dig att läsa allt. 00-tal har gjort många minnesvärda nummer genom åren, men frågan är om de någonsin har försökt så här mycket – något jag bara kan vara tacksam för, och försöka bärga mig inför första numret av 10-tal.


Ready with ready wit

Time favors runners. Their tracks disappear.
James Ellroy, My Dark Places.

It says nothing to me about my life

När jag nämner att jag inte avser att följa de stundande olympiska lekarna blir reaktionen antingen uppspärrade ögon och en ryggradsmässig attack om elitism / snobbism, eller axlar som nonchalant rycks. Sportfolket vill gärna att sportintresset ska vara kroniskt, medan de som ignorerar sporten kunde bry sig mindre om hur många som biter sönder naglarna om Borås förlorar en match i hockeyallsvenskan. Det må komma som en smärre chock för sportfansen, men majoriteten av oss som går under beteckningen "mänsklig varelse" skiter i OS, VM, EM, SM, DM, etc. Men försök gå på middag under ett OS eller ett fotbolls-VM utan dessa ältande diskussioner där pannan läggs i djupa veck kring någons skadade knä eller någon målvakts form och så vidare: det finns något djupt osunt över hur somliga annekterar samtalet och sätter agendan över vad som ska sägas, med den outtalade domen att om du inte bryr dig om Anjas eller Foppas guldchanser är du inte kvalificerad att tillhöra verklighetens folk. Nu verkar det bli töväder i OS-staden, men det bekymrar inte arrangörerna, för det finns femtioelva långtradare som kan frakta frisk snö från kyligare regioner, i fullständig ignorans över Naturens varning: OS är en förlegad idé, något som bara hör dåtiden till, eller möjligen barndomen. Dopning och kommersialism har mördat idrotten. Det är sportkrönikören Mats Olsson som brukar säga att man blir dum av att hålla på ett lag, men jag skulle vilja säga att ett OS sänker intelligensnivån generellt, till skrämmande siffror, och att medan det endast kan göra de intelligenta lite dummare, vågar jag inte ens tänka på vad det gör med de dumma - - -

Ja, och vad ska jag då göra med all den tid som frigörs? Tja, lyssna på
Sjostakovitjs tonsättningar av Marina Tsvetajevas dikter, kanske.

Ready with ready wit

tårarna hava ju sin salighet; en salighet över löjets. De förra söka och finna understundom diamanter i hjärtats djupaste schakt; vad uträttar det senare? Merendels dansar det bara en lättfärdig slängpolska kring läpparna.
Clas Livijn, Spader Dame.

Sonettvinden

Dagens föreläsning på museet sköttes föredömligt av Eva Ström, som talade om Shakespeare så att tid och rum upphörde: hon nämnde sonettvinden som ofta infinner sig på nionde raden, och gjorde intressanta paralleller mellan min personliga favorit "66", hur dess katalogdikt känns mycket mer modern än drygt 400 år, som om den vore samtida med Whitman eller Södergran. (Här Evas översättning.) Mest intressant blev det kanske efter själva föreläsningen, då hon talade mer fritt om översättningsarbetet, och om Shakespeares språk: jag var rädd att jag tog i när jag i presentationen sa att jag nog gillar sonetterna mer än pjäserna - det är väl om något att häda - men jag tror Eva höll med. Framför allt är det svårt att tänka sig något mer fängslande än denna cykel: det går inte att börja läsa och sluta läsa - alltså, när du väl går in i den världen, då blir du kvar. Tyvärr kom jag mig aldrig för att fråga hur man som översättare arbetar med ordlekarna, alla dessa skabrösa anspelningar och dubbeltydigheter, förutom att man som översättare hela tiden måste välja spår: blir det inte då ibland lite för långt borta från originalet ... (ville jag fråga)?

”Usher us into the dreaming”

När jag ibland av belackaren får höra att min musiksmak inte är tillräckligt svart vill jag bara kontra med ett lakoniskt ”Massive Attack!” För i deras svärtade värld är till och med mjölken svart, i en vision lika skrämmande som människoätarnas svarta tänder i Poes roman The Narrative of Arthur Gordon Pym. Massive Attacks nya skiva Heligoland är tillbörligt svart, med andra ord: det låter så där spännande och fräscht, på samma sätt som deras bästa skivor fortfarande väntar på att åldras, medan så mycket av musiken som skapades under den eran under 90-talet och åren kring 00 nu låter gammal och trött. Heligoland är makalöst bra, förbluffande bra, med texter om eld och torgskräck, som överträffar det mesta, och skräckfilmsljud som ständigt söker nya vägar, som utforskar och (in)friar. ”Paradise Circus” är kanske den bästa låten, med sång av Mazzy Stars Hope Sandoval: den är på något sätt lika sprött vacker som ”Teardrop”, men det här är en jämn skiva med många låtar som lekande lätt inställer sig bland bandets allra bästa, som om de verkligen gör musik både från och i en egen värld, där inga andra har tillträde – det är också imponerande hur deras gäster, exempelvis Blur-sångaren, så fogligt anpassar sig till den andra fiolen.

We like it when we´re spinning in their grip - - -


Ready with ready wit

Minnet hugger som snickarens stämjärn i mitt hjärta av trä.
Willy Kyrklund, Mästaren Ma.

Slumpens musik, William S. Burroughs

Alla författare är knäppa, men en del är knäppare än andra? Ja, och så finns det William S. Burroughs, som är så knäpp att man skulle kunna använda honom för att skrämma barn med – men förutom det är han så cool att man knappt vågar läsa honom: jag menar, att många som tycker att han är cool knapp(as)t har läst honom, har jag en känsla av. Men han är alltså ett fint namn att droppa, medan hans böcker sällan ger upphov till några intressantare diskussioner – åtminstone inte på svensk mark.

 

Fast något av detta ändras i och med förlaget Sphinx exemplariska utgåva av Burroughs sista roman, Slumpens musik, i original 1991, med ett vackert och initierat efterord av Kristoffer Noheden, som också har översatt boken, som utgör ännu en påminnelse om dessa fina små förlag som vårdar och bevakar den litteratur som vistas i det som brukar gå under benämningen ”marginalen”: förlag som Vertigo, h:ström, Aleph, ellerströms. Men översätta Burroughs? Det har tidigare varit svårt att läsa honom på engelska, tycker jag: men det är då en obehagligt skruvad variant av engelska(n).

 

Burroughs diktion är legendariskt svåröversatt: att det är av ett eget slag är egentligen att säga för lite – snarare handlar det om frågan om det är relevant att kalla honom för författare. Men det är inte bara på ordnivån det är osmidigt skrivet: det är som om han skriver i illojalitet mot litteraturen, som hela hans skrivande handlar om ett attentat mot hur böcker ska skrivas. Här ska villigt erkännas att jag bara har läst en handfull av hans säregna böcker: jag har mer fascinerats av hans röst, så som jag har hört den i uppläsningar – lika vass och kantig som den är släpig och loj, som ett infångat rovdjur som dina öron inte gärna lämnar obevakat.  Och det är ett språk som återupptäcker dess ursprungliga funktion: ett språk som inte tassar, som inte ber om några eftergifter.

 

Den här kryptiska och knäppa boken handlar om kapten Mission, som har skapat en egen frihetskoloni på Madagaskar, under namnet ”Libertatia”. Hans oädla berättelse formar sig som (ännu) en version av Mörkrets hjärta, men utan Kurtz: fast, Kurtz – vem behöver en Kurtz när vi har Burroughs själv (rösten)? Noheden drar eleganta paralleller till Lovecraft i stället, och den rätten tänker jag inte förmena honom.

 

Människan vs den självförsvarande naturen: eller är det tvärtom, att vi måste försvara oss mot den onda naturen? Människan är tidsfången här, medan det för djuren inte finns någon tid: ”Tiden är en mänsklig åkomma; inte en mänsklig uppfinning utan ett fängelse”. Huruvida Burroughs är en schaman eller ett vittne från andra världar låter jag mer kvalificerade personer bedöma: för mig räcker det med att begrunda den här framåtpekande apokalyptiska visionen om mänsklighetens slut – en William Sewards uppenbarelse.

 

Burroughs är gränsöverskridande på riktigt: för honom är det inget tomt ord. Han undersöker vad som händer när du går mot och över gränsen: det finns inget ”får man” här, eller den där ansträngda och sökta programförklaringen om risktagande. Liksom Nietzsche saknar han enhetlighet: det är galenskap utan metod, och bland annat därför måste vi läsa honom – han oroar, och vi kan inte undvara hans unicitet. Slumpens musik: det är svårt att tänka sig titlar lika oumbärliga. Jag läser med fascination, med fasa: det här är en bok som infriar födelsen av den fruktansvärda skönheten, en (o)vacker text som du inte kan värja dig mot.


1677

1677

 

På min vulkan växer Gräset

En meditativ plätt –

Ett fält för en Fågels val

Skulle vara Allmänt sätt –

 

Så röda Eldens stenar där nere –

Så jordens osäkerhet

Som jag visste

Skulle befolka med vördnad min ensamhet.

 

Emily Dickinson, övers. B.K. 9/2 10.


Love Will Tear Us Apart

I går visade svt en fin dokumentär om Joy Division: en ovanligt välgjord och intressant pendang till Corbijns film Control, som visas senare i veckan. I den här dokumentären, som en begränsad tid kan ses på svt play, spelades upp några outgivna låtar, samt den kusliga hypnos Bernard Sumner gjorde med Ian Curtis strax innan hans självmord. Fast det mest framträdande i programmet var att basisten, Peter Hook, nog borde undvika att uttala sig om han inte vill få sitt eftermäle ännu mer nedsolkat: allt han säger är bara otrevligheter, och då spelar det ingen roll hur bra han är eller har varit som basist. Jo, Joy Division var förstås så bra som alla säger: förmodligen ännu bättre. "Love Will Tear Us Apart" kallades här för en av 1900-talets bästa låtar alla kategorirer: inom popmusiken är den i alla fall inget mindre än en helig Graal. Och att bandmedlemmarna, med flera, hade så svårt att hantera Curtis sjukdom och död är inte lika svårt att förstå som deras oförmåga att fatta allvaret i sångtexterna: att de fortfarande slår ifrån sig - "vi lyssnade inte på texterna" - är en osmaklig efterhandskonstruktion, för de gick inte att undvika då och inte nu heller. Men det är också musiken som är omöjlig att undvika: hela tiden präglas den av de enskilda medlemmarna, och försöken att hela tiden överträffa sig själva och allt annat. Det är sällsynt att höra musik med sådana ambitioner, musik som inte strävar efter det omedelbara och bara vill infria dina förutfattade meningar.

Saws of books

The artist prays by creating.
Flannery O´Connor, "The Enduring Chill".

Röd självbiografi, Anne Carson

Mark Rothko, White over Red

 

Geryon är ett av de coolaste monstren i den grekiska mytologin, ja kanske ett av de coolare i litteraturen överhuvudtaget, tills Kafka fick sin genialiska idé till novellen Förvandlingen: men Geryon, alltså, som Herakles avrättade som sitt tionde stordåd. Geryons död har Stesichoros beskrivit vackert: ”Pil betyder döda Den klöv Geryons huvudskål likt en kam Fick pojknacken att böja sig I en underlig långsam vinkel åt sidan som när en Vallmo blygs under en stöt av den Nakna vinden”.

 

Anne Carson skrev på 90-talet en vildsint liten bok, Autobiography of Red, och den har utgivits i Bonniers Panache-serie, översatt av Mara Lee, som gör ett fullgott arbete med den besvärliga texten, även om jag tycker att titeln – Röd självbiografi – lika gärna kunde ha fått bli Rötts självbiografi, eftersom det här mer är en biografi av den röda färgen än en röd biografi.

 

Nå: Carsons Geryon är en pojke som växer upp i Kanada, utnyttjas av sin storebror, träffar Herakles, som inleder ett on-off-förhållande med Geryon. Allt skildrat som versroman (denna underskattade och outnyttjade genre!), på ett språk som suveränt infångar de stora tonårskänslorna som Geryon halkar in i, ett språk som kräver utrymme, på samma sätt som den växande kroppen gör det: här illustrerat av högst påtagliga vingar, som han måste göra sig sams med.

 

Det röda är väl den mest associationsrikaste av färger, och kanske också den otäckaste – det behöver inte ens vara det helvetesröda, utan tänk bara på Mickeys röda tischa i Natural Born Killers, med texten ’demon’ projicerad på den i öknen: denna katastrofladdade scen är mycket obehagligare än alla tortyrscener, och mer subversiv än blodet och morden och den cyniska driften med tv-samhället och glorifieringen av skurkarna i filmen.

 

Den som gillar rött får sitt lystmäte, för Carson använder verkligen den röda färgen till fullo. Hennes bok är som en febrig droghallucination, med intryck som ges storartade och våldsamma dimensioner, och det är väl exakt så en (själv)biografi ska skrivas, speciellt när det mesta utspelas under tonårstidens inferno. Det är ett idogt jobb att driva ut allt ur den kroppen, speciellt när den som i Geryons fall är monstruös till fullo, som om han ville förvränga Smiths-låtens rörande krav: ”I am monstrous and I need to be loved, just like everybody else does”. Ingen kan heller vara lika ensam som tonåringen, förstår Carson, och skriver i konsekvent trohet mot denna sanning.

 

Men Geryon är inte bara pojke, och inte ens heller enbart pojke och monster: han är också något av en vulkan, där man antar att Carson i originaltexten gör en poäng av ordlikheten mellan ’lava’ och ’love’, båda lika intensivt röda, och som en sådan röd tråd löper referenser till ett utbrott på Hades (Herakles hemvist heter så), Emily Dickinsons vulkandikter, och så vidare. Ja, i en rättvis värld hade Carson så klart citerat också Edith Södergrans ord: ” Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! / Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.” Och hennes bok är ett vittnesmål om rött liv, liv i rött, och det är en våldsamt vacker bok.


Saws of books

I vilket fall som helst är livet intet annat än en procession av skuggor, och gud vet hur det kommer sig att vi omfamnar dem så varmt och med sådan ångest ser dem försvinna, då de blott är skuggor.
Virginia Woolf, Jacobs rum.

Dubbelfel, Lionel Shriver

Det är tennis som förlängd metafor i Lionel Shrivers roman Dubbelfel, som nu finns i svensk översättning av Cajsa Mitchell, en bok som radioprogrammet gett mig i uppdrag att läsa. Nu tillstår författaren i en brasklapp att hennes bok i första hand ”behandlar en annan sport” (äktenskapet), men det är ingen överdrift att säga att tennis spelar en stor roll i romanen, men allra mest i huvudpersonens liv.

 

För det handlar om Willy Novinsky, en fanatisk tennisspelare från barnsben, som möter Eric Oberdorf, som är en måttligt intresserad spelare (vore det inte en så uppenbart misslyckad analogi, kunde man säga att han tar sitt spel med en klackspark), som dock har så mycket talang att han verkar ha fått allt gratis. De gifter sig, trots att läsaren förfärat utropar att det är ett gigantiskt misstag, för det är mer än uppenbart att hon kommer att bli avundsjuk på hans framgångar, som snabbt kommer att överträffa hennes: det här är lika ofrånkomligt som tennisplanens intrikata rutsystem med baslinjer och serverutor och korridorer, som Calle Ljungström återskapat i ett vackert omslag. Som Morrissey skrev: ”We hate it when our friends become successful”, vilket ändå bara är en omskrivning av Virginia Woolfs “One likes people much better when they´re battered down by a prodigious siege of misfortune than when they triumph.”

 

Shriver är ärligt talat ganska insatt i tennisen som sport – kanske lite för insatt, för hon är lite väl ivrig att redovisa sina kunskaper, och då blir det mycket och ordrikt om tennisspelet. Att dess idrottsliga egenart tillämpas på äktenskapet är i förstone ett lyckat drag, och det finns onekligen en del att säga: problemet är att idrotten är så oförutsägbar – det är på något sätt dess enda berättigande – medan förhållandet mellan Willy och Eric aldrig bjuder på några överraskningar för läsaren, och då blir det problematiskt när författaren överför detta på tävlingsmatcherna, som givetvis förlöper på ett sätt som är lätt uträknat.

 

Det mesta handlar om rankingsystemet, där de tävlar inbördes, och så deras matcher mot varandra, som Willy till en början vinner relativt lätt – men det är inte så trovärdigt att en manlig proffsspelare som ligger på nästan samma ranking som en kvinnlig skulle förlora. Nu utkom Shrivers roman redan 1997, så vi får dras med diskussioner kring Pete Sampras i stället för Roger Federer: ett större problem är nog att översättaren tycker att vi ska tro på att de i det amerikanska skolsystemet använder ett betygssystem som innehåller ”MVG plus”, eller att man lyssnar på radiokanalen ”Lugna favoriter”. Men ingen översättare i världen kan väl åtgärda direkta tabbar, som att Shriver tror att det är vampyrer, och inte varulvar, som har anledning att frukta silverkulor.

 

Det är en långrandigt skriven bok, vars 368 sidor nog hade tjänats på att kortas ned till halva volymen, förslagsvis kunde två tredjedelar av dialogen slopas. Det är också lite svårt att uppbåda engagemang i en historia om en kvinnlig huvudperson – Willy – som är så löjlig och barnslig, och en kvinnlig – Eric – som är så otrevlig och känslokallt beräknande. När Shriver beskriver deras perfekt skulpturerade kroppar är det på ett sätt som hade gjort en rasbiolog förtjust.

 

Men inte bara huvudpersonerna är tecknade med beräkning: föräldrar och alla bifigurer, inte minst Willys tränare Max, framställs som karikatyrer, förenklade in till sina funktioner för att driva intrigen framåt. Förvisso är det berättat med finess, om man bara ignorerar att huvudpersonerna är ointressanta, liksom att författaren har en benägenhet att använda ansträngda liknelser (”Erics ansikte föll ihop som korvkioskerna på Coney Island när de slås ihop för vintern”).


Saws of books

Present fears
Are less than horrible imaginings.
William Shakespeare, Macbeth.

Minnet? Minnet …?

I en diskussion om en film, en 80-talsfilm, vars titel inte behöver nämnas här, påstår jag helt oförväget att där var en viss skådespelare med, eller skådespelare, det var en artist (vars namn inte heller behöver nämnas här), som ibland var med i filmer (har jag för mig). De andra ser förvånat på mig. ”Verkligen?” säger alla dessa blickar, klentroget, och som svar på den outtalade frågan kommer jag inte på något bättre än: ”Kolla på imdb.” Men det här skulle aldrig ha hänt tidigare: då hade jag vetat. Det irriterande är att jag sedan i flera dagar aktivt måste avhålla mig från att gå in på imdb.com och kontrollera det jag har sagt, och den gnagande misstanken att jag haft fel blir allt värre. När jag till slut går in på stället får jag veta det jag redan visste: han var inte alls med i den filmen, inte tillstymmelsen till honom ens - - -


Swenglish?

Som engelsklärare får jag ibland höra, när jag översätter något åt en elev, att så där kan man väl inte säga? Det är ju svengelska? I Martin Amis bok The Pregnant Widow talar en av figurerna, Rita, om sina bröst (det är en bok som i hög grad handlar om bröst: den handlar nästan enbart om bröst): ”Tits can be . . . mwa, I know, but they´re always in the bloody road. Even in bed.” Men heter det så? I vägen = In the (bloody) road? Inte fick jag lära mig det när jag läste engelska. Så jag frågar mina engelska och amerikanska kolleger, som tittar på mig som om jag tappat vettet: inte kan man säga så! Tills A frågar sin engelska mamma, som hävdar att det är något som man möjligen kan säga i norra England, som slanguttryck.


Trofé nummer ett - - -

Dagens "jag finns bara sporadiskt, men med relativt stor spridning": pocketutgåvan av Nick Caves Bunny Munros död lär ha ett omslag som innehåller ett citat från min text i Svd - typiskt nog får jag veta detta bara någon dag efter att ha skrivit så här nedlåtande om just pocketböckers citat, hm - - -


"... hideous oldsters like me ..."

I den här videon, får Martin Amis chansen att säga att hans uttalande om aktiv dödshjälp var satir, men han förnekar att han var något annat än allvarlig: i stället kallar han sig "a fan of euthanasia", och även om han mestadels raljerar lyckas han säga några ytterst allvarliga saker om den ovärdiga död som väntar de flesta av oss. I andra sammanhang har han skrivit om fadern Kingsleys långsamma intellektuella deterioration. Oavsett vad man tycker om Amis, missa inte mannen i hatten (cirka sju minuter in i filmen), som förnekar att unga har något emot de gamla - till det kan jag bara säga: vänta bara - - -

Amis idé med självmordsbås har han möjligen lånat från tv-serien Futurama - - -


Saws of books

Jag är inte rädd. Jag har bara svindel. Jag måste minska avståndet mellan fienden och mig. Möta honom horisontellt.
René Char, Ur Hypnos´anteckningar.

Kall feber, Jerker Virdborg

Svensk litteraturs f-ord är ämnet för Jerker Virdborgs senaste roman: ’f’ som i framtiden, vilket är något av ett tabu för de svenska författarna, med undantag för den röriga Toffs bok. Här refereras i stället till Karin Boyes Kallocain (1940), när Virdborg alltså skriver sin dystopi, Kall feber.

 

Fast, framtiden? Här åks det elbilar, tas foton med polaroid, pratas engelska lite här och där, lyssnas på cd-spelare och tittas på dvd-film, och mikrofoner är fastgjutna i sladdar: det är framtiden som den kunde te sig på – ja, fyrtiotalet, kanske? Den gamla sanningen att det enda vi vet om framtiden är att den kommer att bli annorlunda kanske inte gäller längre: framtiden blir inte, den är – statisk, med fastlåsta förändringar som inte genomförs.

 

För att ingen ska missa kopplingen till Kallocains författare får huvudpersonen heta Karin: lite olyckligt heter hon Ryd i efternamn, vilket kan leda associationsbanor till en helt annan författare, Carina Rydberg …

 

Nja, jag är lite kluven till den här boken, med det vagt beskrivna forskningsinstitutet, dit Karin kommer för att bedriva arbete, men upptäcker att flera av kollegerna drabbas av en kall feber, mellan 32 och 33°C. Här finns förutsättningar för att det skulle kunna bli både suggestivt och spännande, men det tar lite för lång tid innan spänningen utvecklas: det blir för mycket av tomt prat, meningslösa promenader i korridorer: trots detta blir jag aldrig involverad i Karins öde, tycker aldrig att hon får liv som karaktär, inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt engagerad – hur det ska gå för henne blir sekundärt för mig som läsare, hon är bara en platt figur i sammanhanget, för anonym, för ointressant.

 

Ändå blir det lite dramatik, på slutet. Virdborg är som författare fortfarande djupt insyltad i Magnus Dahlströms 80-talsböcker: den outtalade hotfulla atmosfären, krocken mellan vetenskapen och etiken, mellan framgångsjakt och människoliv. Men Dahlström är (var) skickligare på att skapa oro – att något inte står rätt till är också Virdborgs ärende, men han gör det på ett klumpigare sätt. Hans skumma figurer beter sig lite som i barnprogram: det blir lite för många mörka blickar, underförstådda kommentarer, och en lite övertydlig bild av husen som ”väldiga tegelröda kofångare, som om dom satt fast i osynliga fordon som fort var på väg framåt” – ja ,det skenande vetenskapssamhället, ja, vi fattar.

 

Kall feber är till formen mer en novell än en roman, trots sitt omfång på 250 sidor. Karaktärerna hinner aldrig utvecklas, och inte ens relationen mellan Karin och Ann Frisén, den enda som på något sätt är levandegjord, utreds tillräckligt. En hyfsad bok, inte mer.


A battle for your soul ... and mine!

Gamle poeten Gil Scott-Heron återvänder, med en ganska snygg Massive Attack-pastisch: "Me and the Devil". En bra låt, som blir ännu bättre på slutet, när han läser sin säregna poesi.

Allt är på låtsas

I sin bok Kritikmaskinen skriver John Swedenmark en intelligent essä om Drottning Carolas tre vinnande bidrag i den svenska schlagerfestivalen, och det kan säkert ha sitt intresse för den som nu sitter i spänd förväntan inför den schlagersäsong som inleds i kväll i Ö-vik. Nu vet jag inte om det är opportunt att kritisera det här fenomenet - förmodligen är det snobbigt, elitistiskt, fast - äsch, det lär bli som vanligt: en orgie i klichéer. Och då menar jag inte texterna: herregud, texterna är bara lite dummare än vanliga svenska sångtexter - nä, det är musiken jag menar, där allt, precis allt är återanvänt material, upprepningar av tidigare lyckosamma recept, med några ditslängda nonsensartister och något seriöst alibi, men inget kan få mig att bli av med misstanken att alla tänkande människor hålls gisslan, att alla leenden som gnistrar i tv-rutan från och med kl. 20 i kväll är falska, och att ingen av dem är på riktigt. Att tävla i musik: det enda som kan vinna är obsceniteten - eller möjligen vulgariteten. 


Kritikmaskinen och andra texter, John Swedenmark

Vad är en kritiker? En riktigt bra läsare. Vad är en riktigt bra läsare? Någon som vågar hamna snett i sin läsning, någon som vågar tappa sansen, och låta sig förloras i läsningens äventyr: någon som vågar erkänna att läsningen är omvälvande, förändrande, omskapande och – ja, farlig, åtminstone för det egna jaget. Men på samma sätt som den urgamla sanningen att fler skriver än läser poesi är det en sanning på en annan nivå att fler läser än läser bra, och ändå är det så få som läser bra att man önskar att de som läser bra fick fortsätta läsa bra ifred, inte störas av nedläggningar och inskränkningar och utrymmeskrympande åtgärder.

 

John Swedenmark är en sådan riktigt bra läsare: Kritikmaskinen och andra texter, utgiven av Ruin förlag, är en lunta till klippbok som samlar åtskilligt, kanske rubbet, av vad han har sagt och skrivit i ämnet litteratur under de senaste nästan tjugo åren. Det som utmärker hans läsning är just modet att våga skriva annorlunda texter: som läsare blir du hela tiden imponerad av hur fantasifullt han läser, och hur fint han lyckas förmedla själva upplevelsen – framför allt av diktläsning, som är huvudämnet för de flesta av texterna.

 

Att kritiker är ett skällsord är kanske lika bra: kritikern ska vara nageln i ögat, den som inte infogar sig; nu vet jag inte vilket renommé Swdenmark har – jag har läst honom ibland i olika tidskrifter – men det går att föreställa sig att det här är någon som inte går någons ärenden (inte ens sina egna), förutom litteraturens – så tar han också litteraturen på blodigt allvar, vilket kanske är något som fler borde ta efter. Se bara hur noggrant han går till väga: inget slarv, inget igensopat fusk.  

 

Han har också skrivit fint om vad som händer vid afasin, att först när du tappar orden blir du medveten om språket – något som jag själv ofta velat instämma i: att språket ligger på lur, väntar på att du ska börja famla efter orden (likadant när du cyklar: först när du tappar kedjan fattar du vad du håller på med, eller när du går och snubblar, och helt oväntat kommer ihåg att du går). Språkvetenskapen tar han med sig i diktanalysen, men jag måste erkänna att jag inte blir lika begeistrad i dessa texter: jag gillar mer hans extrema närläsningar, där han lägger sitt öga tätt intill enskildheter i dikterna.

 

Men som sagt: jag blir mest förtjust i hans förtjusning, hur den där spontana upplevelsen delges – en omedelbar känsla av åh! som infinner sig när du läser en riktig dikt. Att förtrollas av ett språk … Redan 1993 föregriper han den nu gängse uppfattningen att det är lönlöst att tolka: en tolkning blir ändå alltid futtig, fragmentarisk. Det ligger i språkets natur, att det inte går att (be)skriva. En tolkning reduceras bara till ett facit, slutpunktens definitiva utsaga, när läsningen måste bejaka kommatecknets löfte. Med Emily Dickinsons ord måste sanningen sägas snett/lutande.  

 

Som enda godtagbara alternativ finns då att själv skriva bortom sansen: att kritikern skriver poesi – att den kritiska texten blir poetisk. John Swedenmark skriver poesi i sina kritiska texter, så enkelt är det. Han vågar ta reda på vad som verkligen händer när man läser en dikt och låter dikten ta över, låter dikten fortsätta prata i dig som läsare. Därför blir kontentan av din läsning av hans läsningar att dina sinnen skärps, att du känner dig mer vaksam.

 

Att vara kritiker blir att inställa sig ”i förvelningens tjänst”, som han skriver i titelessän (ursprungligen publicerad i BLM, sorgligt nedlagd tidskrift): alltså att försvara det vaga, det icke-definitiva. Kritik som vistas bortom bombastisk poängräkning och billiga trick för att positionera sig – i mörkret ska alla kritiker vara gråa.     

 

Hela Swedenmarks bok är ett försvar för poesin, både i enskildheter – ”Ett samhälle utan poeter är livsodugligt, för det går på sina egna myter, och det kan gå under i sin drift att bevara dem” – och i helhet. Att Swedenmark är en så bra läsare beror helt enkelt på hans noggrannhet, och att han ser dikterna som nödvändiga inslag: dels ser de ut som de gör för att de måste – han skriver i lojalitet med författarens intentioner, utan alla insmickrande åtbörder – och dels för att utan dem blir vi som sagt förlorade människor.  


Saws of books

När det gäller fåfänga är vad som helst bättre än ingenting.
Louis-Ferdinand Céline, Resa till nattens ände.

Målsökning

Det finns recensenter som laddar sina texter med målsökande robotar till formuleringar, av slaget ”ojämförligt skriven”, ”en fullträff”, ”omöjlig att lägga ifrån sig”, ”läs den här för guds skull”: givetvis siktar dessa skribenter på att hamna på pocketutgåvans omslag; jag anar att en och annan av dem samlar på dessa troféer.


Saws of books

Du är den förste som fått mig att vilja förstöra mig själv. Det skrämmer mig att jag inte har något emot det.
Carina Rydberg, Månaderna utan R.

Vidriga riter

I den personaltidning som utgår till alla anställda i den här kommunen intervjuas en kvinna som är bibliotekarie för kommunens skolor: jag vet inte om det innebär att hon har någon chefsposition, men det är ganska troligt så. Hon har några radikala förslag på hur ett skolbibliotek ska se ut, bland annat ska böckerna kastas:

 

”Ut med de böcker som inte används […] Det är jätteviktigt att vardagsverkligheten i skolan liknar barnens vardagsverklighet hemma. Det räcker inte att bara kunna sitta och läsa i en bok, för det gör man inte hemma. […] Biblioteket skulle verkligen kunna vara […] ett ställe som är öppet hela dagen, dit elever och personal kan gå för att söka information, lyssna på musik, läsa (men inte nödvändigtvis en vanlig, fysisk bok …), få hjälp med att göra en film, kolla andra elevers filmer och bildspel m.m. […] Varför inte ha musik i biblioteket?”

 

Och en mening har lyfts ut, med citattecken, men står inte i själva artikeln, fast jag antar att det har varit i säck innan det kom i påse: ”Det är inte olagligt att gallra Strindberg”. Eh – jo, det är det faktiskt! Att så bokstavligt skita i vårt förflutna är inte bara kriminellt och något som förtjänar ett riktigt kännbart straff (långt värre än att tvångsläsa Selma Lagerlöf, vilket annars verkar vara det som vanligen blir domen för Jönköpingskvinnor som gör något olagligt), det är också något som kommer att stå oss dyrt, och jag kan lova att den här kvinnans barn och barnbarn kommer att bli riktigt förbannade på henne för att hon tvingar på dem kortsiktiga gratifikationer och bidrar till att stänga ute deras möjligheter att växa som individer, för den som säger nej till dessa författare som så generöst har gett och gett och gett av unika insikter och oanad kunskap och svårupptäckta resultat – hon kommer att stagnera i fattigdom, i ett idiotiskt famlande efter populistiska lösningar.


Saws of books

Gåtfull bör man vara inte bara i andras ögon utan även i sina egna.
Søren Kierkegaard, Antingen-eller.

The Tindersticks, Falling Down A Mountain

Det skulle bli The Tindersticks öde att deras tre första fullkomligt lysande skivor hamnade under britpopens soliga melodier, där de så klart inte hade mycket att hämta, med sina svårmodiga klagosånger – och när de väl började göra so(u)lig pop var låtmaterialet svagare, och intresset från en större publik fortfarande lika pendlande mellan det svaga och det obefintliga. För två år sedan gjorde en viss comeback till 90-talets deppskivor, med ”The Hungry Saw”, fast det är först nu, med detta sitt åttonde album ”Falling Down A Mountain”, som de tar steget fullt ut och erkänner att det är så här de vill att en Tindersticks-skiva ska låta: med dramatiska stråkar, med långsamt klinkande pianoballader, med stora gester och texter drypande av pathos. Den som bara tar sig förbi det outhärdligt monotona frijazziga titelspåret till inledning och styr förbi en av de två instrumentala låtarna (avslutningens instrumentala ”Piano Music” är däremot helt magnifikt vacker) ska upptäcka att det här är mer än en ganska bra skiva: solklart deras bästa sedan ”Curtains”, som kom för en evighet sedan (1997). Åtminstone är ett par av låtarna starkare än något de har släppt sedan dess – det gäller främst de långsamt släpiga ”Factory Girls” och ”Keep You Beautiful”. Så förtjänar bandet också någon slags medalj för att de har fått med den notoriskt skygga Margareta O´Hara till den obligatoriska duetten: synd bara att det är en av bandets svagare duetter, en bagatell som handlar om jordnötter. Några poplåtar har de smugit med ändå, där Stuart Staples röst går upp i ett högre tonläge, som väl inte direkt är klädsamt. Det är med de smeksamma balladerna de rör sig som mest hemtamt och fint.


Intertextualitet

Melodin var mycket nära nu, det var bara att nappa den i svansen.

Tove Jansson, ”Vårvisan” (1962)

There´s a song out there, I´m gonna find it

That melody is out there somewhere

The Tindersticks, “Harmony Around My Table” (2010).


Veckans grundämne: Kol (C)

Veckans grundämne: Kol (C)


O svårmodstimme i den stora staden

då solen blek går bort ned under dova randen

av rök som glöder tung och mörkblått hänger –

än inga ljus ha tänts. I kolblå juliafton skymmer

Berlin.

Vilhelm Ekelund, ”Vännerna”

 

 

Här börjar det: livet = kol …

Hoppa i ko[h]lströmmen, doppa tån i det stygiska svarta vattnet, på 1500-talet fanns det en fisk som hette kolströmming

organiskt slipad, järnets hårdhet, järnets järn

 

Det ena kolet glödgar det andra:

isotop a): kol-12     stabil(iserad)

isotop b): kol-14     datera sönderfallet, allt faller sönder faller samman

faller ihop, allra mest tiden hela tiden alltid all tid vi har det i vävnaden     ”nu”

 

Träd kalibrerar (dendrokronologi), glaciärers sedimentlager skruvas (in)åt: vi andra ras(er)ar

kväv kvävet

i 40 000 år eller 60 000 år, sedan börjar osäkerheten sprida sig sippra

som koldioxid som fotosyntes

 

Stackars mister Willard tar emot Nobelpriset 1960, han har dömt människan till datering, ovanjordiska tester överjordiska tester: jorden lider av provsprängningar

 

koldioxid, gasad

kolmonoxid, förgiftad

cyanid suicid blocka hemmet sluta andas

 

Och så kristaller, där det glittrar bland pengar och svin

diamantbind atomerna hårt och ädelt illegalt

grafitgruvan bubblar blyerts: skriv Det

fullerener, nanoteknisk fotbollsmatch ska vi alla bli robotar

 

Och så sotarna, sotet, men det ska ingen sota för ”i kolblinda natten”

i den egyptiska mascaran, i deras  k o h l  –  

 

En av bröderna Dalton, John, ursprunget till ordet ”daltonism” (färgblindhet) utropade kol som grundämne 1807

Där börjar det där slutar det - - -


[Dagens ord i prenumerationen A Word A Day är
'daltonism', uppkommet efter en viss kemist vid namn John Dalton.]


Slutet

Thomas Nydahl har skrivit sin sista text för dagstidningarnas kultursidor, låter han meddela: den publiceras i dag i Kristiansbladet, men den som förväntar sig en stillsam elegi blir nog besviken, för det är i stället en rasande uppgörelse med fördummelsen som nöjeskulturen har skänkt oss (med öppna händer, om du kan tro det!). Lika lätt som det är att hålla med om vissa enskildheter - "Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna" - lika svårt är det att instämma i andra saker. Jag känner mig kanske lite trampad på tårna: jag skriver ibland om det som i brist på annat kallas "populärkultur": även jag är del av fördummelsen. Men att det har blivit så illa som Nydahl skriver - det är möjligt att jag inte kan se det, inte på det sättet. Det kommer alltid att finnas alternativ till fördumningen, motståndsrörelser, underjordiska gemenskaper som kämpar och överlever. Det tråkiga är väl att dessa blir allt färre: gemene man, som det heter, får allt svårare att orientera sig och hitta till godbitarna. Vem ska läsa dessa litterära tidskrifter, till exempel, när de inte finns att köpa, för pressbyrån och mataffärerna prioriterar tidskrifter om bröllop och tatueringar och hästar och hundar och hårdrock (jag skojar inte: på ICA Maxi fanns senast jag kollade tre eller fyra tidningar om hårdrock, jag trodde inte mina ögon)? Nydahl skriver vidare, på sin underbara blogg occidenten, samt i tidningar som Axess, så länge den nu finns kvar - - -

Rätt ska vara ... fel?

I Expressen skriver Marcus Birro en krönika, och det handlar om hjältar, och då tar han hjälp av Morrissey, men även om han säger minimalt lite lyckas han ha fel i exakt allt: "En hjälte är en hjälte för alltid. Morrissey [...] sjunger det på inledningsspåret till "Viva Hate", "Little man, what now?" om en popartist som försvann och försöker ta sig tillbaka till rampljuset "'men jag kommer ihåg dig. Jag kommer ihåg dig!'" Var börjar vi?
a) Det här är låt två, inte "inledningsspåret". Det är och förblir "Alsatian Cousin", en av de bästa inledningarna på en skiva - någonsin, objektivt sett.
b) Det handlar inte om en "popartist", utan om en tv-stjärna (Roger Tonge eller Jack Wilde, eller mer troligen Malcolm McFee, eftersom texten refererar till fyra säsonger på ATV, vilket var McFees facit i den kanalen i serien "Please Sir").
c) Ingenting i texten handlar om att han vill "tillbaka till rampljuset", det handlar enbart om den uttalade frågan "What beame of you?"
d) Inga utropstecken, tack!

Marcus Birro, you murdered every line - - -


Saws of books

Barn har alltid en tendens att uppskatta sina föräldrar antingen för högt eller för lågt.
Marcel Proust, I skuggan av unga flickor i blom.

Hopp om god hörsel

Hoppet sägs vara det sista som överger människan: en formulering som jag alltid uppfattat som en personlig kränkning, för om det är något som jag har saknat en längre tid, så är det väl just ett hopp. Hörseln då? Jo tack, tycker tyckte jag, den är klanderfri, tills jag handlar och kassörskan säger summan, och jag måste be henne upprepa den (alltid ett riskabelt område, där hon kan uppfatta det som att jag ifrågasätter – ja, inte vet jag, räknemaskinens tillförlitlighet, eller priserna i affären). Medan jag plockar ihop varorna hör jag henne bokstavera summan för nästa kund, med stark emfas på varje stavelse: ”ett – hundra – femtio – två – kronor”, vilket givetvis är mitt fel, jag har stigmatiserat henne, och jag får lust att protestera, skylla på att jag hade tankarna på annat när hon sa summan till mig (jag hade tankarna på annat, jag har alltid tankarna på annat), men i stället sväljer jag all förtret och muttrar något som jag hoppas inget mänskligt öra kan höra.


Rim på liv och död, Amos Oz

Häromåret utkom Amos Oz senaste bok Rim på liv och död, och lite sent omsider har den också kommit på svenska. Amos Oz skriver på hebreiska, men i Sverige översätts hans böcker oftast av någon som läser den engelska översättningen – i det här fallet har Rose-Marie Nielsen läst Nicholas De Langes engelska: med andra ord får läsaren svårt att koppla bort den där gamla misstanken att något kan förvrängas på vägen – två gånger, typ visklekens beprövade och väldokumenterade förvanskande effekt.

 

Om vi ignorerar detta (men hur skulle vi kunna?), läser vi Amos Oz, och tycker att det är sisådär. Jag minns att jag var mäkta imponerad av storverket En berättelse om kärlek och mörker, men jag har också läst annat av Oz, till exempel den banala lilla skriften Hur man botar en fanatiker, och romaner som varit mördande tråkiga – och förresten, även om jag gillade den där stora självbiografiska romanen om kärlek och mörker har jag knappt tänkt på den enda gång sedan jag slog ihop dess pärmar för drygt tre år sedan, tror jag.

 

Det här då? En medelålders författare deltar vid en författaruppläsning i början av 80-talet, och svarar på frågor, och fantiserar ihop historier om människor han möter och inte möter: hans fantasi löper amok, när han hittar på bakgrundsberättelser om servitriser och andra. Låter det spännande?

 

Coetzee, Nobelpristagaren, leker ofta och friskt med gränserna mellan fakta och fiktion, i sitt skrivande med sanningen i den ena fickan och lögnen i den andra, och Oz – om det någonsin funnits en arbetsbeskrivning till ”blivande Nobelpristagare” passar den honom gott – vill göra något liknande. Men han saknar Coetzees allvarliga och lätta handlag, men framför allt dennes mod att gå riktigt djupt in i det egna, och känna efter exakt var självföraktet bottnar: Oz koketterar med sitt lilla lite självgoda författarjag, men blir aldrig lika gränslöst och farligt ärlig i sitt uppsåt som den sydafrikanske förebilden.

 

Nä, seriöst, Amos Oz, det här är inget vidare! En bagatell, men en tråkig sådan dessutom. Författaren i berättelsen går omkring och vankar natten igenom, och du som läsare tänker inget annat än ”men gå och lägg dig någon gång” …


Buss(igt)

Förut när jag åkte buss längre sträckor störde jag mig på allt möjligt. Det där med att vara så otryggt nära främlingar, att få veta mer om dem än jag vill(e). Men jag har kapitulerat: en mobiltelefon som ringer i oändlighet medan innehavaren sover vidare inbäddad i hörlurarnas högljudda ljudbädd (märke: Morfeus) kan inte nå mig eller min irritation, och inte heller ett alarm som piper i en ännu längre oändlighet. En tjej bakom mig som snarkar och får sömnapné i en ganska fin imitation av ett visst djur – nä! En kille som efter visst betänkande tar av sig sina tunga boots och vädrar jolmiga strumpor – nä! Några som smaskar i sig mackor med blött rinnande pålägg – nä! Nä nä nä, jag ler som ett fån, ser ut genom fönstret på alla dessa träd som klätt sig i vitt, och läser vidare i en bok som är mer än ganska bra, känner mig på ett märkligt sätt både instängd och fri. Att åka buss: ja(så), det var svaret?


Det är en gammal historia, men …

När magsjukan härjar i familjen infinner sig alltid samma mönster: någon insjuknar, med de gamla vanliga yttringarna, som vi inte behöver gå in på här, men knappt har dessa börjat göra sig hörda in i minsta rysliga detalj förrän jag anar symtomen själv – men det där fasansfulla som jag väntar på bryter inte ut den här gången heller, och jag andas – ut? Men när: exakt när vågar jag beträda säker mark? Det är som det där gamla talesättet, att någon lägger sin tunga hand på din axel, och du vänder dig om, men ingen är där. Det enda jag vet är att jag blir två, när sjukdomen kommer in i familjen: jag och min oro, vi gör allt tillsammans numera.


Ask me, I won´t say no, how could I?

Det anrika bokförlaget Faber vädjar i ett öppet brev till Morrissey att han äntligen ska göra slag i saken, och skriva sina memoarer. Det är en anställd på förlaget, Lee Brackstone, som i försiktiga ordalag skriver direkt till Morrissey, och försöker blidka honom med lite oväntade argument: "You see, we love the perverse and the contrary at Faber". Lee, please stand up and - etc, som det heter i sången - - -

Ser det här ut som någon som har tid att skriva sina memoarer - - -


Saws of books

The memories of childhood have no order, and no end.
Dylan Thomas, "Reminescences of Childhood".

Främlingar, Taichi Yamada

Asiatisk skräckfilm firade stora triumfer i västerlandet under senare hälften av 90-talet, och en del av kakan tillföll den japanska skräcken – däremot har det varit trögare i portgången för japansk skräcklitteratur. Därför är det glädjande att Natur & Kultur låtit Eiko och Yukiko Duke översätta Taichi Yamadas skräckroman från 1987, Främlingar.

 

Ja, eller: den lanseras som skräckroman, men den som förväntar sig en traditionellt berättad historia med rikliga skräckingredienser blir möjligen besviken. Yamada förlitar sig mer på stillsammare effekter när han berättar om den medelålders mannen Harada, som blev föräldralös i tolvårsåldern, men nu tycker sig återfinna både fadern och modern, i fullgott skick: ja, trots att trettiosex år har passerat har de inte åldrats en dag.

 

Att något inte står rätt till anar läsaren ganska snart: är det önsketänkande från sonens sida, en obearbetad sorg som tagit sig upp till ytan? En skilsmässa kan ha försatt den korrekta, försynta och lite inbundna mannen i kris, vilken förvärras när en av få nära vänner uppger sig vilja inleda ett förhållande med den f.d. frun, och han möter en mystisk kvinna i huset, som tydligt visar intresse för Harada.

 

I stället för den urgamla klichén att ”det är som i en roman” får vi här ta del av att händelserna jämförs med en tv-serie: mycket riktigt arbetar Harada som manusförfattare åt tv, liksom författaren Yamada (Främlingar är den första av hans böcker som översätts till svenska, förhoppningsvis inte den sista). 

 

Vad det handlar om är förstås frågan om Harada ska ge sig hän åt fantasin: ska han, som danskarna säger, gå planken ud i sitt beteende när han ställs inför det obegripliga, det som vi på vanligt språk kallar spöken? Som han säger: ”Om man känner starkt för nåt, är det vackert. Vad det än är.” Hans sorg riskerar att övergå i galenskap när han blir allt mer insyltad i föräldrarnas handhavanden, och omgivningen tycker också att märkbara förändringar sker med hans fysiska uppenbarelse.

 

Verkligheten som suggestiv illusion, en dröm? Skräcken finns på det underliggande planet, där du hela tiden anar det otäckas närvaro. Spöken kan alltid förklaras på ett rationellt sätt, genom att man hävdar att vi skapar dem: men om de nu är främlingar, som Yamada hävdar i sin bok, även om de är släktingar? Men alla spöken är främlingar, det visste till och med Freud. Och som det heter i sången: du kan inte lägga dina armar runt ett minne …   

 

Gränsen mellan liv och död är kanske just så här tunn, som Yamada skriver den i sin poetiska berättelse, där han skickligt pendlar mellan det dråpligt komiska och det dramatiskt kusliga, utan att någonsin falla offer för frestelsen att utnyttja billiga poänger. Är det då inte tillräckligt skrämmande får man ändå medge att Yamada på bekostnad av skräckinslagen lyckats uttrycka något väsentligt om livet och hur vi ska förhålla oss till både det som lever och till det som är dött. Så blir hans bok en skildring av kärleksförtvivlan, som bara råkar handla om spöken.


Tag och skriv?

Samma gamla visa: när jag ska skriva en text blir jag ofelbart golvad av ett monumentalt dåligt självförtroende, och beter mig som en idiot, när jag liksom översvämmas av ett tvivel som inte är att leka med. För jag borde veta bättre, för på något sätt lyckas jag reda ut alla dessa djävla lösa trådar och sopa bort alla meningslösa spår och sy ihop texten till något begripligt. Alltså: med ”en text” menar jag av annat slag än det jag skriver på bernur, det jag skriver på bernur är något annat, det är alltid helt friktionsfritt. Men det som ska publiceras annorstädes, det kommer alltid till mig som ett dimmigt myller av sanslöshet och brist på rim och reson. Meningar som stupar rätt ned i tomhet, i värdelöshet. Och jag blir som en fräsande katt, som vill ge igen på det motspänstiga men oskyldiga tangentbordet, som efter att ha bearbetats i timmar inte kan förmås yttra annat än plattityder, och jag tänker på torterade människor, med deras förmåga att hålla ut, och inte säga flasklock ens om den omildaste behandlingens superlativ böjs och (för)vrängs. Men att bete sig så här är bara löjligt: för som jag sa, några dagar senare blir det en text ändå. Eller? Skriver jag det här som en besvärjelse? Kanske inbillar jag mig bara att det ska gå att lösa varenda gång – kanske har jag bara haft tur, haft flyt, som det heter, så lämpligt – kanske det är en källa som sinar någon gång, att det där ömtåliga som jag har uppvaktat eller som har uppvaktat mig bara flyr sin kos, utan att säga adjö eller ens ge mig ett avskedsord. Det blir något för mig och min sömnlöshet att resonera om de närmsta dagarna - - -


Intertextualitet

Forgive me, baby but don't worry
Love is always having to
say you're sorry
Nick Cave, "The Thirsty Dog" (1994)
love meant always having to say you´re sorry
Martin Amis, The Pregnant Widow (2010).

A Fair Maiden, Joyce Carol Oates

I Joyce Carol Oates nya roman A Fair Maiden skildrar hon en sextonårig flicka, Katya Spivak, som arbetar som uttråkad barnskötare – eller nanny, som det heter nu – hos en girig och småelak familj i New Jersey, och den dysfunktionella omvärlden i stort behandlar henne med en blandning av likgiltighet och förakt, alltifrån den spelberoende mamman till potentiella pojkvänner. Så när hon redan i romanens första scen möter den åldrige Marcus Kidder [sic] och ett ömsesidigt flirtande tar vid förstår vi att hennes längtan efter att bli sedd kommer att kollidera med ond bråd död.

 

För så måste det bli: det är en förutsättning, att den naiva och godtrogna måste straffas – det känner vi igen från thrillern, från skillingtrycken, från mördarballaderna, och det är med en sådan, den förmodligen skotska uråldriga balladen ”Barbara Allen”, Oates lotsar in oss i den här gotiska sagan, där mörker och idyll samsas sida vid sida.

 

Till det märkliga med Oates som författare hör hur hon lyckas skapa så mycket av oro och tvivel hos sin läsare. Den här gången blir det en veritabel kattochråtta-lek, där du undrar vem som är the bad guy: Marcus K. med sina uppenbart ondsinta avsikter, eller du som dömer på förhand, förväntar dig det förutsägbara övergreppet. Nog är det något skumt med hans uppvaktning av Katya, som fortsätter att besöka honom sena kvällar, trots att hon borde veta bättre – Oates gör henne till en streetsmart tjej, någon som inte skulle kunna falla för enkla trick, men hon faller, eller det är vad du tror, vad författaren får dig att tro.

 

Katya är lite typiskt småtrulig och provokativ – klart en liknande protagonist som vi känner igen från Oates ungdomsromaner. Hon är lika osäker som tuff, sårbar och cynisk. Vem som duperar vem i hennes berättelse förblir länge oklart, och Oates leker och byter identitet med offer och förövare, och skapar ett svindlande maktspel av sällsamt slag.

 

Marcus är i sin tur en gåtfull åldring, en mix av en svengali i sina försök att domptera Katya, och en Michael Jackson i sin besatthet av ungdom och skönhet – han är konstnär, vill så klart måla Katyas porträtt, men vi förstår också att det implicita konstverk han planerar är något gruvligt. Till det gåtfulla med Marcus hör att han är lika blygsam som fåfäng, att på något sätt storhetsvansinnet har tillåtits växa ihop med den låga självkänslan: hans uppvaktning är lika auktoritär som den är fumlig. Ja, han är en Mr Higgins som utökar hennes ordförråd, men också någon med avsikter, som kan vara värre än hans insisterande att hans förnamn ska uttalas som en spondé[1].

 

Sagor som manas fram, utöver den rysliga balladen ”Barbara Allen” (som vi har hört sjungas i suveräna versioner av främst Bob Dylan och Colin Meloy), är Askungen och kanske Riddar Blåskägg – sagor som är avgörande också i Jane Eyre, och det finns något i Oates berättelse som gör den till en inte alltför avlägsen släkting till Brontës roman: en atmosfär så tungt lastad av hemligheter, av förebud och onda aningar, men också en roman som blir en prövning för läsarens fördomar och förutfattade meningar.

 

Och över allt vakar Oates, i trygg förvissning att hon har läsaren i sin hand, och du som läsare är alltid i hennes hand, styrd av hennes milda men bestämda direktiv. Det är, som så gott som alltid hos den här författaren, så konstförfaret att du glömmer allt om logiska luckor, och villigt dras in i kraften hos det berättade, där det dunkla begäret har ett ännu dunklare mål. Att säga att det är en mästerlig liten roman är nästan att säga för lite.



[1] Med betoning både på första och andra stavelsen: ”Mar-cus”.


Surprising where you find dancing

© Claudi Thyrrestrup

Inom operans värld gäller allt eller inget, och The Knife väljer förbehållslöst det förstnämnda i sin Darwin-opera Tomorrow, in a Year, som jag i går såg hörde på Dansens hus i Stockholm. Ja, med åtskilligt av dans, och en märklig upplevelse överhuvudtaget, som om föreställningen var indelad i tre avsnitt, där det första kan sägas föreställa eller i någorlunda mån likna opera, och den andra var oerhört experimentell, typ Laurie Anderson, och den sista påminde om The Knifes musik. För resten har väl The Knife på sina skivor mer eller mindre övergett låtkonceptet, och därifrån till opera är steget kanske inte långt – det är inte lätt att bryta ut stycken ur denna föreställning, där helheten måste upplevas; de relativt sett mer lättlyssnade partierna framträder mot slutet (”The Height of Summer” är till exempel en svindlande vacker elegi), utan att vara alldeles för insmickrande, medan något som inleds väldigt svårt och anti-melodiskt – ”Variation of Birds” – låter oväsendet transcenderas till en klagosång med oväntade djup, där den förföriska sången bryts mot det repulsiva lätet. Inte för att det på det explicita planet blir så mycket Darwin, även om fåglar och stenar är vad texterna mestadels handlar om, utan mer om existensen, om naturen, om världen och människan i världen: ”I have an idea what comes after / what will happen when I’m gone”. Och tusen år passerar ändå så fort - - -


Saws of books

One cannot argue with the cynic. It is unwise to offer him battle, for in the warfare of logic it will be found that he has all the guns.
G. Wilson Knight, The Wheel of Fire.