bernur

Själva definitionen av en klassisk författare, det är nog Fjodor Dostojevskij det: han har blivit synonym med riktigt stor litteratur, även bland dem som inte bryr sig nämnvärt om läsning. Jag tror inte själv mycket på tecken från makterna, men i det här fallet kan jag göra ett undantag: av fyra orsaker.

Ja, och så det femte då: det nystartade förlaget Vesper ger ut en oerhört vackert formgiven bok av denne Dostojevskij, Vinteranteckningar om sommarintryck, och tycker att det vore lämpligt att jag skrev om den.

Dostojevskijs stora romaner beskrivs ofta som polyfoniska, men det går också att uttyda dem som symfoniska, och då utgör Anteckningar från källarhållet en ouvertyr till symfonierna, medan Vinteranteckningar om sommarintryck då kan sägas vara ouvertyren till ouvertyren. Det är en förstudie, inte alls någon roman – men ändå, eftersom det råkar vara romanförfattaren Dostojevskij som skriver, hela tiden på gränsen till fiktionen.

Han gör sommaren 1862 en resa till Berlin, Köln, Paris och London, och när vintern börjar visa sina tänder utkommer så den här reserapporten, som inte alls är någon reserapport av något konventionellt slag. Nä, det är mer av anti-resebok, med en författare på tjurigt humör, som hela tiden är motsägelsefull och upprörd, när han skildrar sina intryck om en (väst)värld i brist på gemenskap, men desto rikare på fattigdom och misär.

Ett fint barndomsminne från åttaårsåldern, med föräldrarnas högläsning ur Ann Radcliffes gotiska romaner – detta kan förklara några gotiska inslag i exempelvis Brott och straff – och den förkärlek för febriga drömmar som Dostojevskij tillämpar litterärt.

Han åker till Berlin för att klaga på att invånarna ser för tyska ut. Han klagar, och sedan klagar han på sig själv för att han klagar. De europeiska idéerna nådde Ryssland, och utgjorde stor inspiration – samtidigt behöll de ryska författarna sin särart: de är och förblir alltid ryssar. (En bra redogörelse för detta finns i Helen Muchnics Rysk litteratur före 1900, Bonniers 1968). Det saknades assimileringsförmåga, och därför blir det ryska intakt när författarna skriver sina böcker. Kanske det är så Dostojevskijs (över)tydliga aversion mot Europa ska förstås: som en medveten distansering, för att undvika påverkan och inflytande.

Det är lekfullt och temperamentsfullt. Tidigt i boken ligger det längsta kapitlet, som han presenterar som ”överflödigt” (vilket det inte alls är, bara delvis). Vad som präglar hela hans bok är den stora ambivalensen mot både det europeiska och det ryska; allt handlar om att utlova lögner och stora överdrifter, och att leva upp till detta. Han äcklas av Londons likgiltighet, men ser inga alternativ någonstans. Men det är också i London romanförfattaren tar över hela framställningen, i impressionistiska intryck av en snygging som han ser bland de prostituerade på ett casino (som han råkar gå in på), och en sexåring halvnaken och misshandlad, som går på gatan som en vision eller just som en romanfigur i en av hans senare romaner.

Om det är otidsenligt? Dostojevskij tillhör ingen(s) tid, han är en solitär. Det är impulsivt och rastlöst skrivet, med ursinnet bankande bakom orden. Det är väl om något modernt. Kajsa Öberg Lindsten har översatt, och Per-Arne Bodin har skrivit ett efterord.