Tysk höst, Stig Dagerman
Stig Dagerman. Jodå. Fyra livsnödvändiga romaner, dramatik, noveller, dikter och dagsedlar, essäer, kritik, reportage: ett sådant snille. Och det finns ingen gräns för de sentida hyllningarna till just hans reportagebok Tysk höst, resultatet av en resa i det krigshärjade Tyskland från 15 oktober till 10 december 1946, som ursprungligen publicerades i Expressen. Så här ska journalistisk prosa skrivas.
Jodå. Och när Norstedts utger denna lilla skrift i nyutgåva med Elfriede Jelineks förord läser jag den förstås, eftersom Dagerman är (d)en författare som man ska läsa om och om, för att det är så belönande. Jelinek menar att ”hos Dagerman äger tiden rum exakt när den äger rum, när den är, när den är helt sig själv”, och så är det förstås med stora och betydande författare, att de lyckas skriva i presens, att det skrivna vistas i ett nu.
Här rör sig reportern Dagerman, rör sig författaren Dagerman, och de utgör ett strävsamt par. Det är med förståelse han närmar sig landet Tyskland, de tyska människorna: för det hör till poängen med boken, att han lyckas se bortom schablonerna och se det individuella och unika hos människorna. För vad ska de ta sig till när allt det egna är utplånat, ödelagt?
I boken möts också den hemska fiktionen från Dagermans första romaner med den hemska verkligheten, utan att någon kollision uppstår. Här bottnar hans ångest, här ges den resonans, i Tysklands hjärta, blödande efter krigsnederlaget, förlamat av förödmjukelse. Vad Dagerman visar är ett samhälle utan barmhärtighet. Samtida recensenter beklagade att han var politiskt naiv(utgåvan följer serien Samlade skrifter från 1981, och uppger senaste utgåvan av Tysk höst till 1967, när boken senare trycktes i pocket 1990, och inbunden något år senare).
Det egna lidandet trubbas av vid mötet med ett större lidande, skriver Dagerman ödmjukt. Till kyrkogården går folket för att tacka Gud för att de tillåts leva i Helvetet. Dagerman reser som iakttagare, lokaliserar nöden i den enskilda människan, i gripande scener, bilder som etsar sig fast. Och hur hans språk lever i denna miljö: han är allergisk mot garderingar, mot kompromisser. Ja, han är ärlighetsapostel, och det kan bli påfrestande. Men det är viktigare hur han förmedlar sina intryck, gör dem till levande minnen – en delad erfarenhet.
Kriget dödade också den unga tyska generationen, visar Dagerman. Han är också tidigt ute med en skarp jämförelse till kommunismen, där han menar att vad gäller skändligheter låg nazisterna i lä. Trots allt blir han bara tillfällig gäst (knappt två månader) i deras lidande, men desto viktigare att han bevarar sin ödmjukhet, att han ifrågasätter och tvivlar på sig själv.
Alla som har ambitioner att skriva, har ambitioner med sitt skrivande, ska läsa Dagerman, ofta: för han går rätt in i sitt tonfall, i sitt temperament, liksom William Faulkner, att han möter sin stil, sin atmosfär. Det är ett sätt att skriva med ett urstarkt och framträdande jag, som tar plats utan att vara i vägen, eller ställer sig i vägen.
"... ett sätt att skriva med ett urstarkt och framträdande jag, som tar plats utan att vara i vägen, eller ställer sig i vägen". Där slog du huvut mitt på spiken, eller spiken mitt i huvet, finde Ich. Tack för det! Jag menar - bortspett från både spiken & huvudet - en träffande beskrivning av en sida av hemligheten med Dagermans stil. Han har det där gemensamt med exvis Gombrowicz...
Fredassbastun, Fredassbönen, Trerättersnobelkladderi med barnen, Nobelskridskoutflykten... Allt ligger framför oss och väntar...
Salam aleikum
Ja(h)a(h)a, vad vore fredagarna utan allt sitt mys - - -
Men jag skippar nog Nobelpristjafset; finge jag välja, blev det skridskoåkning för mer än halva slanten (och en slant han hit).
Visst, Gombrovicz är ett ännu bättre exempel. Men det jag tänker på när det gäller just honom är hur han skriver fram misslyckandet, att jag vet ingen som i lika hög grad skriver frustrerande misslyckat, alltså att han inte träffar helt rätt med sitt språk. Det är helt egenartat, hur han vägrar gå förståelsens ärenden ...
ha en fin fredag:)
Jag gillar inte att läsa böcker ;)
Nej precis (Marcus) glassen med grädden på moset och ljus i håret är mycket roligare. Fast jag menade nu inte Nobelpristjafset egentligen, utan bara att den gastronomiska uppgraderingen har spillt över på barnena i byskolarna, och, jag försäkrar, de uppskattar det! - Än en gång lyckades du med ganska få ord ge en outspädd bild av en författares (Gombrowicz´) hela ärende & stil(brott). Tack igen! Fast jag hade aldrig tänkt på förut, att de hade nåt gemensamt, Gz och Dmn... Gz "jag" är förstås betydligt bryskare än Dmns, men de är båda starkt glödande under ordens aska. "Mitt misslyckande på hela den europeiska kontinenten...." (Jag återgår till veden...)
Fast när det gäller Tjafset så är det så att 19.58 spelar Klas Toreson, sopransax, tillsammans med Görgen Antonsson, inte författaren, utan den andre, fiolspelmannen, och Lisa Eriksson & Trenne operasångarinnor i koreografi av en fru Egerbladh... jag tror att det är värt besväret. Det är över på några minuter. Åter till veden...
Låt gå för det då, mina öron kan behöva något sånt, av CocoRosie allena kan de inte leva ...
Får jag lägga till en serie avskrifter ur "Tysk höst"? Det är ju inte jag som skriver utan Dagerman:
http://bodilzalesky.com/blog/2006/11/08/stig-dagerman-tysk-host/
Tysk höst! Just det, den satt jag ju och läste när jag skrev mitt arbete om De dömdas ö - kommer du ihåg, min gode handledare? Det där med att leta själv - varför får man inte göra det mer i skolan? En gång fick jag göra det. Tysk höst var med där, och en del från Ranelid om jag minns rätt. Min första gång!
Jag var på nationalbiblioteket igår och idag och har då försett mig med en massa texter. Oh ja, jag har att läsa nu. Det är så spännande att utforska ett tema, att låta alla ord rada upp sig, och termerna klarnar upp och de olika personerna som säger si och så. Hoo! Ursäkta, jag tror jag har den där research-sjukan för tillfället.
Jag fick bloggen utpekad av Peter N och är mycket tacksam för det. Jelineks förord till Tysk höst är
värd ett och annat samtal och resonemang. Senast på Bok & Bibliotek läste jag valda bitar ur det för en minst sagt intresserad publik.
Jo, jag läser Dagerman ofta.
B
Bodil, ja, och vilken intressant diskussion det blev i kommentarerna, så roligt ändå att Stig D. fortfarande kan engagera så mycket!
Joacim, du skrev en bra uppsats om De dömdas ö, med eller utan min s.k. hjälp ... Men det är inspirerande att läsa Stig D., jag tror att man inte kan undgå att bli influerad av hans sätt att skriva - det är som att se Fred Astaire dansa, vilket jag gjorde i morse (fråga inte varför): det sker så lätt, så fritt från besvär, ren talang, bara ...
Bengt, jag hade inget direkt att säga om Jelineks förord, men det är roligt att du hittade hit. (Nästan) alla läsare är välkomna - - -