bernur

Wahlströms ungdomsböcker hade när jag var barn gröna ryggar för pojkar och röda diton för flickor, men medan en tjej lätt kunde röra sig fritt mellan de två färgerna var en kille förhindrad denna frihet, utan förblev begränsad till de gröna pojkböckerna – ja, den röda färgen blev ett skynke, ett hinder. Det orättvisa var att tjejerna fick vistas i båda världarna, medan killarna, dit jag hörde, aldrig fick någon insikt i vad som försiggick inom de rödryggade flickböckerna (tjuvkikade jag när jag besökte någon tjejkompis? - eh, ja, men bara så mycket jag hann).

När Sigrid Combüchen låter sin roman Spill anta genrebeteckningen ”damroman” blir jag förbryllad och betänksam. Men jag kan inte vara inskränkt korkad som en elvaåring heller, så jag läser den, och ser vad som händer. (Hon syftar dessutom på Georg Brandes nedsättande ”dæmeroman” från 1800-talet.)

Och som vanligt när Combüchen är i farten är det ett intrikat romanbygge, där formen ibland kan te sig lite väl iögonfallande. Hon har stora ambitioner, och arbetar ihärdigt. Det är en tålamodsprövning att läsa. Romanen blir i hennes händer ett monster.

En författare, ”Sigrid Combüchen”, brevväxlar med en kvinna som heter Hedwig/Hedda, och börjar skriva hennes biografi, utifrån ungdomsåren under 1930-talet. Vad Hedwig gör är att ifrågasätta författarens påhitt, lägger saker till rätta, påpekar vad som är efterhandskonstruktioner. Det handlar om de stäckta förhoppningarna, om allt som kunde ha blivit något.

Hedwig skulle ha blivit skådespelare, men ger upp, och i ett av breven till Sigrid skriver hon: ”jag blev ingen”, vilket kan låta brutalt, tillintegörande. Meningen är nog att vi som läsare ska opponera oss, men – är det inte så livet ser ut för de flesta av oss, att vi är – med Fredrik Lindströms ord - ”superokända”? Det är få förunnat att ha Sigrid Combüchens ”talang”, som hon själv kallar det. Nästan alla lever anonyma liv, inom måttlighetens radie, utan förmåga eller ork att påverka mer än de ytterst fåtaliga.

Combüchen skriver om Hedwigs ungdom, medan Hedwig själv mest är intresserad av att skriva om nuet i sina brev, som utgör en stor del av romanen, då den också utvecklar sig till en diskussion kring skrivandet, kring fiktionen, kring verkligheten. Det är imponerande gjort av författaren, som ständigt prövar olika stilar, och behärskar dem alla. Det registrerande och sakliga övergår i det febrigt inkännande, rentav empatiska, med inre monologer följda av opersonliga betraktelser. De kloka iakttagelserna är många: ”Hon gitte inte gråta, hat är torrt”, som Hedwig tänker om sin bror vid ett tillfälle.

Det är ingen diskret stil; Combüchen arbetar på språkets alla nivåer, och utnyttjar alla språkliga excesser som finns, och några ytterligare som du inte ens hade tänkt på. Hon skriver på svenska, danska, tyska, engelska (dock utan att veta hur man använder genitivapostrof). Det är skrivet i aggressivitetens poetik, en mothårsstrykande stil att irritera sig på: men nu är det också så att det är just dessa böcker som du vill ha, böcker som inte uppvaktar och friar till dig med inställsamhet, utan behandlar dig grovt, och först efteråt förstår du att du uppskattar det.

Combüchens styrka som författare är det egensinniga språket, där hon som ingen annan svensk författare lika skickligt kan ge varje enskild karaktär ett unikt språk, ett eget tonfall. Hon har också en humor som alltid respekterar läsaren, som litar på läsarens omdöme. Här finns också anspråk att omfatta verkligheten, och Spill blir i förlängningen en realistisk roman, som infångar och tar med denna verklighet, att den tillåts agera på sina egna villkor.

Ja, det här är en vidunderlig bok, stor, svår: det dröjer mer än halvvägs innan jag börjar uppskatta den, så jag är glad att jag inte följde de första impulserna att ge upp. En författare som resonerar med sin figur: det låter inte alls roligt, men jag följer deras kamp om herraväldet över Hedwigs berättelse med ökad fascination. Sigrid har makten, sista ordet, men Hedwig spjärnar emot och slår tillbaka, och vinner min respekt.

Och vem har då rätten till (att skildra) ett liv? Det är nog alla författares dröm att få stå på så här förtrolig fot med sin skapelse, men som fallet är med Frankensteins monster, så ska de nog akta sig för vad deras påhitt hittar på med när de släpps lösa.